Konsten att köa på IKEA

Den mest frustrerande kön på IKEA är inte kön till kassorna, det är kön till restaurangen.

Idag kom jag till IKEA kl 13.25 och var i stort behov av lunch. Vilket alla andra på den gratisbuss jag kommit med också verkade vara för alla gick till kön som när jag kom dit räckte gott och väl utanför själva restaurangdelen. Jag bestämde mig naivt för att det förmodligen skulle vara mindre folk lite senare och gick för att göra mina inköp. 40 minuter senare kom jag tillbaka närmare svältgränsen bara för att konstatera att kön fortfarande var lika lång.

Det här försatte mig i en frustrerande situation. Jag ville egentligen ta en snabblunch för att 25 minuter senare kunna ta bussen tillbaka in till stan, ljudnivån i restaurangen uppgick till typ en stor byggarbetsplats och tio förskoleklasser tillsammans och dessutom har lågt blodsocker en tendens att göra mig tämligen grinig.

Istället för att få panik, surt sucka högt och blänga menande på mina närmaste köoffer, eller svälta mig hem till en lägenhet som efter två veckors resande är sopren på något att äta, bestämde jag att det här var ett ypperligt tillfälle att öva på att finna lugn och harmoni i stressiga situationer. Det är ju trots allt en av de många färdigheter jag har försökt tillägna mig under mina år som självförbättrare.

Eftersom en av de mentala lagarna säger att det du fokuserar på växer, så försökte jag rikta uppmärksamheten på något annat. Jag tittade på folk. På kvinnan längre fram i kön med två tonårsdöttrar som ideligen slängde med sina långa hårmanar, en blondin och en brunett, på mannen med mörkt, lockigt hår som framgångsrikt roade både sig själv och barnet han bar på armen genom att blåsa den senare under de nakna fötterna, kvinnan vid ett bord bredvid med fyra mindre barn varav ett förståndshandikappat i rullstol, som försökte mata, skära, förmana, serva med glasspinnar och samtidigt få i sig något av sin egen mat, på det äldre paret som försiktigt balanserade maten på sina brickor på väg bort till kassan.

Sakta blev det nästan konstanta bestickrasslet, ljudet av glas som går i kras mot golvet, människors prat och barns... oljud, till en jämn och lite dunkel ljudmatta. Och när det blev min tur att betala var stressnivån så låg att jag lugnt kunde hitta ett bord längst bort och faktiskt njuta av min lax med broccolitimbaler. Mission successfully completed. Belönade mig själv med en chokladboll. Peace!

Åka tåg

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker om att åka tåg som fungerar och går enligt tidtabell. Jag tycker om vältempererade, halvtomma tåg med fräscha säten och bistrovagn.

Framför allt tycker jag om att åka första klass, där sätena är lite bredare, gången rymligare, där det är nära till toaletten och där det inte luktar tågluffarsvett. Där är det lugnt och bekvämt.

Där är det också ofattbart långt ifrån kalla och smutsiga tåg i Indiens Rajasthan där sätena är av galon och skräpet som lämnas kvar på golvet av passagerarna sopas upp av små pojkar i för lite kläder som kryper på knä bland fötterna med en trasa och inte kan förvänta sig någon annan lön än det passagerarna kan tänkas ge i ren barmhärtighet när pojkarnas bruna ögon vänds upp mot dem från det kalla golvet.

Jag tycker om att åka tåg. Med egna ögon kan jag se hur jag rör mig mellan från och till, jag kan höra hur vi far fram över rälsen och jag känner pulsen i stolen. Själen hinner liksom med. Det är inte som att flyga. Jag älskar att vara uppe i luften, men själva resandet tillåter inte kroppen att med sina sinnen förstå rörelsen och jag är alltid trött och lite förvirrad när jag kommer fram.

Jag tycker om att åka tåg för att det ger tid till eftertanke. Eller läsning, eller om man har tur med täckningen radiolyssnande. Eller bara tid att tömma hjärnan, lämna alla tankar mellan syllarna man lämnar bakom sig. Eller tid till nya bekantskaper, som en bekant som alltid tycks hitta ett ragg i sätet bredvid.

Ja, jag tycker om att åka tåg. Det är lite som att vänta, ett glapp mellan det som varit och det som ska hända, och om man lyckas frigöra sig från känslan av rastlöshet är det vilsamma ögonblick. Att för en stund befinna mig i ett rum som tillhör mig lika mycket som de andra som är där, och där jag kan lämna arbetet med att ta mig fram till någon annan.

Foxtrot, anyone?

Allt är energi. Det är utifrån det antagandet flera självförbättrargurus förklarar hur man kan förändra både sig själv och sin fysiska verklighet. Man behöver också energi för att åstadkomma förändring, ju mer energi du lägger bakom en önskan, desto snabbare kan förändringen åstadkommas. Rätt logiskt.

För att samla den här energin gäller det att göra sig av med energitjuvar och ägna sig åt sådant som istället ger dig energi och en av de saker som kan ge mig så mycket energi att det känns som om jag lyser är dans. Jag älskar dans! Jag har nog alltid gjort det men det var inte förrän för ungefär fem år sedan som jag började lära mig pardans. Först salsa, sedan bugg och foxtrot, lindy hop och tango. Det ligger något magiskt i att kunna röra sig till musik och när man dessutom klickar med en danspartner blir upplevelsen något mer än bara summan av delarna.

De senaste två dygnen har två låtar gått på repeat i min hjärna, låtar jag förmodligen inte skulle lyssnat på om jag inte förut hade dansat till dem - de är båda riktigt bra foxtrot-låtar. Nu skulle man bara ha någon att dansa med också... Får jag lov?

Need you now med Lady Antebellum, också utmärkt spelad av dansbandet Blender och Broken strings med James Morrison och Nelly Furtado, också utmärkt spelad av dansbandet Zlips.

Om att tänka nytt

Någonstans längs ålderns väg lär man sig hur saker och ting ska vara. På gott och ont. Ibland önskar man att man hade lika lätt som barn att tänka "outside the box" som det heter.

Linnea, 4 år drillar Lucas 6 år i huvudräkning:

Linnea: How about ten, take away one?
Lucas: Equals nine!
Linnea: How about ten, take away ten?
Lucas: Equals zero!
Linnea: How about one equals crocodile?
Lucas: ?!

Jag är en friluftsmänniska, vad är du?

Igår vandrade jag och min vän Boel två mil på pilgrimsleden mellan Varnhem och Gudhem i Arn-land utanför Skara. Det fantastiska med det i det här sammanhanget är inte den vackra vyn över Hornborgarsjön, det fina vädret, den förstående mjölkbonden i träskor som räddade oss undan ett helt gäng lite väl nyfikna kossor eller ens att vi orkade gå så långt. Nej, det fantastiska är att vi gjorde det överhuvudtaget! Det är faktiskt ett bevis på att det GÅR att förändra inrotade vanor utan att behöva tvinga sig själv.

Jag har alltid varit en innesittande soffpotatis. Under min studietid kunde jag spendera en hel helg inomhus utan att ens reflektera över det och mina semestrar har mest varit en anledning till att frossa i böcker. Jag har också alltid haft lätt att bli sjuk, inget allvarligt men tillräckligt ofta för att mina klasskamrater bara antog att jag var hemma sjuk den vecka jag var iväg på mitt livs första utrikesresa till Mallorca i sexan. Men så för fyra år sedan och årets väl femte förkylning kände jag att det där med att härda sig inte verkade vara en framkomlig väg och att jag därför måste lägga om strategi. "Om jag är mer utomhus i frisk luft kanske jag kan undvika bacillerna", tänkte jag, "och dessutom få en anledning till att röra mig mer". Jag bestämde mig för att bli en friluftsmänniska. Jag anmälde mig till en vandringsresa, köpte vandringskängor och regnställ och berättade för alla jag träffade att "jag är en sådan som vandrar". Sedan dess har jag gått åtskilliga mil i sol och regn, ofta på eget initiativ, och träffat andra människor som också uppskattar friluftsliv. Jag har också lärt mig åka långfärdsskridskor och tyckte i vintras att det var helt naturligt att ställa mig på ett par längdskidor för första gången sedan Europes storhetstid.

Något händer när man aktivt försöker förändra det sätt man ser på sig själv.

När man till exempel börjar se på sig själv som en friluftsmänniska går det plötsligt inte åt lika mycket energi till beslut som rör den typen av aktiviteter. Startsträckan blir liksom betydligt kortare.
- Ska vi gå en bit på pilgrimsleden?
- Visst, vad behöver vi ta med?
Så packar man ner några mackor och ett par ägg, snör på sig skorna och bara går. Vad finns där att fundera på, jag är ju en friluftsmänniska!

Jag har framgångsrikt tillämpat den här strategin även på ett annat område, jag är numera också "en sådan som joggar", vilket gjorde det självklart att ta med gympadojorna på semesterresan till Nice och bara leta upp en keps om det skulle regna när det är dags att ge sig ut. Det är otroligt befriande!

Jag är friluftsmänniska och joggare. Vad är du?

Det drar åt skogen till

De senaste par dagarna har jag blåst igenom två av mina semesterböcker och hållt ett halvt öga på två engelska detektivserier som ju alltid tenderar att dyka upp sommartid. Berättelserna utspelar sig alla på landsbygden, utan hyreshus och stora shoppingcenters, tunnelbanor och turistvärdar. Bortsett från diverse mord, svält, hustrumisshandel och krig (...) är det som om något drar i mig när miljöerna och livet i de här byarna beskrivs. Av dramatisk natur, grannar man faktiskt har en relation till (alla som har sett grannarna i den egna trappuppgången, upp med en hand!), ett liv som följer den egna takten - inte någon annans. Det är måhända en idealiserad bild, men i så fall idealiserad på samma sätt som storstaden är i tv-serier som Sex and the City som alltid bara skildrar glamouren och aldrig trashankarna.

Hans, min flöjtlärare under gymnasietiden, packade ihop sin familj och lämnade Stockholm för en håla i Småland för att han inte trivdes med storstadshetsen. Den där hetsen man märker av så fort man kommer ner i tunneln mellan Centralstation och T-centralen. Han tyckte att hans humör förändrades till det negativa direkt varje gång han åkte tillbaka, blev lättirriterad, stressad och liksom trängd. Jag förstår precis vad han menar, även om det där flödet av människor också kan ge mig en sällsam känsla av att höra till.

Jag gillar storstaden. Jag gillar Stockholm där jag bor, det är en vacker och härligt grön och blå stad! Och jag gillar vita Paris, och mysiga Köpenhamn, de större städer jag har mest erfarenhet av. Men gillar jag verkligen att LEVA där? Någonstans skaver det. Kanske är det rocken som liksom är för stor. Eller för liten. Finns det mer rum för tanken där det finns mer rymd överhuvudtaget? Allt som är stort i en storstad tar ju också en massa plats som ger mindre utrymme till...mig.

I många självförbättringssammanhang uppmuntras man att se framför sig hur man vill att ens liv ska te sig längre fram. I sådana bilder är jag aldrig i stan. Jag pratar med någon över staketet, hänger vid en grind, går ut med hunden, studerar småkryp ur ett barns ögon och tiden, ja den är min, och den räcker till, precis.

Imorgon bär det av igen, den här gången till hängmatteland med gott om rymd och skog och förhoppningsvis tid. Och så tror jag att det kan vara läge för Henry David Thoreaus Walden.

I know I can count on you

Kroppen utgör en viktig del av självförbättringsprojektet. Begåvad med "smala" gener som jag är har motivationen sällan varit tillräckligt stor för att lägga mig till med goda träningsvanor. Men så för några år sedan trillade en släkting baklänges nerför en vindstrappa med ett helt gäng böcker i famnen. Läkarens dom var att hade hon inte varit så vältränad sedan hon var yngre hade hon med all säkerhet inte bara brutit revbenen utan även nacken. Det gav mig en tankeställare. Även om jag inte förstår varför man skulle få för sig att gömma undan böcker på vinden, men det är en annan femma.

När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.

Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...

Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.

För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:

En dröm slår in!

För en dryg vecka sedan befann jag mig i ett julivarmt Paris och i en allt desperatare jakt på en plats med fungerande luftkonditionering hamnade jag i Louvrens två våning stora museishop. En dryg timme senare traskar jag ut ur butiken, svettig och 3000 kronor fattigare men lyckligt tryckande ett med rött papper inslaget paket mot bröstet.

Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.

Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.

I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.

Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.

Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.

PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.

Ett liv med tillval, tack!

Tänk om livet var en produkt. En sådan där produkt som på något sätt är typisk för vår tid, som i sig bara är en plattform på vilken vi själva tillåts skapa något vi kan kalla eget. Personifiera, göra till sin, sätta sin prägel på och allt vad det kan heta. Så där som fabrikörer (används det ordet längre?) eller kanske snarare marknadsförare saluför någonting med intentionen att få ägaren att känna sig kreativ och "master of one's stuff" som Matthew B. Crawford kallar det i sin bok Shop Class as Soulcraft vilken för övrigt är mycket läsvärd.

Tänk vad smidigt det skulle vara att kunna välja själv vad ens liv skall innehålla. Man föds med själva livet men allt eftersom åren går kan man själv lägga till eller dra ifrån olika aspekter. Som "appar" till iPhones, "features" till en bil, "extras" till en varmkorv eller "gadgets" till en blogg.

– Hej, jag skulle vilja ändra tillvalen till mitt liv.
– Det skall nog gå att ordna. Vad är det du vill ha?
– Jag vill lägga till en hund, tack. Och en älskare.

Shit vad bekvämt! Tänk att vara konsument i sitt eget liv, bara sitta där och liksom frossa i en ändlös produktkatalog och bara peka. Fördelen är ju också att tillvalen kan väljas bort.

– Hej, jag skulle vilja ta bort ett tillval. Den där cancern sabbar själva livet.
– Jaha, det kan nog kräva en omstart är jag rädd.

Egentligen är det kanske precis så livet är redan. Det är bara det att det kostar. Tid och energi och målmedvetenhet. Och varje tillval tar något från resten och varje tillval påverkar grundprodukten.

– Ja, då har jag lagt till en hund och en älskare. Men jag ser att det tar mycket plats i livet, du skulle behöva välja bort ett ganska stort tillval för att kompensera. Det här tillvalet självförbättring till exempel, kan jag ta bort det?