Hur man väljer lycka

Jag har många gånger sett Maria Scherers bok Du är inte ensam i boklådornas hyllor men aldrig idats ens plocka upp den. Den kom ut första gången 2002 och tryckts i ett gäng upplagor så det är många andra som ids. Själv tycker jag att titeln andas mer religion än livsfilosofi och av någon anledning stör det mig, dessutom ger undertiteln "En läkebok för själen" mig mentala kräkningar och on top of that ogillar jag omslaget (som varje gång jag ser det dessutom påminner mig om min mellanstadielärare som numera är borgarråd för kristdemokraterna).

Men så när jag var hemma hos mina föräldrar under julhelgen stod den där igen, den här gången i deras bokhylla, så då var det liksom bara dags att åtminstone bläddra lite i den.

Och det visade sig - så klart - att det finns en god anledning till varför den sålt så bra. Den betar på ett lättläst och trevligt sätt av ett helt gäng av de saker som står att läsa i många andra självhjälpsböcker och på många fler sidor. Om att inte låta det som varit styra det som kan komma, om vikten att lära sig bemästra sina rädslor, om att inte förväxla attraktion och kärlek, om att tänka i plus istället för minus och om att känna sina gränser - bland annat. En god introduktion eller påminnare även om jag tyckte det kändes aningen mästrande ibland.

Ett av kapitlen behandlar något jag skrev om här för kort tid sedan, det om att välja lycka. Att fatta ett medvetet beslut om det valaet och att göra det om och om igen, istället för att lämna lyckans vara eller icke vara till något slags slump eller öde. Och om att också våga se att man ibland faktiskt står inför möjligheter till lycka men väjer undan istället för att våga ta dem.

Hur gör man då, när man väljer lycka? Receptet är ett jag känner igen från åh så många andra håll, "lycka är att vara tacksam". Att se på det man har och säga tack. Och varje gång du gör det, varje dag, varje stund, så väljer du att fokusera på det som är bra, och tanken styr känslan.

Mitt vinterland

Igår lyste solen och snön var gnistrande vit, himlen knallande blå, husfärgerna klara röda, gula och gröna! Idag skyms solen av en matta av moln och allt smälter ihop till en väldigt begränsad palett av många nyanser av grått.

Men vad vackert det är! Vackert på ett alldeles eget sätt. Mjukare, liksom. Som luddet i en svettig lovikavante, eller nåt.

Och just nu är det helt vindstilla, och snön jag går på är så hårt packad att den gnisslar under mina fötter. Och hagen är tom på kossor och det är svårt att se precis var skogen slutar och sjön börjar. Och om jag stannar är det helt tyst. Inget sus i några löv, inga fåglar eller insekter, inget vågskvalp, inget rassel i vassen.

Magiskt!

Om givandets glädje

Jag har en väninna som försöker lära sina barn att man måste ge för att få. Att man inte kan förvänta sig att få en massa julklappar år efter år om man inte själv också ger klappar till någon annan. Det grymtas lite i ledet men budskapet verkar gå fram.

Man hör ofta att det är mer tillfredsställande att ge än att få. Kanske är det en av anledningarna till att vi i år förväntas ge ca 5 miljarder till välgörande ändamål bara i Sverige. 5 miljarder. MILJARDER. Eller så handlar det om att ju mer vi konsumerar, desto mer måste vi skänka för att döva vårt dåliga samvete..

I självförbättrarbranschen är det vanligt att betona gilvmildheten, det att dela med sig av det man har, ofta i form av kraft eller kunskap. Senast i raden jag har sett är inspirerande Olof Röhlander, författare av boken Det blir alltid som man tänkt sig. Han har det senaste året koncentrerat sig på att hålla föreläsningar och sprida de nycklar till framgång han har sett fungera både i det egna livet och i andras. För några veckor sedan gick han ut och erbjöd en gratis föreläsning i Göteborg för att kunna nå några av dem som kanske inte har råd att betala dyra pengar för att gå på inspirerande föresläningar. Trycket blev så stort att han till slut hamnade på Lorensbergsteatern som kunde sluka alla anmälda 700 personer. Vi är många som behöver inspiration, det är tydligt det!

Alla kan vi ge någonting. Det behöver inte handla om pengar eller om inspiration till hundratals människor. Det kan handla om att erbjuda sin tid, sin kompetens, sin handlingskraft, sin glädje - till en person, till en organisation eller varför inte till miljön. Jag tror att det är viktigt att lyckas se den potentialen i sig själv. För uppfattningen om sitt eget värde, och för att få uppleva glädjen i att ge.

Det närmar sig!

Herregud! Det är ju för hundan dan före dan före dopparedan imorgon. Väskan ska packas, paket ska slås in, rim ska skrivas, jobbmail ska rensas liksom alla märkligt växande skrivbordshögar, för att inte tala om att  en chokladkalender ska ätas upp!

Det här innebär också att det snart är ett nytt år på ingång och nyårstider är utmärkta tider för att reflektera över det gångna året och sätta upp nya mål. Jag läste någon gång att födelsedagar och nyårsaftnar är utmärkta dagar för att sätta just nya mål i kraft av sin betydelse. Nyårsafton är tydligen också en utmärkt dag för att önska sig saker inför det nya året, enligt boken Det du önskar kan du få: Ett experiment med tankens kraft av Noelle Oxenhandler. Och det ska betonas, det är inte fel att önska, oavsett vad det kan vara.

Förra nyårsafton satte jag upp ett tydligt mål och det var att byta jobb. Hm. Jag kan ju konstatera att jag forfarande befinner mig på samma stol - faktiskt rent fysiskt. Jag har inte ens bytt skrivbord de senaste tolv månaderna vilket måste vara något slags rekord. Är det ett misslyckande då? Jag har ställt frågan och försökt ge mig själv ett uppriktigt svar. Jag ville byta jobb för att jag var led på det jag gjorde, inte egentligen på syftet eller mina kollegor. Och jag må vara kvar på samma ställe men under året har jag fått två nya uppdrag och organisationen i sig har rört på sig. Våren som kommer kan bli riktigt spännande och även om jag fortfarande kan tycka att sex år på samma arbetsplats är i mesta laget, så ser jag fram emot att ta en aktiv roll i hur det går.

Jag har redan bestämt att målet för nästa år inte kommer att vara att byta jobb. Så har jag tio dagar på mig att bestämma vad det ska bli istället.

Måste inte livet vara fantastiskt

Hört i kön på Vapiano, i väntan på pasta med salami. Bakom mig står en tjej och en kille i dryga tjugo-årsåldern.

Tjejen (lite upprört): Men är det inte hemskt när folk bara nöjer sig, liksom? Jag säger inte att din bror är sådan men det låter lite som det.
Killen (lugnt): Ja men vad är det för fel med det då? Om man har det bra är det väl inget problem. Han verkar ju i alla fall trivas.
Tjejen (envist): Nej jag menar inte att allt alltid ska vara fantastiskt, det är klart att man kan stöta på svårigheter då och då. Men i grund och botten, måste det inte vara fantastiskt!?

Jag lyssnar och tänker att de här två människorna verkligen är olika. Jag undrar vem av dem som har störst chans till ett "lyckligt" liv. Jag funderar på om det är möjligt att nöja sig om man inte är den typen och om det möjligen är så att man lättare hittar det som är fantastiskt om man är redo att nöja sig.

En vän har sagt att ibland handlar det bara om att man måste bestämma sig. Att sätta ner foten mentalt och säga nu kör vi på det här! Kanske är det så, men jag vet från egna försök att ibland går det absolut inte. Om känslorna körs över för länge säger till slut både hjärna och kropp ifrån. Samtidigt verkar det orimligt att förvänta sig att livet ska vara fantastiskt. Ett liv som är fantastiskt är för mig ett resultat av en blandning av tur och träning. Turen kan man inte lita på, men träna kan vi alla göra.

Att välja lycka

Ikväll gick sista avsnittet i SVT:s serie Annas Eviga. Temat för programmet var frågan Kan man välja lycka.

Jag måste spontant säga ja. Och när jag tänkt lite på det måste jag säga ja, igen.

Om man inte kunde välja lycka skulle man ju bara vara ett offer för omständigheterna. Om man inte kan styra vad man själv tänker och därmed känner, hur skulle vi då någonsin orka? Visst finns det många sätt på vilka vi styr våra liv, men i min värld händer det oss också saker som vi inte har någon möjlighet att styra. Om vi inte kunde välja lycka, skulle då bara de människor som har tur i livet få uppleva lycka? Och det bortsett ifrån det faktum att varje människa upplever lycka på sitt eget sätt och av olika anledningar.

Jag måste tro på att man kan välja lycka. Med det sagt tror jag inte att det är lätt. Eller, jag vet att det inte är lätt. Men det går. Det måste det göra.

Vem är du, vem är jag?

- Och när hon ser att det är smycken i paketet säger hon först "åh tack pa..", men när hon ser att de stora fula örhängena har bilder av Justin Bieber på fortsätter hon "PAPPA ÅH TACK, TACK!!" och börjar gråta, så uppspelt blir hon!
- Tänk om man kunde bli så entusiastisk nu som vuxen också. Verkligen engagera sig till 100 procent.

Jag sitter på ett jobbmöte med några kollegor och en av dem berättar om sin 12-åriga dotters fullständiga passion för en idol. Några timmar tidigare har jag suttit hos min terapeut och pratat om just det här, att totalt gå upp i något eller någon. Hur kan jag längta efter det så mycket men samtidigt känna att det enda som hindrar mig från det är jag själv?

Han svarar att det är omöjligt att längta efter något som man inte redan bär på och har upplevt förut. Att även om jag idag hindrar mig själv från att släppa allt och ge mig hän, så betyder det inte att jag inte har det i mig.

Ponera att du föds som en stjärna med åtta kanter och starkt ljus. Du föds in i en familj av ljusskygga och för att passa in drar du ner på styrkan. Så börjar du skolan och där passar du bara in om du är en fyrkant. Du vässar av fyra kanter eller gör dig så liten att du kan passera hålet ändå. Du kommer ut i arbetslivet och om du har lärt din läxa så vet du hur du skall anpassa dig. På vägen tappar du dig själv. Dina kanter, ditt ljus, det du är.

Jag är passionerad, engagerad och entusiastisk! Jag kan ge mig hän och gå helt och fullt upp i en annan person, i en sak eller i en aktivitet. Jag ÄR sådan, jag har bara glömt bort hur man gör. Och varje gång jag försöker nu så säger alla mina tidigare erfarenheter att det är fel. Om jag försöker hitta de där kanterna och den där lyskraften riskerar jag att falla ur det sammanhang jag just nu hör till. Och det vill man inte, det är farligt. Hjärtat mot hjärnan. Längtan mot logiken.

Och vem i hela friden är då Justin Bieber? Jo ett 16-årigt pop-under från Kanada som ser ut som en tolvåring. Följande video har setts över 398 miljoner gånger på Youtube. Unbef***inglievable.

Ååååh, vad fint!

Måste bara visa den här fantastiska reklamsnutten som också har röstats fram som bästa reklam på nätet. Får en tår i ögat. Men så har jag också väldigt nära kontakt med mina känslor...