Closure

I morse såg jag ett gammalt avsnitt av Sex and the city (rättare sagt, femtielva avsnitt av sagda serie eftersom jag gjorde misstaget att börja titta på avsnitt i säsong fyra och sedan inte kunde sluta) som handlade om att släppa taget. Det var passande eftersom jag de senaste dagarna funderat på vad som krävs för att man ska kunna stänga dörren om någonting i livet, avsluta kapitlet och gå vidare, få "closure".

Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.

Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.

Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.

Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)

Förändringsobenägen

Det är bra att vara förändringsbenägen. I jobbsammanhang i synnerhet är det nog inte många som inte skulle räcka upp handen på frågan om huruvida man är just förändringsbenägen. Eller flexibel, som det väl också kan heta.

Men egentligen är det nog inte särskilt många som är benägna till förändring. Inte många alls. För förändring, verklig förändring, tenderar att göra ont. Och bara risken för att det ska göra ont brukar räcka för att ge oss anledning att låta bli.

Det är väl inte så konstigt. Man vet vad man har men inte vad man får, bättre en fågel i handen än tio i skogen, och allt det där. För det jobbiga är att det sällan finns några garantier. Som när man går in ett par nya skor och pinar sig några dagar för att de för det mesta ger med sig och skavsåren försvinner. Men riktig förändring har ett värde även om det gör ont, för förändring i sig är ju aldrig konstant, man kan alltid förändra, igen.

Min terapeut brukar säga att vi människor ofta gör två fel; vi vet inte var vi befinner oss idag och vi vet inte vart vi ska. Därför vet vi inte heller var vi går. Fördelen är att man aldrig behöver gå fel. Men nackdelen är att man heller aldrig går rätt. Inte undra på att det så ofta känns som om man famlar i mörkret.

Bara det första steget, att fastslå sitt utgångsläge, kan vara oerhört smärtsamt. För om man upptäcker att man inte alls mår bra, då börjar bara insikten i sig att pocka på förändring. Så vi svarar hellre att det är "okej" på jobbet, att våra relationer "funkar" och att "det är så mycket i den här perioden av livet", än att konstatera att det inte är bra. Och så stannar vi där vi är, och skyddar oss från förändring.

Att inse att man inte är på rätt plats är jobbigt, men det är också första steget till något annat. Om man lyckas bära förändringen. Och när det är som tuffast, då tänker jag att den där insikten, den har jag i alla fall.

Påskhelg utan lidande

Dags för uppryckning! Enligt förespråkare för attraktionslagen är det inte fel att vara ledsen och deppa då och då, felet uppstår först när man börjar älta och gör saken större än den är. Istället är det läge att använda lärdomarna till något konstruktivt för att hitta ny energi. Det är också en av många skillnader mellan attraktionslagen och det att "tänka positivt".

Sagt och gjort, nu får det vara slutdeppat för den här gången! Nu har jag duktigt stått upp för mina behov på ett sätt jag önskar jag kunnat göra oftare och kan ägna min energi åt påskfirande. Helgen såg osäker ut in i det sista eftersom mina planer på att pynta min balkong grusats av en fönsterrenovering som stänger ute allt dagsljus och dessutom låser balkongdörren för mig. Men idag fick jag klart att jag kan åka ut på landet ett par dagar och dessutom kan få skjuts av en vänlig tangokavaljer. Jag har just nu inga som helst problem att känna tacksamhet – en av de mest effektiva vägarna till välmående.

Framför allt är jag faktiskt tacksam för att min situation just nu är ett resultat av min strävan efter självförbättring. Jag har uttryckt mitt behov, tydligt uttalat en önskan och vågat fråga. Självklara saker som inte var självklara för bara lite sen.

Bom

Helvete vad jobbigt det är att vara olyckligt kär. Det slukar energi som ett monster, för att inte tala om uppmärksamhet och fokus. Det tar över allt, och kniper inuti. Just nu tvivlar jag på om jag ens vet hur det känns att vara bara kär utan olyckligt framför. Helvete, som sagt.

Love bombing

I torsdags kväll gjorde jag en brainstorming-övning med mig själv. Jag tejpade upp stora A3-ark på sovrumsväggen och skrev med spritpenna upp ord som jag vill förknippa med mig själv. Varje ord fick sedan ett eget ark där jag försökte identifiera tillfällen jag redan har upplevt där orden passar in på mig. Det blev lite som en privat love bombing, haha!

Men banne mig om det inte gjorde skillnad för på fredag morgon vaknade jag med så mycket energi, energi som höll i sig hela dagen och som märktes. Lunchade med en kompis som undrade om jag var kär, sade ifrån på jobbet och tog rynkade pannor med ro, när den inplanerade och efterlängtade after worken blev avbokad letade jag upp en annan, och natten slutade med att jag utan större problem pratade lite klarspråk med en person jag länge velat vara öppnare med.

En bra övning helt enkelt, rekommenderas!

I'm in, one hundred percent!

När man går med i Cocreatingourreality och 100-dagarsutmaningen skriver man samtidigt under på att ta 100 % ansvar för sitt eget liv.

Det är ju självklart, så logiskt, så det är ju inget att fundera över. Egentligen. Men nu när jag har börjat tänka på det märker jag att jag ganska ofta avsäger mig ansvaret och förväntar mig att någon annan, ödet eller slumpen ska ordna upp en situation. Jag märker det framför allt när jag börjar klaga. För i de allra flesta fall har jag ju ett val. Har jag ont - gå till läkaren, är det något som inte funkar på jobbet - ta upp det med någon som har mandat att förändra, har jag ingen pojkvän - börja dejta, irriterar jag mig på det grå - färga, har jag tråkigt - jamen gör något då för sjutton! Förmodligen är det svårt att ta ansvaret för att man inte alltid är ärlig mot sig själv angående vad som egentligen är problemet. Det är liksom alltid lättare att skylla på chefen, på åldern, på vad som helst annat än att inse att det bara är man själv som kan åstadkomma en förändring.

Häromdagen såg jag en intervju med Michael Losier (tyvärr med hemskt skorrande ljud) som har skrivit en bästsäljare om attraktionslagen. Han menar att vi måste vara mer själviska och tycker att selfish borde betyda self care. Han preciserar det här med att ta ansvar till 100 % och säger att det handlar om att ta 100% ansvar för sitt eget välmående. Det tycker jag är ett bra förtydligande.

Idag kan jag konstatera att jag inte tog det ansvaret. Jag stoppade i mig en rejäl bit prinsesstårta, trots att jag vet att jag inte mår bra av vare sig grädden eller vetemjölet. Mår alltså just nu inte superbra. Jag säger visserligen inte att det är någon annans fel att jag mår som jag gör, men det känns samtidigt inte som om jag verkligen tog 100 % ansvar för mitt eget välmående. Nåväl. Room for improvement. Den var i alla fall väldigt god den där tårtbiten, så just i det ögonblick jag åt den mådde jag strålande!

Längtar blommor

Det blåser som sjutton ute idag men precis utanför fönstret viftar grenar med rejäla knoppar.

Varje vår önskar jag att jag var mer intresserad av trädgårdsarbete, eller i alla fall balkongdito, för jag längtar efter blommor. Blommor i massor av färger, doftande rosor och schersmin! Någonstans drömmer jag om en egen trädgård, en riktig en med buskar och träd och rabatter. Kanske får den drömmen också omfatta en duktig trädgårdsmästare. För vanligtvis ägnar jag mig åt att ha ihjäl krukväxter på löpande band.

Tittar på första avsnittet av Trädgårdsfredag för att få lite inspiration, och för att bli liiite avundsjuk på folk som bor längre söderut i det här avlånga landet.

Olika dagar

Det finns dagar när man känner sig ensam, utanför och övergiven. Och så finns det dagar när två vänner man inte pratat med på månader ringer och säger att vi måste ses:-)

Mallis!

Det är idag andra april. Mars försvann snabbt som en vårvind. Eller vintervind för den delen för jäkligt kallt har det varit. Operabesöket jag sett fram emot är över och det blev en fin upplevelse, besöket på Scala med mormor har också passerat och det var väl inte riktigt min kopp te men väldigt duktiga musiker var de, de där blå grodorna. Någon buggkurs blev det inte på grund av partnerbrist och det var trist, men jag försökte verkligen få ihop det så det var inte mycket mer att göra åt det.

Nästa punkt på listan var en resa till varmare breddgrader och den höll inte heller på att bli av. B som jag skulle ha åkt med kunde inte ta ledigt från jobbet och plötsligt raserade hela min bild av hur bra allt det skulle bli. Misär, misär. Det svåra i sådana situationer tycker jag är att ställa om och tänka nytt. Att släppa tanken på hur något skulle bli och bara konstatera att allt inte alltid blir som man tänkt sig.

För egentligen har jag tur i oturen. Jag har en god vän med man som ska åka till Mallorca i maj med ett annat par och de blev uppriktigt glada när jag frågade om jag kunde hänga med dem. Det är så klart inte ett ideal att vara femte hjulet, hamna på ett annat och sämre hotell och att betala mer för flygbiljetten, MEN, jag försöker koncentrera mig på det jag får. En möjlighet att resa tillsammans med vänner som vill göra samma saker som jag, vandra, vila och äta gott. Åka till värme och vackra vyer och andas annan luft, en lucka i vardagen. Åh, det ska verkligen bli fantastiskt härligt!