Konsten att byta en omkastarkolv

Det här är ett inlägg som vill hylla den egna förmågan! Det brukar sägas att nöden är uppfinningarnas moder. Om jag var bättre på att slänga mig med bevingade ord skulle jag vilja skapa ett uttryck som säger att ensamheten är en källa till upptäckt av egen förträfflighet.

När man bor ensam är det väldigt svårt att be någon annan om hjälp med vardagliga saker i hushållet. Det gör att man antingen måste bli duktig på att spendera pengar på olika former av extern expertis eller att man måste orka (lathet är förmodligen ett större hinder än jag vill erkänna) lära sig en hel massa själv – det vill säga om man inte allt för gärna vill testa gränsen för sina vänners generositet.

I mitt eget fall har det lett till att jag gjort en mängd saker i hemmet som jag om jag hade kunnat, gärna hade lejt bort till någon annan. Vinsten är utöver nya erfarenheter, en känsla av tillfredsställelse som jag numera allt mer sällan får av mer intellektuellt arbete. Som det talas om i t.ex. boken Shop Class as Soul Craft, eller som den numera heter The Case for Working with Your Hands, Or, Why Office Work is Bad for Us and Fixing Things Feels Good av Matthew Crawford (en bok som för övrigt tyvärr inte är lika rolig att läsa som titeln, med undantag för dem som älskar motorcyklar), ger praktiskt hantverksarbete en mer direkt känsla av sammanhang och flow än det mer teoretiska arbete många av oss ägnar oss åt idag och som det är svårt att se effekten av.

Så till omkastarkolven. Jag har nu bott i min lägenhet i två år och från första dagen noterade jag att kranarna i badrummet läckte till varandra. Blandaren är kopplad både till kranen i handfatet och till duschslangen, och under de senaste månaderna har läckaget blivit ett allt större irritationsmoment. Eftersom inget under har inträffat varpå problemet mirakulöst skulle ha löst sig självt, tog jag bilder på kranens olika beståndsdelar, gick med bilderna till en järnaffär (personalen på Wirströms på Folkungagatan i Stockholm är helt fantastisk, vet inte hur många gånger jag har gått med mina problem till dem) och kom hem med en liten vit plastmojäng med namnet omkastarkolv.

Med hjälp av en liten instruktion, eget sunt förnuft, diverse verktyg och en skopa mod, lyckades jag byta den där lilla kolven och kranarna funkar nu perfekt! Jag unnade mig att stanna upp några sekunder för att klappa mig själv på axeln (eller, det hade jag gjort om jag inte hade haft nackspärr light, jag nådde bara till överarmen) och som till en hund säga "duktig Erika, duktig!". Hade jag haft godis hade jag stuckit till mig en bit av det också.

Det var förstås egentligen ingen stor sak, men jag gjorde det och jag gav därmed mig själv gåvan av tillfredsställelsen i att göra något med direkt resultat. Tack för det! Jag ska påminna mig själv om den glädjen snart igen, när jag ska försöka få upp en ny köksklocka jag precis inhandlat – för självklart slår latheten till igen, så snart verktygen lagts tillbaka i sin lilla låda.

Njutning på 5-kronorsfik

Det skulle bli njutarår i år var det tänkt. "Indulgence" är ledordet!

Det är lätt att tro att njutning bara är detsamma som lyx. Och visst var det en njutning med tre rätter fantastisk middag på Claes på hörnet för några veckor sedan, och dessutom en njutning att få övernatta i det 1700-talsinspirerade hotellrummet.

Men, igår upplevde jag njutning på ett helt annat ställe. Nämligen på IKEA. På 5-kronorsfiket. Inte bara för att kakorna var goda och teet efterlängtat, utan för att jag smitit dit redan kl 15 en helt vanlig onsdagseftermiddag när jag egentligen borde sitta på kontoret. Och för att jag hade med mig en vän som också smitit för att kunna hjälpa mig med inhandlandet av ett badrumsskåp.

Busigt! Och njutning.



På rummet låg det chokladpraliner och väntade, ytterligare njutning!

Musen som raskt döptes till Ove fick följa med hem från IKEA.

Det där med att bestämma sig

Jag skrev här förut att jag inte behöver lova dyrt och heligt på något nyårslöfte att träna regelbundet, att jag klarar det ändå. Hur kan jag vara så säker på det? Jo, anledningen till att jag vet det är att jag har testat det förut, det där beslutet att träna.

Om man verkligen har bestämt sig för något så finns det inga alternativ. Det är väldigt skönt för då slipper man förhandla med sig själv varje gång man ska göra något och kan istället ägna sin energi till det man vill åstadkomma. Och när hinder tornar upp sig framför en så hittar man vägar runt. Är det svårt att hitta tid till träning på kvällen, ja då ser man till att träna på morgonen. Gör det ont någonstans under styrkedelen, ja då hittar man ett pass med mindre styrka. Finns det inga platser kvar på passet man ville gå på när man ska logga in, då får man leta upp något annat som går. Tycker man att det är sunkigt på gymet, ja men då får man väl träna utomhus då!

Ett hinder jag har stött på flera gånger, och precis vid målsnöret, är avsaknad av träningskläder. Det hände senast i morse, trots att jag verkligen hela vägen till tunnelbanan kvart över sex på morgonen försökte gå igenom vad jag hade med mig. Problemet var att jag vis av erfarenhet från förra gången då jag glömde tvål, ansiktscréme och bh, var mer upptagen med att tänka på vad jag hade med mig för ombyte efter träningen än vad jag hade för kläder med mig att träna i. Med påföljden att jag plötsligt står där i omklädningsrummet utan träningsbyxor.

Vad gör man då? Jo, då köper man ett par nya. De enda som finns, ålskinnstajta trekvartsbyxor i svart stretchtyg, 239 kr tack så mycket. Ingen tid att prova eller ha beslutsångest för passet har redan börjat en våning ner. Det här är då inte heller första gången, jag börjar bli van. Jag har efter de senaste årens besök på olika träningslokaler samlat på mig bland annat:

• ett par röda cykelbyxor
• en sportbehå
• ett par shorts
• ett par långa pösiga träningsbyxor
• en halvstor blå handduk

Minnesförlust och slarv är alltså det sätt jag på sistone har inhandlat min träningsgarderob. Och nu räknar jag inte med det otal trosor jag genom åren har köpt på väg till träningen för att jag i sista stund kommit på att jag glömt att ta med ombyte.

Nu är jag privilegierad som har valet att spendera några hundra kronor bara sådär för att jag har glömt. Men de här incidenterna visar mig också att jag faktiskt HAR bestämt mig för att träna. När man inte har bestämt sig sådär på riktigt, då är det nämligen väldigt lätt att leta undanflykter, och att plötsligt stå utan träningsbrallor skulle definitivt kunna betraktas som giltigt förfall i ett sådant läge. Men, istället skulle jag numera kunna se ut som en reklampelare för Friskis&Svettis. Vilket skulle vara helt okej för mig.

Friskis&Svettis, min klädleverantör.

Why me?

Något av det mest destruktiva man kan ägna sig åt är att jämföra sig själv och sin situation med andra. Har man tur kan man lära sig något konstruktivt om hur man kan gå vidare i livet, men alltför ofta finner man sig själv på minussidan och känslan av förlust kan bli överväldigande. Frågan "why me?!" börjar eka i huvudet, man känner sig orättvist drabbad och börjar leta logiska förklaringar på saker som snarare är styrda av slump, slår huvudet i väggen och tycker synd om sig själv.

Jag har övat och övar fortfarande. Varje dag faktiskt. För det där jämförelsetricket verkar ligga naturligt för många, det är det definitivt för mig. Kanske är det inte så konstigt när vi människor är sådana gruppdjur och historiskt sett väl knappt haft en chans till liv om vi inte varit del av en social gemenskap.

Igår kväll märkte jag att det där övandet faktiskt ger resultat! Dessvärre gjorde jag det på grund av att någon annan inte övat lika mycket som jag.

Jag var på en fest där majoriteten utgjordes av par, flera av dem med barn eller gravida. Vart jag såg, såg jag personer som till synes befann sig i en livssituation jag också önskar för mig själv. Förr hade jag känt mig liten, ensam och utesluten, oavsett hur trevliga de andra var, hur gott maten smakade eller hur bra musiken funkade för dans. Men igår var min största noja att jag egentligen knappt kände en kotte, knappt ens killen vars födelsedag jag var där för att fira! (Intalade mig själv att hans svårighet att känna igen mig snarare berodde på min enormt fula 80-talstuperade frisyr än på det faktim att jag knappt träffat honom förut...)

Jag hade sällskap till spektaklet med en tjej som är flera år yngre än jag men vars syn på livet präglas av vikten av att ha en familj. Hon längtar och längtar men är singel sedan fyra månader tillbaka. Och det enda hon kunde se i det där rummet var vad hon själv inte hade. Hon grät en skvätt och lämnade festen tidigt, hon stod inte ut. Tänk vilken förlust.

Själv kände jag mig stärkt över min upptäckt! Nu måste jag bara fortsätta på att öva förmågan att känna mig bekväm ensam bland okända människor...för igår slank jag hem när jag upptäckte att de enda jag kände var på väg ut till en taxi..

Hemmapyssel

Jag har dille på att möblera om och ändra på saker. Riva upp lite energi (och damm - ommöblering är nog det enda tillfället då jag verkligen städar ordentligt..). Det har jag alltid haft, sedan jag var liten.

Den här helgen har jag bland annat ägnat åt att sy nya gardiner till vardagsrummet. Det är det tredje gardinparet sedan jag flyttade in för två år sedan. Passade på att flytta gardinerna från vardagsrummet till sovrummet där de blir det fjärde gardinparet sedan jag flyttade in.

Hittade precis ett kort på hur det såg ut i mitt sovrum för nästan exakt ett år sedan, och... grönt är det ju i alla fall fortfarande, och filten ligger kvar.


Sovrummet årsskiftet 2010/2011



Sovrummet idag.

Däremellan var det rosa på gardiner och matta, men det blev liksom lite väl sött. Kanske att det känns rätt igen till våren, vi får se.

Pippi på fågel

Under en tid nu har jag velat ha fåglar omkring mig. Små fåglar. I synnerhet talgoxar. Vet inte riktigt varför, bara ett sug. Därför köpte jag för någon vecka sedan två talgoxar i trä från Wildlife Garden. Som jag sneglade på redan för ett och ett halvt år sedan! Nu sitter de högst upp på en av mina bokhyllor och sneglar ner ut genom balkongdörrens fönster. Liksom den lilla musen jag också köpt där i form av ett dörrstöd, som nu i vinter sitter på fönsterbrädan och kikar.

Och så har jag bestämt mig för att byta gardiner i vardagsrummet. Till ett tyg med fåglar som jag hittade precis på Åhléns!

Mamma rynkar på näsan när jag berättar om mina fågelplaner. Morfar var tydligen väldigt mycket emot fåglar inomhus – det skulle betyda otur. Det kan jag nog förstå om man översätter det på levande fåglar, de borde få flyga högt och långt! Men mig gör de bara glada. Enligt feng shui betyder de lätthet, inspiration och lycka och en snabb slagning på Google ger resultat som säger att fåglar betyder "upptäckt dina egna förmågor och finn tilltro till din egen kraft", "frihet och överblick" eller för just små fåglar "ömhet, smek och kyssar". Jag vet inte jag, tycker att det låter bra alltihop!