Affirmationer är väl använt i självförbättringsvärlden. Jag har själv använt det och märkt att det funkar om man använder dem på ett bra sätt. Förra veckan fick jag i ett nyhetsbrev en länk till en video på Youtube med en fyraåring som spontant brister ut i en morgonaffirmation av rang. Tjejen är numera uppåt 13 år och har intervjuats av flera medier i USA om den här scenen som har spelats upp fler än 5 miljoner gånger. Vad säger inte det om folks behov av att börja dagen på ett positivt sätt...
måndag 29 november 2010
lördag 27 november 2010
Det är bra när det rör på sig
När jag var hos mormor senast och berättade om hur jag försökte kicka igång mitt kärleksliv (eg. sexliv...) så sade hon att "det är bra när det rör på sig". Det tänkte jag på igår kväll när jag såg på tv-programmet Skavlan som då hade besök av bland andra Barbara Ehrenreich med anledning av hennes bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande och Nando Parrado, en av de män som överlevde en flygkrasch i Anderna 1972 bland annat genom att äta sina vänner.
Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.
Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.
Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.
Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.
Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.
Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.
Jag är en vinnare!
Jag spelar aldrig på Lotto. Eller på chokladhjulet på Gröna Lund. Eller på trav eller på något annat överhuvudtaget. Jag tror helt enkelt inte att jag kommer att vinna och då är det bara slöseri med pengar.
Men nu upptäckte jag precis att jag för andra året i rad har vunnit i det konstlotteri som konstklubben Konst och Folk har. Helt otroligt! Det betyder att jag får välja mellan flera fina grafiska blad helt gratis. Åh vad roligt!
Vad sägs till exempel om Stina Wirséns Sommarklänning? Det är dags för en omvärdering. Tänk om jag är en sådan som vinner:-)
Men nu upptäckte jag precis att jag för andra året i rad har vunnit i det konstlotteri som konstklubben Konst och Folk har. Helt otroligt! Det betyder att jag får välja mellan flera fina grafiska blad helt gratis. Åh vad roligt!
Vad sägs till exempel om Stina Wirséns Sommarklänning? Det är dags för en omvärdering. Tänk om jag är en sådan som vinner:-)
torsdag 25 november 2010
Tacksamhetsbön från en sjukbädd
Är förkyld.
Jag är van, mitt liv har kantats av otaliga förkylningar, halsinfektioner och öroninflammationer. När jag åkte på min första utlandsresa i sexan trodde alla att jag var hemma sjuk, det var helt enkelt den rimligaste förklaringen till min frånvaro.
Med all min erfarenhet av förkylningar vet jag att jag nu är inne i fas 2. Första fasen med halsont har börjat klinga av och nu gått över i snorfasen. Näsan rinner OCH är täppt, hjärnan blir såsig och ögonlocken hotar nästan ständigt att slå igen av tyngden. Det är mellan fas ett och två det är lätt att bli övermodig. Så även denna gång. Jag gick till jobbet och tyckte det gick fint, tills jag kom hem och somnade innan jag lyckats få i mig en middag som inte smakar något eftersom tungan rådbråkats i två dygn av diverse halstabletter.
Återstår nu att hoppas att jag slipper fas 3. Rethostefasen, den jobbigaste och potentiellt mest långvariga.
Men det här är inget gnällinlägg från en sjuksäng. Nej nej. Istället vill jag uttrycka min tacksamhet.
Tack för att det finns halstabletter som kan lindra
tack för att det finns näsdukar som inte river upp huden efter femtielfte snytningen
tack för att jag har råd att vara hemma sjuk från jobbet
tack för att jag har varma sockor och filtar och kanelte
tack för att jag kan ligga i sängen och titta ut på den yrande snön istället för att gå ut med hunden eller laga middag åt mina barn eller skotta snö på garageuppfarten
och framför allt, tack för nässpray.
Jag är van, mitt liv har kantats av otaliga förkylningar, halsinfektioner och öroninflammationer. När jag åkte på min första utlandsresa i sexan trodde alla att jag var hemma sjuk, det var helt enkelt den rimligaste förklaringen till min frånvaro.
Med all min erfarenhet av förkylningar vet jag att jag nu är inne i fas 2. Första fasen med halsont har börjat klinga av och nu gått över i snorfasen. Näsan rinner OCH är täppt, hjärnan blir såsig och ögonlocken hotar nästan ständigt att slå igen av tyngden. Det är mellan fas ett och två det är lätt att bli övermodig. Så även denna gång. Jag gick till jobbet och tyckte det gick fint, tills jag kom hem och somnade innan jag lyckats få i mig en middag som inte smakar något eftersom tungan rådbråkats i två dygn av diverse halstabletter.
Återstår nu att hoppas att jag slipper fas 3. Rethostefasen, den jobbigaste och potentiellt mest långvariga.
Men det här är inget gnällinlägg från en sjuksäng. Nej nej. Istället vill jag uttrycka min tacksamhet.
Tack för att det finns halstabletter som kan lindra
tack för att det finns näsdukar som inte river upp huden efter femtielfte snytningen
tack för att jag har råd att vara hemma sjuk från jobbet
tack för att jag har varma sockor och filtar och kanelte
tack för att jag kan ligga i sängen och titta ut på den yrande snön istället för att gå ut med hunden eller laga middag åt mina barn eller skotta snö på garageuppfarten
och framför allt, tack för nässpray.
onsdag 24 november 2010
100 dagar och några till
Jag har de senaste veckorna varit utan dator. Hemma alltså. Min inte så gamla stationära dator lade ner och det tog helt enkelt tid att fatta beslut om en ny. Trots att jag hade en väldigt initierad rådgivare. Eller kanske just på grund av. Han kunde nämligen aldrig ge mig en rekommendation utan testade en massa olika kriterier medan den enda jag själv begrep mig på var huruvida den var snygg eller inte. Vilket har ungefär lika stor betydelse för prestationen som färgen på en bil.
I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.
Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.
En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.
För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!
I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.
Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.
En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.
För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)