Paus

Ibland behöver man bara en paus.

I fredags var det så. Det var som om jag gick omkring med en känslomässig baksmälla efter två veckors tumult såväl i arbetet som privat. Och en paus var precis vad jag fick.

Två dygn i en stuga vid havet. Med tre oerhört sympatiska personer jag inte umgås med till vardags. Två dygn med god mat, promenader i solen, ögon som stirrar sig blå mot hav och himmel, läsning av alla DN:s delar, glitter i frosten, duster i frågespel och samtal. Massor av samtal. Om allt utom jobb och vardag. En riktig paus.

 

Brevväxling med en bautasten

Vad har du gjort? VAD HAR DU GJORT!? Här har jag kämpat, med all min grå tyngd och storlek, för att skydda dig. Skydda dig mot allt och alla därute som sårar eller hotar din självständighet. Ensam är inte stark. Nej, ensam är starkast!

Det kommer att sluta illa det här. Och du vet det redan själv, det är därför du vill kräkas. Jag känner dig så väl, du lilla. Men jag står kvar och kommer att göra det också när det går utför. Jag kommer att stå på din väg som jag alltid har gjort för att hindra dig att gå rakt i faran. Det är för ditt eget bästa. Det vet du ju.

/Bautastenen
--------------

Kära Bautastenen,

Tack för att du vill mitt bästa och för att du alltid försökt skydda mig. Jag vet att du kommer att finnas där och det är okej. Men livet är risker och några har jag faktiskt klarat av.

Och ja, jag mår illa, för vissa risker är så stora att det svindlar. Men ibland mår man mer illa av att inte ta en risk än av att ta den. Även om det skulle gå åt helvete. Så det så.