Closure

I morse såg jag ett gammalt avsnitt av Sex and the city (rättare sagt, femtielva avsnitt av sagda serie eftersom jag gjorde misstaget att börja titta på avsnitt i säsong fyra och sedan inte kunde sluta) som handlade om att släppa taget. Det var passande eftersom jag de senaste dagarna funderat på vad som krävs för att man ska kunna stänga dörren om någonting i livet, avsluta kapitlet och gå vidare, få "closure".

Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.

Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.

Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.

Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)