Igår vandrade jag och min vän Boel två mil på pilgrimsleden mellan Varnhem och Gudhem i Arn-land utanför Skara. Det fantastiska med det i det här sammanhanget är inte den vackra vyn över Hornborgarsjön, det fina vädret, den förstående mjölkbonden i träskor som räddade oss undan ett helt gäng lite väl nyfikna kossor eller ens att vi orkade gå så långt. Nej, det fantastiska är att vi gjorde det överhuvudtaget! Det är faktiskt ett bevis på att det GÅR att förändra inrotade vanor utan att behöva tvinga sig själv.
Jag har alltid varit en innesittande soffpotatis. Under min studietid kunde jag spendera en hel helg inomhus utan att ens reflektera över det och mina semestrar har mest varit en anledning till att frossa i böcker. Jag har också alltid haft lätt att bli sjuk, inget allvarligt men tillräckligt ofta för att mina klasskamrater bara antog att jag var hemma sjuk den vecka jag var iväg på mitt livs första utrikesresa till Mallorca i sexan. Men så för fyra år sedan och årets väl femte förkylning kände jag att det där med att härda sig inte verkade vara en framkomlig väg och att jag därför måste lägga om strategi. "Om jag är mer utomhus i frisk luft kanske jag kan undvika bacillerna", tänkte jag, "och dessutom få en anledning till att röra mig mer". Jag bestämde mig för att bli en friluftsmänniska. Jag anmälde mig till en vandringsresa, köpte vandringskängor och regnställ och berättade för alla jag träffade att "jag är en sådan som vandrar". Sedan dess har jag gått åtskilliga mil i sol och regn, ofta på eget initiativ, och träffat andra människor som också uppskattar friluftsliv. Jag har också lärt mig åka långfärdsskridskor och tyckte i vintras att det var helt naturligt att ställa mig på ett par längdskidor för första gången sedan Europes storhetstid.
Något händer när man aktivt försöker förändra det sätt man ser på sig själv.
När man till exempel börjar se på sig själv som en friluftsmänniska går det plötsligt inte åt lika mycket energi till beslut som rör den typen av aktiviteter. Startsträckan blir liksom betydligt kortare.
- Ska vi gå en bit på pilgrimsleden?
- Visst, vad behöver vi ta med?
Så packar man ner några mackor och ett par ägg, snör på sig skorna och bara går. Vad finns där att fundera på, jag är ju en friluftsmänniska!
Jag har framgångsrikt tillämpat den här strategin även på ett annat område, jag är numera också "en sådan som joggar", vilket gjorde det självklart att ta med gympadojorna på semesterresan till Nice och bara leta upp en keps om det skulle regna när det är dags att ge sig ut. Det är otroligt befriande!
Jag är friluftsmänniska och joggare. Vad är du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar