Idag har jag varit ARG. Förbannad och frustrerad.
Idag har jag känt mig som den där matadoren i Tjuren Ferdinand som sliter av sig kläderna, river upp sitt hår och gråter av ilska över att inte få visa sin tapperhet med sin cape och sitt svärd.
Idag har jag verkligen fått anstränga mig för att vara trevlig och professionell istället för att göra det jag helst av allt ville. Sätta dit någon. Sätta dit någon riktigt ordentligt för att få se lite rättvisa. Straffa den som straffas bör och få någon att inse sin otillräcklighet och uselhet.
Men jag överdriver. Eller? Jag vet inte längre. Jag vet bara att så fort det handlar om orättvisor, om hur fega män (för ja, hittills är det min erfarenhet) utnyttjar sin makt (i egenskap av män bland andra män) över andra, män eller kvinnor, oavsett om det är med öppna ögon eller av vana eller rädsla, då blir jag ARG. Jag blir så arg så jag nästan börjar gråta samtidigt som kroppen gör sig redo för strid.
Lyssnade precis på Beyoncés "Run the world" (tack för den miss Jo!) och om man låter bli att analysera texten för noga så känns det som en kampsång och det behövde jag idag. (Sedan hör man ju vad man vill höra, själv tyckte jag hon sjöng "my frustration can build a nation" när det faktiskt var "my persuasion..." vilket ju så klart verkar mer logiskt..haha!) Women everywhere, run the world! I högklackat. Gotta luv' it.
Och så tröstar jag mig med att det är bättre att bli arg än att bli ledsen, för ilska har mer energi. Och jag försöker tänka att jag har makten i min hand men väljer att inte använda den. För jag vill inte vara som dem.
För Aaargh nummer ett, se här.
måndag 30 maj 2011
söndag 29 maj 2011
Schaman...?
Min terapeut ska bli schaman.
Han kommer att lägga ner sin praktik (med undantag för tre personer varav jag är en – jag hoppas att det är för att jag snart kommer att klara mig utan honom, inte för att jag är ett hopplöst fall...) och istället ägna sin tid åt att utforska sin relation till naturen och utveckla sin förmåga till healing.
Jag frågade "hur kommer det sig att du vill göra det här?" och han svarade att han känner att han kan ge mer på ett sätt han inte kan som terapeut. Kom igen att tänka på det där med inneboende potential och risken att förspilla sitt liv. Men också på att förändring verkar vara något man kan träna på.
Det är som sagt inte lätt att vara förändringsbenägen. Det är kanske dels för att man lätt definierar sig själv med hjälp av sådant sådant man omger sig själv med, som arbete, vänner, prylar, mål, fritidsintressen, andras bilder av oss. Varje gång vi står inför en förändring riskerar vi att förlora något och det är lättare att bli rädd över det än att fokusera på allt vi kan vinna.
Min terapeut har redan gått igenom en stor förändring i sitt liv och för honom blev det mesta till det bättre. Att genomföra ytterligare en förändring tycks inte på långt när ha krävt lika mycket energi som det måste ha gjort då. Snarare är det uppenbart hur mycket kraft han får bara av att tänka på det han har bestämt sig för att göra! Åka till Peru och leva med schamaner i tunn luft i bergen där de har levt sedan conquistadorernas tid (inte samma får man väl anta men vad sjutton vet jag om schamaner) och sedan hitta ett nytt sätt att arbeta.
Tänk om man bara kunde släppa loss och utnyttja all den frihet man faktiskt har i livet! Helt byta bana och testa något annat, förstå att det inte går att misslyckas när själva försöket är det viktiga. Skulle det vara lättare att hitta fram då, till det där man vill, till det där som drar en?
Jag börjar i det lilla och följer uppmaningen att gå igenom min lägenhet och rensa bort allt som inte längre ger mig energi, sådant som jag förknippar med äldre versioner av mig själv. För det är vad de där hemska mardrömmarna skulle kunna handla om, att det jag är på väg att förlora är en föreställning jag bär på om mig själv, som funnits där som skydd, men som nu hindrar mig från att nå mitt mål. Flummigt som attan, men det är förmodligen rätt. För så snart jag tänkte tanken spjärnade det emot inuti, sådär som det gör när man vet att man måste göra något som gör ont. Det är ju tur att jag snart kommer att få en gratissession healing...
Om shamanism för övrigt, här en intervju med en kvinnlig shaman från USA. Annars tänker jag direkt på en fantastisk dokumentär jag såg på tv för ett tag sedan, Hästpojken:
Han kommer att lägga ner sin praktik (med undantag för tre personer varav jag är en – jag hoppas att det är för att jag snart kommer att klara mig utan honom, inte för att jag är ett hopplöst fall...) och istället ägna sin tid åt att utforska sin relation till naturen och utveckla sin förmåga till healing.
Jag frågade "hur kommer det sig att du vill göra det här?" och han svarade att han känner att han kan ge mer på ett sätt han inte kan som terapeut. Kom igen att tänka på det där med inneboende potential och risken att förspilla sitt liv. Men också på att förändring verkar vara något man kan träna på.
Det är som sagt inte lätt att vara förändringsbenägen. Det är kanske dels för att man lätt definierar sig själv med hjälp av sådant sådant man omger sig själv med, som arbete, vänner, prylar, mål, fritidsintressen, andras bilder av oss. Varje gång vi står inför en förändring riskerar vi att förlora något och det är lättare att bli rädd över det än att fokusera på allt vi kan vinna.
Min terapeut har redan gått igenom en stor förändring i sitt liv och för honom blev det mesta till det bättre. Att genomföra ytterligare en förändring tycks inte på långt när ha krävt lika mycket energi som det måste ha gjort då. Snarare är det uppenbart hur mycket kraft han får bara av att tänka på det han har bestämt sig för att göra! Åka till Peru och leva med schamaner i tunn luft i bergen där de har levt sedan conquistadorernas tid (inte samma får man väl anta men vad sjutton vet jag om schamaner) och sedan hitta ett nytt sätt att arbeta.
Tänk om man bara kunde släppa loss och utnyttja all den frihet man faktiskt har i livet! Helt byta bana och testa något annat, förstå att det inte går att misslyckas när själva försöket är det viktiga. Skulle det vara lättare att hitta fram då, till det där man vill, till det där som drar en?
Jag börjar i det lilla och följer uppmaningen att gå igenom min lägenhet och rensa bort allt som inte längre ger mig energi, sådant som jag förknippar med äldre versioner av mig själv. För det är vad de där hemska mardrömmarna skulle kunna handla om, att det jag är på väg att förlora är en föreställning jag bär på om mig själv, som funnits där som skydd, men som nu hindrar mig från att nå mitt mål. Flummigt som attan, men det är förmodligen rätt. För så snart jag tänkte tanken spjärnade det emot inuti, sådär som det gör när man vet att man måste göra något som gör ont. Det är ju tur att jag snart kommer att få en gratissession healing...
Om shamanism för övrigt, här en intervju med en kvinnlig shaman från USA. Annars tänker jag direkt på en fantastisk dokumentär jag såg på tv för ett tag sedan, Hästpojken:
onsdag 25 maj 2011
Bryta mönster
Ännu ett avsnitt av Sex and the city och jag landar i mönster. Avsnittet "The fuck buddy" handlar om hur besvärligt det är att bryta mönster i kärleksrelationer. Det passar fint eftersom jag precis pratade med en kompis som bestämt sig för att ta till terapi för att bryta ett besvärligt mönster; hon väljer om och om igen att gå in i relationer med gifta män.
Ett beteende kan man väl ändra om än med ansträngning, men ofta bottnar beteendet i ett känslomönster och att ändra sådana, se det är värre det. Min kompis vet att hon kan välja att säga nej, att inte inleda en relation som hon på förhand vet förmodligen kommer att sluta i katastrof förr eller senare. Men längtan efter bekräftelse och viljan att betraktas som lite farlig är starkare. Jag har själv ett mönster jag gärna blir av med i mitt val av män och det är tji att lämna det eftersom känslorna inte ger mig någon vägledning.
"Are we in fact dating the same person over and over again?", frågar sig Carrie. Vad kan svaret på den frågan bli om inte "eh, ja".
Men hur i hela friden ska man kunna ersätta ett mönster med något annat? Välja en man som man inte alls är dragen till av den enda anledningen att han är mindre "fel"? Jag begriper inte. Men så går jag ju också i terapi.
Ett beteende kan man väl ändra om än med ansträngning, men ofta bottnar beteendet i ett känslomönster och att ändra sådana, se det är värre det. Min kompis vet att hon kan välja att säga nej, att inte inleda en relation som hon på förhand vet förmodligen kommer att sluta i katastrof förr eller senare. Men längtan efter bekräftelse och viljan att betraktas som lite farlig är starkare. Jag har själv ett mönster jag gärna blir av med i mitt val av män och det är tji att lämna det eftersom känslorna inte ger mig någon vägledning.
"Are we in fact dating the same person over and over again?", frågar sig Carrie. Vad kan svaret på den frågan bli om inte "eh, ja".
Men hur i hela friden ska man kunna ersätta ett mönster med något annat? Välja en man som man inte alls är dragen till av den enda anledningen att han är mindre "fel"? Jag begriper inte. Men så går jag ju också i terapi.
tisdag 24 maj 2011
Fuskkakel
Nu när fönsterrenoveringen är nästan klar och man äntligen har solljus i lägenheten igen har jag fått riktig lust till hemmapyssel igen! Först på att göra-listan blev att piffa upp i köket lite grann. Sedan jag flyttade in för snart ett och ett halvt år sedan har jag vetat att jag vill renovera köket men eftersom jag inte har de pengarna nu får man göra det man kan.
Matrummet har jag redan åtgärdat och det känner jag mig fortfarande nöjd med. I själva köksdelen är det värre. Några av kakelplattorna som numer är ett halvt sekel gamla, är spruckna och perstorpsplattan vid spisen är väldigt sliten och har brännmärken.
Lösningen blev en utflykt till Kreatima på Kungsgatan där jag köpte svart kakeldekor och självhäftande vit plast. Med tio kakelplattor i svart och resten vita och en arbetsyta som nu är helt vit, känns det hela mycket mer uthärdligt! Tyvärr är jag ju ofta lite för snabb när jag får sådana här ryck. Annars hade jag hunnit upptäcka att det finns jättefina andra kakeldekorer som passar ett kök från 1950-talet, till exempel Stig Lindbergs längst upp till höger nedan!
Matrummet har jag redan åtgärdat och det känner jag mig fortfarande nöjd med. I själva köksdelen är det värre. Några av kakelplattorna som numer är ett halvt sekel gamla, är spruckna och perstorpsplattan vid spisen är väldigt sliten och har brännmärken.
Lösningen blev en utflykt till Kreatima på Kungsgatan där jag köpte svart kakeldekor och självhäftande vit plast. Med tio kakelplattor i svart och resten vita och en arbetsyta som nu är helt vit, känns det hela mycket mer uthärdligt! Tyvärr är jag ju ofta lite för snabb när jag får sådana här ryck. Annars hade jag hunnit upptäcka att det finns jättefina andra kakeldekorer som passar ett kök från 1950-talet, till exempel Stig Lindbergs längst upp till höger nedan!
 |
| Bilden är från Kungsholmens färgbutik |
Varning för spill
Förra veckan blev vandringsresan till Mallorca äntligen av, som jag visualiserade redan i julas! Det blev inte riktigt alla rätt, men nästan och det får duga.
En dag vid poolen (åh vad härligt att kunna säga så!) hamnade jag i en diskussion om vad det innebär att ha förspillt sitt liv. Anledningen var att jag med mig vid poolen (åh pool, pooooool!) hade Sigrid Combüchens bok Spill. En damroman som belönades med Augustpriset senast. Där vill nämligen "författaren" mena på att karaktären Hedda förspillt sitt liv. Här i betydelsen att Hedda som hade allt; utseendet, hjärnan, handlaget, aldrig blev vare sig filmstjärna, kirurg eller kläddesigner, utan - hemmafru.
Man kan tycka vad man vill om just den bedömningen men det jag tycker är intressant är att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av någons liv. Det förutsätter ju att det finns något att förspilla. Talanger, visst, men livet? Som om det faktiskt fanns en mening eller mål.
För nästan precis ett år sedan kom jag hem efter en springrunda och ställde mig i duschen med den plötsliga insikten att mitt liv inte har någon mening. Just då kändes det som en oerhörd lättnad. Om det inte finns någon mening, något uppdrag för mig att utföra, då är jag ju fullkomligt fri. Fri att göra vilka val jag vill i vilken situation som helst! I det läget skulle det vara omöjligt att förspilla sitt liv.
Men vad är det då som gör att jag ibland när jag precis ska somna plötsligt drabbas av en kraftig stressreaktion enbart på grund av den siffra jag sätter på min ålder? Om det inte fanns någon mening fanns det ju inget att förverkliga. Varför känns det då som om något håller på att just förspillas?
Vi kom inte fram till något där vid poolen, trots att det var just vid poolen. Men frågan är inte befängd. Vad krävs för att jag vid livets slut, eller ens idag, ska slippa behöva känna att mitt liv varit förspillt? Om människan eller jag som individ inte har något förutbestämt uppdrag, är det då upp till mig själv att hitta en mening jag kan leva efter? Plötsligt är jag inte så lättad längre, jag vill bara ha den j-a manualen!
En dag vid poolen (åh vad härligt att kunna säga så!) hamnade jag i en diskussion om vad det innebär att ha förspillt sitt liv. Anledningen var att jag med mig vid poolen (åh pool, pooooool!) hade Sigrid Combüchens bok Spill. En damroman som belönades med Augustpriset senast. Där vill nämligen "författaren" mena på att karaktären Hedda förspillt sitt liv. Här i betydelsen att Hedda som hade allt; utseendet, hjärnan, handlaget, aldrig blev vare sig filmstjärna, kirurg eller kläddesigner, utan - hemmafru.
Man kan tycka vad man vill om just den bedömningen men det jag tycker är intressant är att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av någons liv. Det förutsätter ju att det finns något att förspilla. Talanger, visst, men livet? Som om det faktiskt fanns en mening eller mål.
För nästan precis ett år sedan kom jag hem efter en springrunda och ställde mig i duschen med den plötsliga insikten att mitt liv inte har någon mening. Just då kändes det som en oerhörd lättnad. Om det inte finns någon mening, något uppdrag för mig att utföra, då är jag ju fullkomligt fri. Fri att göra vilka val jag vill i vilken situation som helst! I det läget skulle det vara omöjligt att förspilla sitt liv.
Men vad är det då som gör att jag ibland när jag precis ska somna plötsligt drabbas av en kraftig stressreaktion enbart på grund av den siffra jag sätter på min ålder? Om det inte fanns någon mening fanns det ju inget att förverkliga. Varför känns det då som om något håller på att just förspillas?
Vi kom inte fram till något där vid poolen, trots att det var just vid poolen. Men frågan är inte befängd. Vad krävs för att jag vid livets slut, eller ens idag, ska slippa behöva känna att mitt liv varit förspillt? Om människan eller jag som individ inte har något förutbestämt uppdrag, är det då upp till mig själv att hitta en mening jag kan leva efter? Plötsligt är jag inte så lättad längre, jag vill bara ha den j-a manualen!
fredag 13 maj 2011
Lista för lyckliga
Tittade igår på en intervju med lyckoforskaren Ed Diener som jag hittade på Lyckobloggen. Han berättar här om resultaten av forskning gjord i 155 länder på vad det är som gör människor lyckliga. Det han kom fram till var är att lyckliga människor:
Kan inte låta bli att undra över hönan och ägget. Är man lycklig för att sakerna på den här listan finns i ens liv, eller finns de där för att man är en lycklig person? Det är kanske som med "tur", att vissa personer har bättre förutsättningar än andra, och de andra, ja, de får kämpa sig till de där förutsättningarna. Men om man kämpar till sig förutsättningarna, upplever man då verkligen att man har tur, eller är lycklig?
- har nära relationer (ibland till partner och barn, ibland trots partner och barn..)
- har ett arbete eller en fritidssysselsättning som de verkligen tycker om
- har ett aktivt liv och är nyfikna på andra och på världen ("people who watch TV 12 hours a day are not going to be happy")
- har förmågan att hantera svårigheter och lämna dem bakom sig
- har tillfällen att lära sig nya saker och möjligheter att nyttja sina färdigheter, gärna till sådant som stämmer överens med deras egna värderingar
- har mål som går utanför dem själva, som bidrar till andras lycka
- är kreativa och är villiga att ta risker
- bor nära grönområden och är omgivna av skräpfria ytor och ren luft
- inte spenderar flera timmar med att jobbpendla eftersom det tar tid från sådant de tycker om
- har någon koppling till andlighet.
Kan inte låta bli att undra över hönan och ägget. Är man lycklig för att sakerna på den här listan finns i ens liv, eller finns de där för att man är en lycklig person? Det är kanske som med "tur", att vissa personer har bättre förutsättningar än andra, och de andra, ja, de får kämpa sig till de där förutsättningarna. Men om man kämpar till sig förutsättningarna, upplever man då verkligen att man har tur, eller är lycklig?
tisdag 10 maj 2011
Att ha en hook
Tittade in på Ebbas fik i Helsingborg idag, bokstavligt talat för stället var stängt för dagen. Ebbas fik är helt inrett i 1950-talsstil och serverar Elvis-burgare och radiokaka på galonklädda stolar under stringhyllor. Det är viktigt med en tydlig profil. Det är i alla fall vad Gordon Ramsay brukade säga när han försökte rädda risiga restauranger på ruinens brant i serien Elake kocken.
Jag tänker att det förmodligen är samma sak med personer.
Jag är en sådan där person som råkar ut för att folk inte minns att de någonsin träffat mig trots att vi setts både en och två gånger förut. Jag kan konstatera att jag helt enkelt inte har den utstrålning som gör att folk i allmänhet kommer ihåg mig bara sådär. Det är bevisat att människan minns saker bättre om hon kan sortera in saker/personer/företeelser i fack. Därför tänker jag att jag skulle behöva en "hook", ett epitet som gör att jag fastnar i folks minne.
"Ah, det är hon som dansar/skrattar högt/har konstig frisyr/älskar desserter/har snöat in på självförbättring och självhjälpsböcker..."
När jag var arbetslös för några år sedan gick jag en kurs på Trygghetsrådet som handlade om att lära sig presentera sig själv på fem minuter. Det handlade framför allt om vad man skulle säga på en anställningsintervju och utmaningen var att snabbt kunna ge en annan person en god och positiv uppfattning om vad man var för en prick. Det var VÄLDIGT svårt. Det jag lärde mig var att det ibland är bättre att överdriva ett eller ett par utmärkande drag och tona ner resten, annars blir man liksom inte intressant på en så kort stund. Att vara komplex och mångfacetterad är liksom inte ett vinnande koncept i det läget.
Jag misstänker att det är likadant även i andra sammanhang. Vad man än behöver eller vill ha i livet är man beroende av andra människor, och man förbättrar sina chanser rejält om man lyckas få folk att komma ihåg en. Och det oavsett om det man söker är ett jobb, en lägenhet, en partner eller en antik tekanna till servisen man samlar på.
Vad är då MIN hook om jag nu har någon? Och vad vill jag att den ska vara..?
Jag tänker att det förmodligen är samma sak med personer.
Jag är en sådan där person som råkar ut för att folk inte minns att de någonsin träffat mig trots att vi setts både en och två gånger förut. Jag kan konstatera att jag helt enkelt inte har den utstrålning som gör att folk i allmänhet kommer ihåg mig bara sådär. Det är bevisat att människan minns saker bättre om hon kan sortera in saker/personer/företeelser i fack. Därför tänker jag att jag skulle behöva en "hook", ett epitet som gör att jag fastnar i folks minne.
"Ah, det är hon som dansar/skrattar högt/har konstig frisyr/älskar desserter/har snöat in på självförbättring och självhjälpsböcker..."
När jag var arbetslös för några år sedan gick jag en kurs på Trygghetsrådet som handlade om att lära sig presentera sig själv på fem minuter. Det handlade framför allt om vad man skulle säga på en anställningsintervju och utmaningen var att snabbt kunna ge en annan person en god och positiv uppfattning om vad man var för en prick. Det var VÄLDIGT svårt. Det jag lärde mig var att det ibland är bättre att överdriva ett eller ett par utmärkande drag och tona ner resten, annars blir man liksom inte intressant på en så kort stund. Att vara komplex och mångfacetterad är liksom inte ett vinnande koncept i det läget.
Jag misstänker att det är likadant även i andra sammanhang. Vad man än behöver eller vill ha i livet är man beroende av andra människor, och man förbättrar sina chanser rejält om man lyckas få folk att komma ihåg en. Och det oavsett om det man söker är ett jobb, en lägenhet, en partner eller en antik tekanna till servisen man samlar på.
Vad är då MIN hook om jag nu har någon? Och vad vill jag att den ska vara..?
lördag 7 maj 2011
Exploderande hamstrar
Jag brukar inte drömma mardrömmar. Det kan gå flera år utan att jag har några, utöver de däremot ganska vanliga stressdrömmarna där man helt hysteriskt försöker trotsa tiden genom att hinna någonstans trots att det är uppenbart alldeles skitkört.
Därför är det konstigt att jag de senaste veckorna har haft hela tre mardrömmar som visserligen har handlat om helt olika saker med där känslan i åtminstone två av dem var precis densamma. Den senaste var särskilt otäck. Den slutade med att ett omtyckt husdjur, något slags hamster/marsvin/råtta, började gnaga i en sladd och exploderade framför mina ögon. Jag vaknade med ett ryck - precis sådär som det heter - och jag trodde att jag hade skrikit högt av skräck och sorg, för så lät det inuti mitt huvud. Jag blev så uppjagad att jag var tvungen att gå upp en stund innan jag kunde gå och lägga mig och somna igen.
Alla drömmar har inte handlat om exploderande gnagare, det var bara den här. Men det gemensamma är en tanke och en påföljande känsla som kommer precis när man vet att katastrofen ska hända. "Om det värsta händer slipper jag i alla fall...." och så en lättnad.
Jag tror verkligen att drömmar kan tala till en. Hjärnan är ju så konstruerad att den aldrig slutar att tänka. Aldrig. Och om drömmarna är fortsättningen på det vi tänker och känner under vår vakentid är de ju en konsekvens av det vi upplever och säger något om oss själva.
Men vad är det i så fall för katastrof som är i antågande som väcker både fruktan och en känsla av befrielse? Ibland är hjärnan lite väl insiktsfull i drömmen och lite väl trög i vaket tillstånd.
Därför är det konstigt att jag de senaste veckorna har haft hela tre mardrömmar som visserligen har handlat om helt olika saker med där känslan i åtminstone två av dem var precis densamma. Den senaste var särskilt otäck. Den slutade med att ett omtyckt husdjur, något slags hamster/marsvin/råtta, började gnaga i en sladd och exploderade framför mina ögon. Jag vaknade med ett ryck - precis sådär som det heter - och jag trodde att jag hade skrikit högt av skräck och sorg, för så lät det inuti mitt huvud. Jag blev så uppjagad att jag var tvungen att gå upp en stund innan jag kunde gå och lägga mig och somna igen.
Alla drömmar har inte handlat om exploderande gnagare, det var bara den här. Men det gemensamma är en tanke och en påföljande känsla som kommer precis när man vet att katastrofen ska hända. "Om det värsta händer slipper jag i alla fall...." och så en lättnad.
Jag tror verkligen att drömmar kan tala till en. Hjärnan är ju så konstruerad att den aldrig slutar att tänka. Aldrig. Och om drömmarna är fortsättningen på det vi tänker och känner under vår vakentid är de ju en konsekvens av det vi upplever och säger något om oss själva.
Men vad är det i så fall för katastrof som är i antågande som väcker både fruktan och en känsla av befrielse? Ibland är hjärnan lite väl insiktsfull i drömmen och lite väl trög i vaket tillstånd.
 |
| Det här hade varit en roligare dröm... |
Man lär sig
Min lägenhet har nu inte sett dagsljus på tre veckor. Det är så lång tid som alla mina fönster varit täckta av stora kåpor för att inte släppa in för mycket kyla medan en renovering av fönster och karmar pågår. Det här har fått flera konsekvenser, framför allt för mina krukväxter.
Tre av dem har tvärdött. Och då menar jag verkligen tvärdött. Efter tre veckor kan man inte ens se i den ena krukan att det någonsin har växt något där, det är bara jorden kvar. Slutsats: dessa tre blommor kräver direkt solljus för sin överlevnad. De övriga tre krukväxterna däremot ser nästan oförskämt frodiga ut, trots mindre yta, mindre ljus och ett lager byggdamm. Uppenbarligen har jag missbedömt vad omsorg betyder för dessa skapelser. Jag tar till mig och ska försöka fortsätta behandla dem med det lagoma måttet nonchalans även i fortsättningen.
I vardagsrummet är det en liten strimma fönster som inte är täckt ut mot balkongen. Där ställde jag lite blomster som åtminstone kan ge det stökiga eländet till vardagsrum lite granna fägring. Snittblommor is the shit.
Tre av dem har tvärdött. Och då menar jag verkligen tvärdött. Efter tre veckor kan man inte ens se i den ena krukan att det någonsin har växt något där, det är bara jorden kvar. Slutsats: dessa tre blommor kräver direkt solljus för sin överlevnad. De övriga tre krukväxterna däremot ser nästan oförskämt frodiga ut, trots mindre yta, mindre ljus och ett lager byggdamm. Uppenbarligen har jag missbedömt vad omsorg betyder för dessa skapelser. Jag tar till mig och ska försöka fortsätta behandla dem med det lagoma måttet nonchalans även i fortsättningen.
I vardagsrummet är det en liten strimma fönster som inte är täckt ut mot balkongen. Där ställde jag lite blomster som åtminstone kan ge det stökiga eländet till vardagsrum lite granna fägring. Snittblommor is the shit.
onsdag 4 maj 2011
Män som gympar
Ett område som ofta blir utsatt för förbättring är den egna kroppen. Så är det även för mig. Varje gång jag har svårt att få på mig byxorna skickar det en signal till mig om att jag inte tränar ordentligt, för precis så är det. Det finns många anledningar till att träna och själv tänker jag ofta att det är ren överlevnadsinstinkt. Men, finns det också ett helt annat motiv som är speciellt just för vår tid?
När jag började gå på Friskis & Svettis för snart tio år sedan var det väldigt sällan man såg en man på gympapassen. Numera är det säkert hälften män som gympar på vissa pass. Det kan säkert ha flera orsaker, men jag tycker också att jag noterar att det är mer sällan man ser män i 40-årsåldern med ölmage. Nu bor jag i Stockholm och jag vet att det inte är särskilt representativt för resten av landet, och en sak som verkligen är speciellt med Stockholm är den stora andelen singlar bland både män och kvinnor. Oviljan att betrakta sig själv som medelålders trots att man faktiskt är det i år räknat verkar få både män och kvinnor att klä sig ungt, men kan det också vara så att detta liksom träningen har att göra just med den "kärleksmarknad" som finns här? I så fall är mäns träningsvanor väldigt intressanta!
Anledningen till att jag undrar grundar sig i en diskussion vi förde i går i min bokcirkel. Jag älsar den där bokcirkeln för att våra diskussioner ofta tråcklar sig ur boken och in i krig, kärlek, genusfrågor, kungahus, svenskhet eller vad nu bokens tema kan vara! Den här gången var det dags för Liv Strömqvists bok Prins Charles känsla och vi kom att diskutera tvåsamhet. Liv redogör bland annat för en teori som säger att på 1800-talet när kvinnan var helt utelämnad mannen och inte själv hade möjlighet till egen försörjning - i vissa samhällsklasser får man väl tillägga - var kvinnans enda handelsvara den egna sexualiteten. Det var därför man var så pryd. Man ville inte ge bort det minsta gratis utan var beroende av att mannen ville gifta sig med en och därmed försörja en, enbart för att de ville åt den kvinnliga kroppen.
I det västerländska samhället idag är varken mannen eller kvinnan längre beroende ekonomiskt av den andra parten. Män kan alltså inte välja och vraka utan spelar på samma plan som kvinnorna. Det här ställer så klart en del krav. En av bokcirkelmedlemmarna berättade om en studie som sade att när äldre kvinnor blir singlar vill de gärna hitta tillbaka till tvåsamheten men de vill helst inte bo tillsammans för att slippa risken att bli en vårdare och dessutom söker man en man som är sund. Frisk och vältränad, som tänker på sin hälsa.
Marknaden för manliga skönhetsprodukter växer och skönhetsoperationer bland män blir allt vanligare. Handlar det, liksom den myckna träningen, om att behålla sin ungdomliga fysik inte bara för sin egen överlevnads skull utan även för att bevara sitt värde på den bistra singelmarknaden? Precis som kvinnor har gjort i långa tider?
Kollegor - som lever i relationer - har skrattat när jag påstått att träning har med marknadsvärde att göra, men självklart har det det. Inte bara på singelmarknaden utan även på arbetsmarknaden. Flera studier har ju visat att personer som ser bra och hälsosamma ut har större chans i karriären än fula och finniga. Så är det bara. Jag kan bara känna en viss tillfredsställelse vid tanken på att villkoren för män och kvinnor åtminstone på kärleksmarknaden börjar bli lite mer jämställd:-)
När jag började gå på Friskis & Svettis för snart tio år sedan var det väldigt sällan man såg en man på gympapassen. Numera är det säkert hälften män som gympar på vissa pass. Det kan säkert ha flera orsaker, men jag tycker också att jag noterar att det är mer sällan man ser män i 40-årsåldern med ölmage. Nu bor jag i Stockholm och jag vet att det inte är särskilt representativt för resten av landet, och en sak som verkligen är speciellt med Stockholm är den stora andelen singlar bland både män och kvinnor. Oviljan att betrakta sig själv som medelålders trots att man faktiskt är det i år räknat verkar få både män och kvinnor att klä sig ungt, men kan det också vara så att detta liksom träningen har att göra just med den "kärleksmarknad" som finns här? I så fall är mäns träningsvanor väldigt intressanta!
Anledningen till att jag undrar grundar sig i en diskussion vi förde i går i min bokcirkel. Jag älsar den där bokcirkeln för att våra diskussioner ofta tråcklar sig ur boken och in i krig, kärlek, genusfrågor, kungahus, svenskhet eller vad nu bokens tema kan vara! Den här gången var det dags för Liv Strömqvists bok Prins Charles känsla och vi kom att diskutera tvåsamhet. Liv redogör bland annat för en teori som säger att på 1800-talet när kvinnan var helt utelämnad mannen och inte själv hade möjlighet till egen försörjning - i vissa samhällsklasser får man väl tillägga - var kvinnans enda handelsvara den egna sexualiteten. Det var därför man var så pryd. Man ville inte ge bort det minsta gratis utan var beroende av att mannen ville gifta sig med en och därmed försörja en, enbart för att de ville åt den kvinnliga kroppen.
I det västerländska samhället idag är varken mannen eller kvinnan längre beroende ekonomiskt av den andra parten. Män kan alltså inte välja och vraka utan spelar på samma plan som kvinnorna. Det här ställer så klart en del krav. En av bokcirkelmedlemmarna berättade om en studie som sade att när äldre kvinnor blir singlar vill de gärna hitta tillbaka till tvåsamheten men de vill helst inte bo tillsammans för att slippa risken att bli en vårdare och dessutom söker man en man som är sund. Frisk och vältränad, som tänker på sin hälsa.
Marknaden för manliga skönhetsprodukter växer och skönhetsoperationer bland män blir allt vanligare. Handlar det, liksom den myckna träningen, om att behålla sin ungdomliga fysik inte bara för sin egen överlevnads skull utan även för att bevara sitt värde på den bistra singelmarknaden? Precis som kvinnor har gjort i långa tider?
Kollegor - som lever i relationer - har skrattat när jag påstått att träning har med marknadsvärde att göra, men självklart har det det. Inte bara på singelmarknaden utan även på arbetsmarknaden. Flera studier har ju visat att personer som ser bra och hälsosamma ut har större chans i karriären än fula och finniga. Så är det bara. Jag kan bara känna en viss tillfredsställelse vid tanken på att villkoren för män och kvinnor åtminstone på kärleksmarknaden börjar bli lite mer jämställd:-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)