Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad! Trött i huvudet efter tredje veckan på en ny arbetsplats med allt vad det innebär, men glad för att jag varje dag känner att jag trivs där. Glad för att jag hade en fin kväll igår och glad för att jag var på väg till Folkbaren för AW med två vänner.
Då händer det som aldrig händer. Eller snarare det som enbart händer just när jag känner mig så där glad, lätt och fri. Jag springer på Mr No. Det är så märkligt men det har nästan blivit en naturlag. Det är som om jag varje gång jag känner att jag har flow i livet – och det är dessvärre inte särskilt ofta – så är det som om Universum tänker:
"Är hon verkligen så glad som hon ser ut? Är hon verkligen så känslomässigt stabil som hon tror att hon är? Vi ser om hon klarar av den här frestelsen!"
Och det gör jag inte. För varje gång jag träffar honom drar han mig till sig som en magnet, och det enda jag vill är att höra vad han har att säga, stå riktigt nära och aldrig lämna honom igen. Och varje gång jag gör just det går det käpprätt åt helvete. Verkligen. Åt helvete. Förra gången det hände konstaterade vi till och med båda två i ett extremt sällsynt ögonblick av absolut ärlighet, att vi har alldeles för lika känslomässiga problem för att någonsin kunna fungera ihop som ett par.
Men ändå. Som Carola sjunger. En jävla främling. Trots att vi har känt varandra nu i över sex år. Men nej, banne mig. Den här gången, NEJ! Trots att det suger lite i magen av längtan och jag självklart direkt hittade en anledning till varför det vore bra för mig att prata med honom om en jobbgrej, ska jag INTE återuppta kontakt igen. INTE. Den här gången Universum, ska jag visa dig att jag kan styra mitt flow i rätt riktning, och jag förväntar mig att bli rikligen belönad!
fredag 31 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Försvarstal för introverta
Blev kvar för länge på jobbet idag. Jag satt ensam på mitt rum och redigerade en text och plötsligt var klockan tjugo i sju. Och jag som skulle gått klockan fem och spontanshoppat något på H&M! Det där händer bara när jag är själv, att tiden plötsligt försvinner för att jag går så upp i någonting.
I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.
Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.
Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.
Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)
I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.
Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.
Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.
Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)
söndag 26 augusti 2012
Hemma blått
Målade vardagsrummet blått i våras och nu efter några månader känner jag mig fortfarande nöjd! Återstår att se hur det blir när det är dags att "hösta" med mörkgrönt sofföverdrag, ny matta och kanske annat tyg på sittpuffen...
 |
| Spisen blir fin mot det blå! Gobelängen trivs också okej även om det strängare vita nog passade lite bättre till den. |
 |
| Böcker, böcker, böcker. Färgkoordinerat för ett lugnare intryck - men desto mindre lugn blir jag när jag ska försöka hitta något... Det lär väl bli bokstavsordning så småningom. |
 |
| Fina knyppelflickan som farmor gjorde till en födelsedag för flera år sedan har fått hem i en ram. |
 |
| Böcker, som sagt. Alla får inte plats i hyllan... |
 |
| Fåglar!! Köpta på Fjärilshuset. Spanar på fåglarna i gardinerna. |
 |
| Den extremt obekväma puffen som mäklaren lämnade kvar efter visningen har blivit rosa och fått sällskap av min babyfilt som mamma hittade i senaste rensningsprojektet. |
 |
| Det är väldigt mycket kanter i det här rummet så fåglarna har fått sällskap av en rund lampa som försök till mer organiska inslag. |
Löprundan från helvetet
Okej, det var väl lite att ta i, men kul var det inte – och allt hade gått bättre om jag bara vågat lita lite mer på mig själv.
Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.
Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.
När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.
Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.
Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.
Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.
När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.
Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.
söndag 19 augusti 2012
Öva öva
Häromdagen stressade jag från jobbet för att komma hem i tid till ett besök av en kompis. Vi hade bestämt en vecka tidigare att vi skulle ut och jogga som förberedelse för Tjejmilen som vi bokade in oss på innan sommaren.
När jag sitter på tunnelbanan ringer hon och säger att hon förresten inte kan komma för att hon varit på ett läkarbesök på eftermiddagen och att hon inte heller kan springa Tjejmilen eftersom hon och hennes man precis spontanbokat en weekendresa till Rom just den helgen.
Varför skriver jag nu det här? Jo, för att om det här hade hänt mig för ett par år sedan hade telefonsamtalet resulterat i ett hugg i magen, en gråtattack och en överväldigande känsla av att bli ratad och övergiven. Det hade blivit ett alltför tydligt bevis på att jag inte är prioriterad och slutsatsen hade varit att mitt värde är noll.
Det var inte kul den här dagen heller, men hugget i magen kom aldrig, och istället för att bli ledsen kunde jag tycka att det var lite dålig stil av henne att göra som hon gjorde. Och så drog jag på mig springkläderna, joggade till en kompis i sjöstan där jag belönades med att inkluderas i en familjemiddag, som med två glas cava visserligen gjorde det tyngre att ta sig hem, men värmde hjärtat desto mer.
Jag hade så klart helst sluppit hamna i den där situationen, men nu när jag gjorde det är jag glad att den gav mig bevis på att jag faktiskt är starkare idag än jag var förr!
När jag sitter på tunnelbanan ringer hon och säger att hon förresten inte kan komma för att hon varit på ett läkarbesök på eftermiddagen och att hon inte heller kan springa Tjejmilen eftersom hon och hennes man precis spontanbokat en weekendresa till Rom just den helgen.
Varför skriver jag nu det här? Jo, för att om det här hade hänt mig för ett par år sedan hade telefonsamtalet resulterat i ett hugg i magen, en gråtattack och en överväldigande känsla av att bli ratad och övergiven. Det hade blivit ett alltför tydligt bevis på att jag inte är prioriterad och slutsatsen hade varit att mitt värde är noll.
Det var inte kul den här dagen heller, men hugget i magen kom aldrig, och istället för att bli ledsen kunde jag tycka att det var lite dålig stil av henne att göra som hon gjorde. Och så drog jag på mig springkläderna, joggade till en kompis i sjöstan där jag belönades med att inkluderas i en familjemiddag, som med två glas cava visserligen gjorde det tyngre att ta sig hem, men värmde hjärtat desto mer.
Jag hade så klart helst sluppit hamna i den där situationen, men nu när jag gjorde det är jag glad att den gav mig bevis på att jag faktiskt är starkare idag än jag var förr!
 |
| Två veckor kvar! |
Tumme ner för solskenshistorier
Har inte hunnit med så många sommarprat på P1 i sommar men har försökt lyssna i efterhand på de förträffliga MP3-filerna. Redan efter att ha avverkat första tiotalet blev det tydligt varför jag gillade vissa av dem mer och andra mindre. Sommarpratare som bara pratar om hur de lyckats fick lägre betyg, sommarpratare som pratade om hur de övervunnit svårigheter men inte underlät om att prata om hur jävligt det var, fick högre betyg.
Den senaste veckan har jag förstått att jag inte är ensam om den här betygsskalan. Först var det någon som beklagade sig över att det varit lite väl många framgångsrika affärsmän/kvinnor som fått lufta sina erfarenheter i sommar, med beskrivningar av sina liv som bara gör det nästan smärtsamt tydligt hur livspusslen lägger sig lättare för vissa än för andra. Näst var det någon som kommenterade Jenny Jägerfelds program med att lite avundsjukt konstatera att det Jägerfeld hunnit med innan hon i ung ålder fick reumatism minsann var mer än många hinner göra på dubbla tiden. Sist hamnade jag i en diskussion om Klara Zimmergrens sommarprat som alla enades om var bra, men som ändå irriterade någon för att ha presenterat ett lyckligt slut – var det verkligen nödvändigt?
Vad är det då som gör att det känns mer givande att lyssna på hur David Hellenius hypokondri tog över hans vardag i sådan utsträckning att det till slut urartade till en bajskorv i en skrivbordslåda än på hur Christina Lampe-Önneruds man med sekunders betänketid stöttar sin frus karriär genom att flytta till andra sidan jorden eller ger upp familjens ekonomisk trygghet för att hon ska få testa en affärsidé?
Själv vill jag tro på att allt ska ordna sig, men jag vill också veta att det går att leva även om det inte gör det. Att det ibland inte går att ro iland ett företag hur mycket man än jobbar, att det ibland inte blir några barn hur många IVF-behandlingar och adoptionsansökningar man än gör, att det ibland bara är så att det där lyckliga slutet man vill ha aldrig kommer. Då är det betryggande att se att det finns alternativ. Människor som går före och bevisar att det är värt att leva i alla fall.
Den senaste veckan har jag förstått att jag inte är ensam om den här betygsskalan. Först var det någon som beklagade sig över att det varit lite väl många framgångsrika affärsmän/kvinnor som fått lufta sina erfarenheter i sommar, med beskrivningar av sina liv som bara gör det nästan smärtsamt tydligt hur livspusslen lägger sig lättare för vissa än för andra. Näst var det någon som kommenterade Jenny Jägerfelds program med att lite avundsjukt konstatera att det Jägerfeld hunnit med innan hon i ung ålder fick reumatism minsann var mer än många hinner göra på dubbla tiden. Sist hamnade jag i en diskussion om Klara Zimmergrens sommarprat som alla enades om var bra, men som ändå irriterade någon för att ha presenterat ett lyckligt slut – var det verkligen nödvändigt?
Vad är det då som gör att det känns mer givande att lyssna på hur David Hellenius hypokondri tog över hans vardag i sådan utsträckning att det till slut urartade till en bajskorv i en skrivbordslåda än på hur Christina Lampe-Önneruds man med sekunders betänketid stöttar sin frus karriär genom att flytta till andra sidan jorden eller ger upp familjens ekonomisk trygghet för att hon ska få testa en affärsidé?
Själv vill jag tro på att allt ska ordna sig, men jag vill också veta att det går att leva även om det inte gör det. Att det ibland inte går att ro iland ett företag hur mycket man än jobbar, att det ibland inte blir några barn hur många IVF-behandlingar och adoptionsansökningar man än gör, att det ibland bara är så att det där lyckliga slutet man vill ha aldrig kommer. Då är det betryggande att se att det finns alternativ. Människor som går före och bevisar att det är värt att leva i alla fall.
tisdag 14 augusti 2012
Rackarns blåmärken
När jag för flera år sedan fattade beslutet att börja gå i terapi trodde jag att min terapeut skulle lösa mina problem. Gärna allihop. Jag förstod att jag skulle gråta mycket och tänkte att det nog ändå kunde vara värt lite rinnande smink att få hjälp.
Det tog ett tag för mig att upptäcka att gråten inte var en fiende utan min bästa vän. Och att det ju inte var gråten i sig som var jobbig, utan den smärta som orsakade den. Ännu längre tid tog det att inse att den där terapeuten aldrig skulle lösa ett enda av mina problem. Och det var inte förrän efter jag blev arg på honom för det som jag till slut förstod vad hela poängen var.
När jag slutade gå i terapi, blev utexaminerad med frikort att klara mig på egen hand, då var det som att bli puttad ut i ljuset med alla problem formade som blåmärken på min kropp. Blåmärkena hade varit där hela tiden, det terapin hjälpt mig med var att identifera var de satt. Så att jag i alla fall visste vad det var som gjorde ont.
För de gör ont de där blåmärkena, fortfarande. För varje gång jag vågar leva riskerar jag en törn. Och det är en ännu senare insikt, att det tyvärr inte räcker att veta var de sitter för att de ska försvinna.
Skit också.
Det tog ett tag för mig att upptäcka att gråten inte var en fiende utan min bästa vän. Och att det ju inte var gråten i sig som var jobbig, utan den smärta som orsakade den. Ännu längre tid tog det att inse att den där terapeuten aldrig skulle lösa ett enda av mina problem. Och det var inte förrän efter jag blev arg på honom för det som jag till slut förstod vad hela poängen var.
När jag slutade gå i terapi, blev utexaminerad med frikort att klara mig på egen hand, då var det som att bli puttad ut i ljuset med alla problem formade som blåmärken på min kropp. Blåmärkena hade varit där hela tiden, det terapin hjälpt mig med var att identifera var de satt. Så att jag i alla fall visste vad det var som gjorde ont.
För de gör ont de där blåmärkena, fortfarande. För varje gång jag vågar leva riskerar jag en törn. Och det är en ännu senare insikt, att det tyvärr inte räcker att veta var de sitter för att de ska försvinna.
Skit också.
måndag 13 augusti 2012
Satt på prov
I lördags gifte sig min kusin. Vigseln var tokrörande som vigslar alltid är och jag är glad att jag varit på så många bröllop nu att jag kom ihåg näsdukar. Det visade sig rädda både mitt eget och brudens smink.
Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.
Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.
I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.
Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.
En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.
Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.
Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.
I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.
Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.
En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.
 |
| Fiiiina! |
söndag 5 augusti 2012
It's a new dawn
Jaha då var det dags att sätta klockan på halv sju igen. Sommarens sista semesterdag har snart nått sin ände och det bara stretar i kroppen av ovilja och ovana vid tanken på kontorsarbete.
Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!
Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.
Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...
Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!
Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.
Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...
Ensammen
Har precis haft besök av bästa vännen med familj. Fullt hus, eller lägenhet snarare. Är så glad att de tog sig hit och finfint väder i Stockholm fick vi i två hela dagar! Men nu har de åkt och det blev väldigt påtagligt hur mycket plats jag har här, själv. Väldigt tyst är det. Och tomt. Bara gosedjuren är kvar, som fick en stunds uppmärksamhet från ett barn. Saknar er!
onsdag 1 augusti 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)