Brinn kvinna, brinn?

I går morse vaknade jag kl 5 på morgonen och kunde inte somna om trots att jag bara fått fem timmars sömn. Jag vaknade av en tanke. En tanke som jag inte låtit sjunka in kvällen innan när jag var upptagen med att ägna mig åt sådant jag tycker om. Nämligen tanken på att jag blir diskriminerad för att jag råkar vara kvinna.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Om att just den här formen av orättvisa ger mig energi. Men nu undrar jag om det inte är tvärtom så att den istället kräver energi.

Det var helt omöjligt att somna om så jag fick gå upp och äta frukost. Kl 5 en lördag morgon. Och döva mitt sinne med ett avsnitt av den amerikanska action-serien Burn Notice.

För det som hände när den där tanken hade fått sjunka in var att det kändes som om jag brann upp. Inuti. Det var precis det jag tänkte. "Jag brinner upp!" Jag började gråta, rev mig själv i håret som en mad woman, vek mig dubbel, ville slå på något, springa in på min chefs arbetsrum och klösa honom i ansiktet, spotta på honom, få honom att förstå att han är en förbannad j-a stofil som håller tillbaka människor i deras arbetsliv. Kvinnors arbetsliv. Och få mina manliga kollegor att skämmas för att de inte kan se hur de får fördelar av något de själv inte har presterat, bara vad de råkar ha fått mellan benen.

Det är min övertygelse att bristen på jämställdhet i världen är ett av våra största problem, och då räknar jag med klimat och kemikalieinvasion, kometer och fan och hans moster. Men nej, jag skulle aldrig kunna jobba med det. För jag skulle inte orka brinna upp. Varje dag. Men en sak är jag nu säker på och det är att om jag någonsin skulle bli inkvoterad till något för att jag är kvinna, då skulle jag inte skämmas, jag skulle vara stolt!

Bild från filmen Season of the Witch (2011)

Kräsen

Jag har av någon anledning svårt att bli kär. Det har hänt mig alltför få gånger i livet hittills. När jag berättar det får jag väldigt ofta frågan; "är du kräsen då, eller?". Och jag förstår inte vad de menar.

För mig är kräsen något man är med hjärnan, som tänker att något eller någon inte duger. Vad har det med kärlek att göra? Jag trodde det handlade om hjärtat. Kan ett hjärta vara kräset?

Och om ett hjärta kan vara kräset, vad gör man åt det? Är det något som kan avhjälpas med terapi? Eller med tillskott av någon biologisk kemikalie? För inte verkar det gå att använda hjärnan till att övertala hjärtat om hur mycket man borde bli kär i någon, oavsett hur perfekt den personen må vara för en.

Skulle gärna vilja veta. Verkligen, det vill jag. För jag har försökt att övertala. Men när hjärtat har bestämt sig är det som en sten. Eller en slipprig tvål.

Eller så är jag bara sådan. Och i en annan situation hade det förmodligen varit en fantastisk fördel.

Päls

Någon gång i somras hörde eller läste jag om djur och välbefinnande. Närmare bestämt djur med päls och människans känsla av välbefinnande när hon rör vid dem.

Genom att mäta hjärnans aktivitet har man kunnat konstatera att det gör oss väldigt gott att klappa hundar och katter. Bara klappa, det räcker. Att döma av mängden klipp på YouTube innehållandes just katter och hundar som gör roliga, gulliga, tokiga saker, verkar vi få en hel del ut av att bara titta på dem också.

Jag förmodar att det inte är samma sak att klappa på bara död päls. Jag vet i alla fall att bara tanken på min gamla nyckelring av hartass som jag hade när jag var yngre numera får mig att må illa. Må denna av alla 80-talsprylar som verkar vara på väg tillbaka bli ytterligt kortlivad.


Min systers katt Alba väljer ibland att bli klappad av någon lycklig familjemedlem. Hon verkar ju inte må så pjåkigt då hon heller. Även om hud kanske inte är riktigt lika mysigt som päls. Kanske något för män att tänka på som funderar på att anamma trenden att raka bröstet? Nä, nu blev det konstigt... Ill. Elin Karlsson.

Sommarsug

För övrigt hade jag en fantastiskt fin dag igår! Först en 2,5 timmars lunch (skall man ha långlunch är det lika bra att göra det ordentligt) med Jo som avslutades med cappuccino i solen. Sedan en tur med ångbåt fram och tillbaka till Drottningholm med en vän jag inte sett på två år. Vi hamnade på solsidan (styrbord, om man får drista sig till en gissning) och såg solnedgången innan det blev dags för finmiddag i salongen.

Det gäller att försöka hinna med det göttaste av sommaren nu innan den är alldeles över för den här gången.

Drömmar om arbete

Häromdagen fyllde en av mina kollegor 32 år vilket vi tillsammans med en annan kollega passade på att fira med finlunch på van der Nootska Palatset. Hon berättade då att hon under semestern kommit fram till vad hon vill jobba med i framtiden. Hon vill utbilda sig till sjuksköterska och arbeta med att ge ungdomar god sexualundervisning eftersom det finns en stor lucka där i grundskolan. Hon tänker att hon vill jobba på en ungdomsmottagning eller via något eget projekt. Hon är redan högutbildad och har inga studiemedel kvar att ta ut, men siktet är ställt och nu gäller det att lösa försörjningen så att det funkar.

Den andra kollegan som var med har under de senaste åren gått flera författarkurser och påbörjat en bok om sin uppväxt med en psykiskt instabil mamma och en narcissistisk pappa. I våras började hon räkna på vad hon och hennes man skulle få ut av sin lägenhet i stan – en hyresrätt som blivit bostadsrätt – om de sålde den. Enligt mäklarnas värderingar blir det en hel del pengar. Tillräckligt för att ha råd med en annan lägenhet utanför stan och för henne att vara ledig ett helt år för att skriva klart sin bok. Det är det som är drömmen. Problemet just nu är bara att hennes barn vägrar att flytta, vägrar att ens prata om att flytta.

Blir inspirerad! Av dem som faktiskt vågar lyfta blicken och också uttala sina önskningar trots att det finns hinder på vägen. Tänker att jag hellre skulle drömma om vad jag vill göra än om fackliga förhandlingar som kan kosta mig min nuvarande anställning, ett jobb jag kanske egentligen inte alls vill ha. Tänker att jag behöver våga se in i framtiden och smaka på alternativ till min nuvarande tillvaro.

Kluddar på min whiteboard, sätter upp bilder på min magnettavla, försöker ringa in. Och jag som trodde att drömmar liksom kom till en, inte att man måste leta efter dem med ljus och lykta.

Säg aaah!

På tal om att få någon att tänka en ny tanke (se förra inlägget) så fick jag häromdagen veta att en bekant jag träffade för några veckor sedan hakat upp sig på en sak jag berättade då. Hon är arbetslös för tillfället vilket kan göra vem som helst deprimerad, och vi diskuterade hur viktigt det är vilken inställning man har till saker. Jag sade att jag är övertygad om att även små saker påverkar oss oavsett om vi tänker på det eller ej. Jag tog morgonrutinen som ett exempel:

Om jag vaknar på morgonen, halvsovandes släpar mig ur sängen, suckar mig ut till badrummet och inte ens ids se mig själv i spegeln innan jag kliver in i duschen, då ger det mig en helt annan signal än om jag slår upp ögonen, njuter av hur skönt det är att ligga där i sängen (UTAN att somna igen...), ställer mig vid fönstret, sträcker ut armarna  och öppnar upp bröstet, ler och tänker att idag kommer att bli en bra dag. Bara det att tänka och agera ett ja istället för ett nej – det gör skillnad.

Din dag kommer kanske att se exakt likadan ut oavsett hur du börjar den, men din upplevelse av den kan bli som natt och dag. Det här är också en av anledningarna till att jag tycker att frukosten är den viktigaste måltiden. En morgon med njutbar frukost är liksom redan där en bra dag!

I alla fall fick jag höra av vår gemensamma vän att det där hade fastnat och att hon börjat tänka att det faktiskt stämmer. Jag hoppas det hjälper henne något. Känner mig som värsta missionären:-)

En del börjar dagen med yoga. Det skulle jag aldrig få för mig att göra. Bara att sträcka på mig ger mig hjärtklappning så tidigt på dagen...

Utbyte av energi och insikter i Bokcirkel Rött

I förra veckan var det dags för bokcirkelmöte! Det var flera månader sedan sist men nu var vi samlade igen, denna gång åtta personer; fyra män, fyra kvinnor. Medan vi med glatt mod rullade vietnamesiska vårrullar (vi hade precis läst boken Ru av vietnamesen Kim Thúy) och skålade för en av medlemmarna som precis gift sig (ett avsteg från min två veckor långa detox, men champagne måste väl ändå få undantas..?), pratade vi böcker, historia, jobb och livet i allmänhet.

Mot slutet av vår 4,5 timmar långa sittning började vi prata om vad bokcirkeln betyder för oss och vi var alla överens om att det är något som verkligen ger oss energi! Att man dagen efter när man kommer till jobbet fortfarande är lite hög på upplevelsen och med glädje pratar om det med andra man känner. Att det är skönt med en atmosfär där man kan säga precis vad man tycker utan att bli värderad. Att det är roligt att vi ibland tycker så olika, har olika smak och olika sätt att motivera våra betyg.

Just den här kvällen fick jag också en sådan fin kommentar. En av medlemmarna konstaterade att hon innan hon började i bokcirkeln inte tänkt på form men att jag fått henne att börja lägga märke till den. Tänk vilken komplimang! Att få någon att se något med nya ögon är ju en jättefin gåva och jag är verkligen glad över att hon berättade det för mig:-)

Och boken då? Ja, våra recensioner hamnar snart på bokcirkelns blogg, för självklart har vi en blogg!

Huset där bokcirkeln hölls. Nu även med bastu i separat byggnad, terrass och två barn.

Morgonkonversation på en trottoar

Träffade min vän i sammetsblå smäck på väg till jobbet igår morse. Han bubblade av insikter.

– You know, people are so afraid, but it's only in their minds! Det hindrar dem hela tiden, makes their lives so difficult.

– Man måste create space för det man vill ha. Inte gå omkring och säga 'oh I hate him or I never wanna see her again', doing that just gives more room for what you don't want. You have to create space for what you like, 'oh I like that flower, it's beautiful!', göra sådant man tycker om.

– Jag ser folk spendera so much energy on wanting. They want so much. But wanting never gets you anywhere, it's the doing!

– Ha, we don't even need to get coffee, vi kan bara stå här and talk for two hours...

Strötankar om arbete

Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.

I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.

Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.

I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN  är man bör ägna sig åt här i livet.

En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.

Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)

Kreativ semester

Är nu inne på sista semesterveckan och dagarna rinner som sand mellan fingrarna. Men med hela dagar fria finns det också utrymme för förverkligandet av en rad olika pysselidéer som legat och grott i månader. De senaste dagarna har jag varit hemma och kunnat åstadkomma några av de saker jag velat göra. Jag har bland annat slipat och lackat mitt köksbord, plockat ner ett skrivbord jag inte använder och skapat ett "creative corner" i mitt sovrum med whiteboard och en stor magnettavla som jag målat själv med magnetfärg och sedan vit väggfärg.

Sovrummet har dessutom fått tre nya tavlor som jag velat få upp länge. Redan i vintras hittade jag på ett antikvariat ett helt gäng fina gamla grafiska blad på olika slags rosor. När jag för två veckor sedan hittade tre gamla ramar i rätt storlek som ingen använde hos mina föräldrar, blev det äntligen dags. Tre lager vit färg och ett lager lack senare sitter de nu på sovrumsväggen med varsin ros i. I like!

Kanske är det fåfängt att ägna så mycket tid, pengar och energi åt inredning, men jag tror verkligen på att allt jag tar del av påverkar hur jag mår. Av den anledningen försöker jag vara selektiv med vad jag lyssnar till för musik (förvånansvärt mycket som spelas på radion är våldsförhärligande och ger uttryck för en förnedrande kvinnosyn) och ser på för film. Att man inte skulle påverkas av idogt tv/data-spel där man mejar ner folk till höger och vänster av mer eller mindre ädla anledningar, har ju t.o.m. forskarna kunnat motbevisa vid det här laget. Ett vackert yttre leder väl kanske inte alltid till ett vackert inre, men lite harmoni i hemmet kan väl aldrig vara fel i alla fall, tänker jag!



Så här blev min mood board till sovrummet. Har lyckats följa den hittills!