Ordlek

Fick några visdomsord av en vän idag, tolkade från Kristina Lugn.

"Varför oroa sig i onödan när man kan roa sig i onödan?"

Verkligen.

Jag skiter väl i vad du känner

Ur Horace Engdahls Cigaretten efteråt:

Det är sant, jag föraktar överkänsligheten. Den är ett val: att låta de andra stålsätta sig, eftersom de är av en billigare sort.

Jag läste det här och kände att det slog an. Jag menar inte att det är ett val att vara överkänslig för det kan ha sina orsaker, men det är ett val att tvinga andra att ta hänsyn till den.

Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.

När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.

Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.

Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.

Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.

MÅR NI BRA?!

Ne... Ja?
M Å R  N I  B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)

Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)

Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!

Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.

För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.

Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!

I am blessed

Snubblade idag över Lisa Ekdahls låt I will be blessed och måste bara i det sammanhanget säga att jag är så glad över att ha fått träffa så många fina människor i mitt liv hittills, och att jag är ännu gladare över att jag vågar kalla flera av dem mina vänner. Ibland när jag tänker på det kan jag inte riktigt fatta det och blir än rörd, än rädd för att ha missförstått något grundläggande. Är högmodig nog att hoppas att denna manna kommer att fortsatta falla från himlarna på just mig.

En av välsignelserna i mitt liv. Bild från Life in Brunei. På Stureplan.

I knew it!

Läser Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Läser:

Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.

Varningar mot ironi kommer alltid för sent. Den som förstår ironi är redan smittad av den. 

Tid att njuta

Det här med att påsken är en tid för reflektion över lidande. Låt mig bara konstatera att jag ibland är särskilt glad över att inte vara kristen. För den här påsken har handlat om njutning.

Foto av Björn Marquelli som självklart fotade och åkte skidor samtidigt.

Så, lyckades jag bortse ifrån det lidande det innebar att gå ut på dass i minusgrader, att blunda för livsstress och rädsla för framtida vägval, att strunta i en trilskande nacke och en mage som måste fjäskas för och en allt närmare arbetsvecka?

Ja, det gjorde jag faktiskt. För brasan som värmde upp stugan sprakade så mysigt, solen värmde fram fräknar ur mitt vinterglåmiga fejs och när snön inte knaprade under skidorna uppfyllde isens sång och himlens tystnad alla skrymslen i min hjärna, min nacke fick massage och magen omtänksamt anpassad mat – och helgen var lång, en dag efter en annan och en till. Och om jag haft sinnesnärvaro nog att ta tillvara det jag lärt mig under mina år som självförbättrare hade jag också fått tillfälle att verkligen uppleva tacksamhet. Nu gör jag det i efterhand istället.