Varför lever vi tillsammans?

På den där inspirationsföreläsningen jag gick på häromdagen pratade Susanne Pettersson också om vikten av att ha gemensamma mål eller visioner inte bara i arbetet utan även i privata relationer. Hon berättade att hon ibland ställer den frågan till par som kommer till henne för samtal. Vad har ni för mål med er relation? Varför lever ni tillsammans?

Det känns ju väldigt instrumentellt att använda sådana ord när man pratar om relationer, kanske i synnerhet när det gäller kärleksrelationer. Men samtidigt är det ganska uppenbart att om man inte delar samma vision i något så tajt som en kärleksrelation blir det svårt att undvika att relationen splittras av att man går åt olika håll. Hur ska man kunna finna gemensam inspiration och glädje om man inte delar visionen om vart man ska? Kanske är det av den anledningen som par med liknande intressen trivs ihop. Det gör det lättare att hitta gemensamma mål att ta sig an tillsammans, nya projekt. Att spara tillräckligt med pengar för att åka jorden runt. Att träna i månader för att klara av Vasaloppet. Att spendera all fritid på att bygga ett hus helt i snickarglädje.

Och när jag tänker efter är jag inte främmande för tanken när det gäller mina vänskapsrelationer. Jag vet att jag medvetet ”investerar” i vissa relationer för att jag vill att vi ska ha en förtroendefull och nära relation där vi kan luta oss mot varandra. På samma sätt som jag kan investera i andra för att de kan ge mig stöd i mitt arbetsliv, eller nya idéer, eller värdefulla råd och kontakter.

Kanske förklarar det också varför jag kan bli så besviken på vänner ibland. När jag upptäcker att vi inte delar samma mål med relationen. När jag inser att jag inte är en vän utan bara en kollega, att någon jag inspireras av tycker att samvaron är tråkig, att jag används som stöd utan att få någon trygghet tillbaka. Eller tvärtom när jag inser att jag är någons bästa vän utan att själv känna detsamma.

Susanne Pettersson berättade om ett par som hon ställde den här frågan till. Mannen svarade efter viss betänketid, att som han såg det, var målet att när han och hans fru blev gamla, då skulle de bo på ett pensionärsboende i dalen, hjälpa varandra upp på den kulle de nu ibland sprang runt, sätta sig på bänken längst upp, hålla om varandra och ärligt säga, att om de fick göra om allt i livet, så skulle de välja varandra igen. Det är väl ett okej mål?

Den här bilden har egentligen inget med texten att göra, eller kanske lite för att den också handlar om ett mål, Askungens mål, att gifta sig rikt. Egentligen hade jag velat lägga upp en fantastisk bild här på mig själv och en vän, men eftersom mitt mål är att behålla den relationen tänker jag att det är bäst att låta bli...

Assa och dissa

Idag var jag på Oscarsteatern på en så kallad inspirationsföreläsning. En sådan där föreläsning som man går på i grupp som ett slags jobbförmån, tillsammans med sina kollegor för att typ, bli på gott humör och slippa jobba en eftermiddag.

Föreläsningen hölls av Susanne Pettersson, en mycket professionell föreläsare som helt uppenbart visste vad hon pratade om. Seminariet handlade om hur man på individnivå, gruppnivå och organisationsnivån kan jobba bra och samtidigt MÅ bra.

Även om man har hört det mesta förut behöver man påminnare, gärna i andra ordalag. Mycket kort utgick hon ifrån hjärnan och berättade varför vi behöver:

1. veta vad vi vill
2. ha förmågan/kunskapen att nå dit
3. att ha roligt på vägen dit genom att hitta rätt tillstånd
4. att tro att det går
5. och så något mer jag inte kommer ihåg.

Jag tar särskilt med mig två saker. Från resonemanget om tillstånd – alltså om vikten av det känslomässiga tillstånd vi befinner oss i för hur vi mår och presterar, och om hur smittsamt det där tillståndet är mellan människor – tar jag med mig frågan ”vilket tillstånd vill jag förmedla till min chef”. Så fort jag hörde henne säga det ångrade jag ett mail jag skickat till min chef och bestämde mig för att i framtiden vara väldigt noga med att känna av att jag befinner mig i rätt tillstånd när jag kommunicerar med honom. Jag har tänkt på det förr, men uppenbarligen glömt bort det. Det här var definitivt en bra påminnare.

Det andra jag tar med mig är det här med att assa och dissa; associera och dissociera. Att hålla bra saker, prestationer, känslor nära mig och tvärtom hålla ifrån mig sådant som är dåligt. Jag gör det redan till viss del, men jag kan definitivt lära mig att göra det bättre. Och på båda fronter. Det är en lika stor utmaning att ta till sig sådant som är bra som att hålla ifrån sig sådant som är dåligt.

Så gör det ju inget att Oscarsteatern är en fin och inspirerande miljö att dricka påste, äta förbjudna bullar
och skrika sig hes i, i pausen.

Oförbätterlig

Vågade mig in på Akademibokhandeln igår för att bara köpa TVÅ böcker som jag hade sett ut. Den ena hittade jag inte. Ändå gick jag därifrån med FYRA. Jag undrar om det är sjukligt på något sätt.

– Men det var ju ändå 20 procents rabatt på rea-priset! Och jag får väl slänga några andra böcker för att få plats med dem. Väl. (suck)

Jag kan uppenbarligen inte utsätta mig för frestelser. NO MORE BOOK STORES!

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag ju precis som med godiset jag inte kan stå emot faktiskt konsumerar böckerna jag köper. Hittills har jag kommit fram till att jag nog kan lämna bort boken "Drottning Victoria av Sverige" till någon annans bokhylla när den är färdigläst.

En människas ondska, alla människors ondska

Har varit på bio och sett filmen Hanna Arendt. Vad härligt det är när man får en bra bioupplevelse och samtidigt lär sig något! Ultimat för en lat. Får man dessutom igång hjärnan är det ju en fin bonus, en tanke eller två är ju inte fel. Och det är just tanken som är det centrala i filmen, människan som en tänkande varelse.

Filmen handlar om hur Hanna Arendt bevakar Eichmann-rättegången och förvånas över att en man som alla vill betrakta som ondskan personifierad visar sig vara...banal. Inte en antisemitisk djävul, bara en vanlig, tråkig men mycket lojal byråkrat som råkade hamna på en tjänst som när han gjorde sitt jobb väl, skickade folk i döden.

Eichmann säger själv att han fick dela sig själv i två för att kunna fungera; arbetsuppgifterna i en del, samvetet i en annan. Med Hanna Arendts ord; han avstod ifrån att tänka. Att tänka som människa.

Jag tror att det är väldigt vanligt att man gör så till vardags. För att man inte orkar ta ansvar för allt, för att man inte orkar vara den människa som man egentligen vill vara för att det kräver för mycket av en. Kanske behöver det vara så till en viss grad, men så långt är man ändå skyldig att tänka att man är medveten om vad det är man gör – man gör sig mindre mänsklig.



För övrigt fick jag en väldig lust att börja röka när jag såg den här filmen, gärna pipa. De röker som borstbindare och man undrar hur det är möjligt att inte alla filosofer dör i lungcancer.

Att gå, eller inte gå till läkaren

Har fått höra att jag springer till läkaren för minsta lilla. Eller massösen, eller kiropraktorn, eller kinesiologen, eller...ja, ni fattar.

Läste precis om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Henning, som håller sig lus- och alkoholfri i en skitig och försupen tid, är egentligen för späd för de tyngre yrkena, men han bär och bär. Mjölsäckar, tegel, sten, sillar. Han blir trött, det värker i lungor och rygg, men han vågar inte gå till läkaren. Tänk om han skulle behöva medicin, det har de inte råd med, och han måste ju jobba och försörja sin kära fru och deras fyra barn. Så han fortsätter att bära och bära, tills han tuppar av och blir hemburen av sina kollegor. Läkaren kallas in som bara kan konstatera tuberkulos i lungorna som spridit sig till magen. Det är kört. Henning dör 35 år gammal och lämnar sin fru ensam med de fyra barnen.

Tänker på min farfar, också han med namnet Henning men flera decennier senare. Också han absolutist, aktiv medlem i IOGT-NTO där han träffade sin fru. Också han med fyra barn. Han fick problem med magen, sökte läkarhjälp men blev hemskickad. När man upptäckte att det var magcancer han led av var det för sent. Han dog i 40-årsåldern och lämnade sin drygt 30-åriga fru ensam med de fyra barnen.

Ja, jag springer hos läkarna, massörerna, kiropraktorerna och kinesiologerna – inte för att jag är rädd för att jag ska vara sjuk, utan för att jag är rädd för att det ska vara för sent. Och för att jag då ska ångra att jag inte gick tidigare, insisterade mer, medan det fanns tid.

(För övrigt var Mina drömmars stad precis så bra som jag mindes den, och jag får direkt lust att gå upp på Söders höjder, passera genom Gamla stans gränder och kika in på gårdarna på Tjärhovsgatan och andra sidan Renstiernas gata där några av de äldre husen fortfarande står kvar. Mest för att glädjas åt att den tiden som skildras i boken är förbi.)

Åka skidor

Vasaloppet idag. Och jag har åkt skidor. I övrigt finns inga som helst samband mellan mig och Vasaloppet.

Har omfamnat vintern idag, trots att jag ju tycker att den borde ta slut nu någon gång. Har stirrat mig nästanblind på vit snö, vänt ansiktet mot en värmande sol och stånkat fram i bakhala spår med en skare som försökt rycka ifrån mig stavarna. Och härligt var det! Lika härligt som den varma chokladen som intogs bredvid spåret och det varma bubbelbadet efteråt.