Hej stress

De senaste dagarna har stressen flyttat in i min kropp. Inte för att det är mycket på jobbet. Inte för att jag inte får ihop bitarna i mitt livspussel. Nej, snarare tvärtom. Det står still. Och där finns inte tillräckligt mycket att spela med.

Det är livsstressen och jag. Den har satt sig i halsen, precis nedanför svalget, den stjäl mitt syre och sänker mitt röstläge. Den har parkerat i mellangärdet och rullat ihop där i en hård, ömmande klump som dunkar av puls och drar ner min kondition till ett minimum. Som en sjuka.

Jag drar mig till minnes alla verktyg jag tillägnat mig under mina år som självförbättrare. Det gör mig mindre rädd eftersom jag vet att det går att åstadkomma förändring. Att det inte måste kännas så här. Men vanligtvis är den mest effektiva åtgärden den att agera, och nu känns allt jag gör som bara verklighetsflykt.

Det är fel. Någonstans är det fel. Och ju mer tid som går i det här tillståndet, desto mer späs stressen på av just den anledningen. För att tiden går. Det är ju själva fan. Eller så är det bara jag.

Lycklig kärlek i böcker

Igår tog jag en sväng till Pocketshop på lunchen för att bunkra lite läsning. Efter sju minuter var jag redo att gå till kassan med en bunt om fyra böcker. Då upptäckte jag förskräckt att alla fyra handlade om dysfunktionella och olyckliga relationer. Inte bra för mina dejtingförsök, tänkte jag, att mata mig själv med bevis på att alla parrelationer går åt helsike. Inte alls bra.

Mitt hopp.

Rådigt satte jag tillbaka alla fyra i bokhyllan och började om.

Oj vad svårt det blev. Verkligen jättesvårt.

Så fort jag lokaliserat en bok med någorlunda kära och lyckliga människor tyckte jag att boken dröp sentimentalitet så att det klibbade igenom på omslaget. Böcker som skrek chic lit vågade jag inte ens ta i. Lunchen hann bli mycket längre än planerat innan jag till slut gav mig av med tre böcker. En som inte handlar om parrelationer alls, en ungdomsbok om en mor – dotter relation (självklart dysfunktionell) och en bok om en dejtande man med 30-årskris. Jag kan säga att jag hoppas mycket på den tredje.

Är det verkligen så att det inte går att skriva bra litteratur om lycklig kärlek? Eller handlar det bara om mina fördomar? Den enda sådan bok jag spontant kan tänka på är Didions Ett år av magiskt tänkande. Men då är ju ena parten död. Så jag antar att den inte gills. Det här måste utredas vidare.

Goosebumps = lycka

Häromdagen fick jag en liten skrift kallad Holone i mitt postfack på jobbet. Har ingen aning om varför den hamnade där men jag hittade flera intressanta saker där. Det är en publikation som har ambitionen att översätta hjärnforskning till "livskonst" som de kallar det.

I detta första nummer kunde jag bland annat läsa att den där duschen av dopamin som ger oss njutning kan triggas igång av känslomässiga upplevelser av musik. Så när man lyssnar på något som man gillar så mycket att man får gåshud, då belönas man ytterligare med en dopaminshot!

En låt jag själv får gåshud av är Lady Antebellums I need you know (av en kommentator även kallad "drunk and horny", vilket ju faktiskt passar lika bra..). Jag har skrivit det här förut och den håller än. Förmodligen är det inte bara själva låten utan minnet av en synnerligen trevlig dirty fox på ett dansgolv någonstans i Stockholms utkanter som triggar de där gåsbulorna, men ändå:-)

Yoga-favorit

Jag har precis avslutat en yogakurs om sex gånger som haft den mentala delen av yogaläran i fokus, avslappnad koncentration. Den fungerar som ett slags grund för utövandet av medveten närvaro.

Varje gång har vår omtänksamme lärare (en indier som utöver att vara yogamaster också är ingenjör. Ursäkta men är inte det typ den ultimate indiern av idag om man får vara lite stereotyp?!) delat ut ett schema med yogaövningar som räcker för ett pass på ungefär trekvart. Han har varit realistisk nog att betona att det är bättre att vi gör två av övningarna än inga alls.

Jag har hittat min favorit.

Vila, 12 andetag.

Jag har hittat en Ken

Det går en man i 40-årsåldern på min tangokurs som liksom sticker ut från mängden. Det tog mig flera veckor innan jag förstod varför: Han ser banne mig ut som arketypen av en man!

Han ser ut som den där teckningen som skickas ut i rymden för att andra eventuella intelligenta varelser ska kunna lista ut hur mänskligheten ser ut. 

Han är lång med breda axlar, perfekta proportioner med muskler från topp till tå och stora händer, ett rektangulärt ansikte med bred panna och markerad haka, jämna tänder. Därtill tätt hår, alltid slätrakad och med jämn färg i hyn. Som en Ken-docka!


Ken i 70-talsdress.


Hur märkligt som helst. Det intressanta är just att han verkligen sticker ut. Uppenbarligen är det inte särskilt många män som ens är i närheten av att ha den där kroppstypen. I alla fall inte på Södermalm där tangokursen går. För jag är säker på att det skulle gå att urskilja en sådan även under lite för säckiga, alternativt uppkavlade jeans, halvutvuxet skägg och de där absolut obligatoriska sneakersen som manspojkarna har där.

Ser han bra ut? Ja, absolut. Blir jag attraherad? Nä. Kanske är det för att jag inte ser ut som arketypen av kvinna, så där med breda höfter och smal midja. Lika söker lika, säger man väl. Men jag hoppas verkligen att han hittar en Barbie, det vore kul å se!

Balkongpyssel

Förra året överrumplades jag av tidig snö och balkongen fick klara sig själv. I år tänkte jag vara i tid.



Planterade om lite växter som inte klarar sig ute i balkonglådan länge till.



Lavendeln jag fick av en väninna i somras har plötsligt börjat blomma! Så fin.



Lavendeln får bli stående ute en stund till för krukorna räckte inte till. Den får göra ljungen
sällskap som man inte ska ta in alls om man ska tro gammalt skrock.

Grodprinsen får också bli kvar. Han blir bara fin av lite rost.

Jag hoppas att pelargonen inte dör av schocken att komma in i värmen.

Tog mig en paus på balkongen efter förrättat värv. Än så länge är det löv på några av björkarna och det susar fint i vinden. När de inte blir överröstade av de brölande barnen i lekparken på innergården. (Ja, brölande. Jag antar de leker zombies eller nåt, det är väl inne nu.)

Det ska va' lätt å leva

Ibland ska det vara lätt. Och häromdagen upptäckte jag att något plötsligt var lätt som förut varit otänkbart.

Jag klev ut ur en yogasession för att få mig något till livs på mysiga Café Rival innan det blev dags att gå tillbaka till samma lokal för att dansa tango. I lobbyn sitter en tangokursare och tuggar på en banan och jag frågar om han inte vill göra mig sällskap medan jag tuggar i mig något, i väntan på att tangon ska börja. Han hänger på och det blir en trevlig stund med en person jag tidigare bara växlat några ord med.

Easypeasy? Nä, verkligen inte! För en person som jag, som är van vid att alltid komplicera saker i onödan är det här en närmast revolutionerande upplevelse. Förr hade jag väl knappt sagt hej, smitit ut ensam och hellre köpt en kexchoklad på Coop inmundigad i parken, än vågat ta ansvar för att underhålla en främmande människa i en halvtimme eller sitta ensam på ett fik.

Tänk om den där terapin, alla självhjälpsböcker och allt grunnande faktiskt har givit resultat. Eller har jag bara blivit äldre och förstått att jag inte kan ta ansvar för andra än mig själv? Yogasessionens budskap ringde i alla fall i huvudet den kvällen på väg hem efter tangon – att det SKA vara lätt att leva!

Nu och närminne

– Jag tänker mig att hjärnan är som en hög med spaghetti, säger min mormor. Där de innersta ändarna liksom ligger i mitten och är skyddade och de yttersta ligger längst ut. Det är de där yttersta ändarna som har börjat ta stryk på sistone.

Nuet är det vi lever i, den korta sekund som vi är närvarande. Och varje gång jag tänker på något jag ångrar, någon upplevelse jag helst varit utan, så tänker jag att det ju är tur att det hela tiden går att skapa nytt liv. Från och med nu, just nu.

Men det finns en tid i livet när nuet på något sätt inte läggs till handlingarna på samma sätt som de gjorde förr. När närminnet sviker och halkar bort innan det hinner fastna. Då sitter man där med det som varit, för det är det man minns. Och då gäller det att ha sådant att minnas som man mår bra av, och inte bara sådant man ångrar eller hellre velat slippa.

Jag undrar jag, hur det där med medveten närvaro fungerar när man är närmare 90 år och åldersdemensen börjar ta över. Är nuet kortare då, eller längre?

Att "feng shuia" sig till lättare hjärta

Jag har en vän som verkligen har gått in för det där med att rensa ut grejer. När han för ett par år sedan flyttade från en stor lägenhet till en liten etta i ett 1700-talshus bestämde han sig för att göra sig av med allt han inte behövde. Det visade sig vara väldigt mycket. Och ju mer han gjorde sig av med, desto mindre behövde han.

När vi sågs på lunch häromdagen sade han att han har känt sig så lätt de senaste månaderna. Det är som om att han i takt med att ha gjort sig av med ting, minskat sin tyngd. Lättare i huvudet, lättare i hjärtat. Dessutom har han gått ner åtta kilo genom att bara äta så mycket som han behöver, inte mer, bara så mycket som han behöver. Det har också lett till att han har mycket lättare att släppa, lämna saker bakom sig.

– My friends ask me 'what are you doing, du bara glider runt!', och det är så det känns. Everything feels easy, doing things I like, enjoying the space.

Men jag måste säga att det kändes lite väl radikalt att göra sig av med sängen – hur mycket plats det än frigör för dans...