Schaman...?

Min terapeut ska bli schaman.

Han kommer att lägga ner sin praktik (med undantag för tre personer varav jag är en – jag hoppas att det är för att jag snart kommer att klara mig utan honom, inte för att jag är ett hopplöst fall...) och istället ägna sin tid åt att utforska sin relation till naturen och utveckla sin förmåga till healing.

Jag frågade "hur kommer det sig att du vill göra det här?" och han svarade att han känner att han kan ge mer på ett sätt han inte kan som terapeut. Kom igen att tänka på det där med inneboende potential och risken att förspilla sitt liv. Men också på att förändring verkar vara något man kan träna på.

Det är som sagt inte lätt att vara förändringsbenägen. Det är kanske dels för att man lätt definierar sig själv med hjälp av sådant sådant man omger sig själv med, som arbete, vänner, prylar, mål, fritidsintressen, andras bilder av oss. Varje gång vi står inför en förändring riskerar vi att förlora något och det är lättare att bli rädd över det än att fokusera på allt vi kan vinna.

Min terapeut har redan gått igenom en stor förändring i sitt liv och för honom blev det mesta till det bättre. Att genomföra ytterligare en förändring tycks inte på långt när ha krävt lika mycket energi som det måste ha gjort då. Snarare är det uppenbart hur mycket kraft han får bara av att tänka på det han har bestämt sig för att göra! Åka till Peru och leva med schamaner i tunn luft i bergen där de har levt sedan conquistadorernas tid (inte samma får man väl anta men vad sjutton vet jag om schamaner) och sedan hitta ett nytt sätt att arbeta.

Tänk om man bara kunde släppa loss och utnyttja all den frihet man faktiskt har i livet! Helt byta bana och testa något annat, förstå att det inte går att misslyckas när själva försöket är det viktiga. Skulle det vara lättare att hitta fram då, till det där man vill, till det där som drar en?

Jag börjar i det lilla och följer uppmaningen att gå igenom min lägenhet och rensa bort allt som inte längre ger mig energi, sådant som jag förknippar med äldre versioner av mig själv. För det är vad de där hemska mardrömmarna skulle kunna handla om, att det jag är på väg att förlora är en föreställning jag bär på om mig själv, som funnits där som skydd, men som nu hindrar mig från att nå mitt mål. Flummigt som attan, men det är förmodligen rätt. För så snart jag tänkte tanken spjärnade det emot inuti, sådär som det gör när man vet att man måste göra något som gör ont. Det är ju tur att jag snart kommer att få en gratissession healing...

Om shamanism för övrigt, här en intervju med en kvinnlig shaman från USA. Annars tänker jag direkt på en fantastisk dokumentär jag såg på tv för ett tag sedan, Hästpojken: