Hur man väljer lycka

Jag har många gånger sett Maria Scherers bok Du är inte ensam i boklådornas hyllor men aldrig idats ens plocka upp den. Den kom ut första gången 2002 och tryckts i ett gäng upplagor så det är många andra som ids. Själv tycker jag att titeln andas mer religion än livsfilosofi och av någon anledning stör det mig, dessutom ger undertiteln "En läkebok för själen" mig mentala kräkningar och on top of that ogillar jag omslaget (som varje gång jag ser det dessutom påminner mig om min mellanstadielärare som numera är borgarråd för kristdemokraterna).

Men så när jag var hemma hos mina föräldrar under julhelgen stod den där igen, den här gången i deras bokhylla, så då var det liksom bara dags att åtminstone bläddra lite i den.

Och det visade sig - så klart - att det finns en god anledning till varför den sålt så bra. Den betar på ett lättläst och trevligt sätt av ett helt gäng av de saker som står att läsa i många andra självhjälpsböcker och på många fler sidor. Om att inte låta det som varit styra det som kan komma, om vikten att lära sig bemästra sina rädslor, om att inte förväxla attraktion och kärlek, om att tänka i plus istället för minus och om att känna sina gränser - bland annat. En god introduktion eller påminnare även om jag tyckte det kändes aningen mästrande ibland.

Ett av kapitlen behandlar något jag skrev om här för kort tid sedan, det om att välja lycka. Att fatta ett medvetet beslut om det valaet och att göra det om och om igen, istället för att lämna lyckans vara eller icke vara till något slags slump eller öde. Och om att också våga se att man ibland faktiskt står inför möjligheter till lycka men väjer undan istället för att våga ta dem.

Hur gör man då, när man väljer lycka? Receptet är ett jag känner igen från åh så många andra håll, "lycka är att vara tacksam". Att se på det man har och säga tack. Och varje gång du gör det, varje dag, varje stund, så väljer du att fokusera på det som är bra, och tanken styr känslan.

Mitt vinterland

Igår lyste solen och snön var gnistrande vit, himlen knallande blå, husfärgerna klara röda, gula och gröna! Idag skyms solen av en matta av moln och allt smälter ihop till en väldigt begränsad palett av många nyanser av grått.

Men vad vackert det är! Vackert på ett alldeles eget sätt. Mjukare, liksom. Som luddet i en svettig lovikavante, eller nåt.

Och just nu är det helt vindstilla, och snön jag går på är så hårt packad att den gnisslar under mina fötter. Och hagen är tom på kossor och det är svårt att se precis var skogen slutar och sjön börjar. Och om jag stannar är det helt tyst. Inget sus i några löv, inga fåglar eller insekter, inget vågskvalp, inget rassel i vassen.

Magiskt!

Om givandets glädje

Jag har en väninna som försöker lära sina barn att man måste ge för att få. Att man inte kan förvänta sig att få en massa julklappar år efter år om man inte själv också ger klappar till någon annan. Det grymtas lite i ledet men budskapet verkar gå fram.

Man hör ofta att det är mer tillfredsställande att ge än att få. Kanske är det en av anledningarna till att vi i år förväntas ge ca 5 miljarder till välgörande ändamål bara i Sverige. 5 miljarder. MILJARDER. Eller så handlar det om att ju mer vi konsumerar, desto mer måste vi skänka för att döva vårt dåliga samvete..

I självförbättrarbranschen är det vanligt att betona gilvmildheten, det att dela med sig av det man har, ofta i form av kraft eller kunskap. Senast i raden jag har sett är inspirerande Olof Röhlander, författare av boken Det blir alltid som man tänkt sig. Han har det senaste året koncentrerat sig på att hålla föreläsningar och sprida de nycklar till framgång han har sett fungera både i det egna livet och i andras. För några veckor sedan gick han ut och erbjöd en gratis föreläsning i Göteborg för att kunna nå några av dem som kanske inte har råd att betala dyra pengar för att gå på inspirerande föresläningar. Trycket blev så stort att han till slut hamnade på Lorensbergsteatern som kunde sluka alla anmälda 700 personer. Vi är många som behöver inspiration, det är tydligt det!

Alla kan vi ge någonting. Det behöver inte handla om pengar eller om inspiration till hundratals människor. Det kan handla om att erbjuda sin tid, sin kompetens, sin handlingskraft, sin glädje - till en person, till en organisation eller varför inte till miljön. Jag tror att det är viktigt att lyckas se den potentialen i sig själv. För uppfattningen om sitt eget värde, och för att få uppleva glädjen i att ge.

Det närmar sig!

Herregud! Det är ju för hundan dan före dan före dopparedan imorgon. Väskan ska packas, paket ska slås in, rim ska skrivas, jobbmail ska rensas liksom alla märkligt växande skrivbordshögar, för att inte tala om att  en chokladkalender ska ätas upp!

Det här innebär också att det snart är ett nytt år på ingång och nyårstider är utmärkta tider för att reflektera över det gångna året och sätta upp nya mål. Jag läste någon gång att födelsedagar och nyårsaftnar är utmärkta dagar för att sätta just nya mål i kraft av sin betydelse. Nyårsafton är tydligen också en utmärkt dag för att önska sig saker inför det nya året, enligt boken Det du önskar kan du få: Ett experiment med tankens kraft av Noelle Oxenhandler. Och det ska betonas, det är inte fel att önska, oavsett vad det kan vara.

Förra nyårsafton satte jag upp ett tydligt mål och det var att byta jobb. Hm. Jag kan ju konstatera att jag forfarande befinner mig på samma stol - faktiskt rent fysiskt. Jag har inte ens bytt skrivbord de senaste tolv månaderna vilket måste vara något slags rekord. Är det ett misslyckande då? Jag har ställt frågan och försökt ge mig själv ett uppriktigt svar. Jag ville byta jobb för att jag var led på det jag gjorde, inte egentligen på syftet eller mina kollegor. Och jag må vara kvar på samma ställe men under året har jag fått två nya uppdrag och organisationen i sig har rört på sig. Våren som kommer kan bli riktigt spännande och även om jag fortfarande kan tycka att sex år på samma arbetsplats är i mesta laget, så ser jag fram emot att ta en aktiv roll i hur det går.

Jag har redan bestämt att målet för nästa år inte kommer att vara att byta jobb. Så har jag tio dagar på mig att bestämma vad det ska bli istället.

Måste inte livet vara fantastiskt

Hört i kön på Vapiano, i väntan på pasta med salami. Bakom mig står en tjej och en kille i dryga tjugo-årsåldern.

Tjejen (lite upprört): Men är det inte hemskt när folk bara nöjer sig, liksom? Jag säger inte att din bror är sådan men det låter lite som det.
Killen (lugnt): Ja men vad är det för fel med det då? Om man har det bra är det väl inget problem. Han verkar ju i alla fall trivas.
Tjejen (envist): Nej jag menar inte att allt alltid ska vara fantastiskt, det är klart att man kan stöta på svårigheter då och då. Men i grund och botten, måste det inte vara fantastiskt!?

Jag lyssnar och tänker att de här två människorna verkligen är olika. Jag undrar vem av dem som har störst chans till ett "lyckligt" liv. Jag funderar på om det är möjligt att nöja sig om man inte är den typen och om det möjligen är så att man lättare hittar det som är fantastiskt om man är redo att nöja sig.

En vän har sagt att ibland handlar det bara om att man måste bestämma sig. Att sätta ner foten mentalt och säga nu kör vi på det här! Kanske är det så, men jag vet från egna försök att ibland går det absolut inte. Om känslorna körs över för länge säger till slut både hjärna och kropp ifrån. Samtidigt verkar det orimligt att förvänta sig att livet ska vara fantastiskt. Ett liv som är fantastiskt är för mig ett resultat av en blandning av tur och träning. Turen kan man inte lita på, men träna kan vi alla göra.

Att välja lycka

Ikväll gick sista avsnittet i SVT:s serie Annas Eviga. Temat för programmet var frågan Kan man välja lycka.

Jag måste spontant säga ja. Och när jag tänkt lite på det måste jag säga ja, igen.

Om man inte kunde välja lycka skulle man ju bara vara ett offer för omständigheterna. Om man inte kan styra vad man själv tänker och därmed känner, hur skulle vi då någonsin orka? Visst finns det många sätt på vilka vi styr våra liv, men i min värld händer det oss också saker som vi inte har någon möjlighet att styra. Om vi inte kunde välja lycka, skulle då bara de människor som har tur i livet få uppleva lycka? Och det bortsett ifrån det faktum att varje människa upplever lycka på sitt eget sätt och av olika anledningar.

Jag måste tro på att man kan välja lycka. Med det sagt tror jag inte att det är lätt. Eller, jag vet att det inte är lätt. Men det går. Det måste det göra.

Vem är du, vem är jag?

- Och när hon ser att det är smycken i paketet säger hon först "åh tack pa..", men när hon ser att de stora fula örhängena har bilder av Justin Bieber på fortsätter hon "PAPPA ÅH TACK, TACK!!" och börjar gråta, så uppspelt blir hon!
- Tänk om man kunde bli så entusiastisk nu som vuxen också. Verkligen engagera sig till 100 procent.

Jag sitter på ett jobbmöte med några kollegor och en av dem berättar om sin 12-åriga dotters fullständiga passion för en idol. Några timmar tidigare har jag suttit hos min terapeut och pratat om just det här, att totalt gå upp i något eller någon. Hur kan jag längta efter det så mycket men samtidigt känna att det enda som hindrar mig från det är jag själv?

Han svarar att det är omöjligt att längta efter något som man inte redan bär på och har upplevt förut. Att även om jag idag hindrar mig själv från att släppa allt och ge mig hän, så betyder det inte att jag inte har det i mig.

Ponera att du föds som en stjärna med åtta kanter och starkt ljus. Du föds in i en familj av ljusskygga och för att passa in drar du ner på styrkan. Så börjar du skolan och där passar du bara in om du är en fyrkant. Du vässar av fyra kanter eller gör dig så liten att du kan passera hålet ändå. Du kommer ut i arbetslivet och om du har lärt din läxa så vet du hur du skall anpassa dig. På vägen tappar du dig själv. Dina kanter, ditt ljus, det du är.

Jag är passionerad, engagerad och entusiastisk! Jag kan ge mig hän och gå helt och fullt upp i en annan person, i en sak eller i en aktivitet. Jag ÄR sådan, jag har bara glömt bort hur man gör. Och varje gång jag försöker nu så säger alla mina tidigare erfarenheter att det är fel. Om jag försöker hitta de där kanterna och den där lyskraften riskerar jag att falla ur det sammanhang jag just nu hör till. Och det vill man inte, det är farligt. Hjärtat mot hjärnan. Längtan mot logiken.

Och vem i hela friden är då Justin Bieber? Jo ett 16-årigt pop-under från Kanada som ser ut som en tolvåring. Följande video har setts över 398 miljoner gånger på Youtube. Unbef***inglievable.

Ååååh, vad fint!

Måste bara visa den här fantastiska reklamsnutten som också har röstats fram som bästa reklam på nätet. Får en tår i ögat. Men så har jag också väldigt nära kontakt med mina känslor...

Bra start på dagen

Affirmationer är väl använt i självförbättringsvärlden. Jag har själv använt det och märkt att det funkar om man använder dem på ett bra sätt. Förra veckan fick jag i ett nyhetsbrev en länk till en video på Youtube med en fyraåring som spontant brister ut i en morgonaffirmation av rang. Tjejen är numera uppåt 13 år och har intervjuats av flera medier i USA om den här scenen som har spelats upp fler än 5 miljoner gånger. Vad säger inte det om folks behov av att börja dagen på ett positivt sätt...

Det är bra när det rör på sig

När jag var hos mormor senast och berättade om hur jag försökte kicka igång mitt kärleksliv (eg. sexliv...) så sade hon att "det är bra när det rör på sig". Det tänkte jag på igår kväll när jag såg på tv-programmet Skavlan som då hade besök av bland andra Barbara Ehrenreich med anledning av hennes bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande och Nando Parrado, en av de män som överlevde en flygkrasch i Anderna 1972 bland annat genom att äta sina vänner.

Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.

Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.

Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.

Jag är en vinnare!

Jag spelar aldrig på Lotto. Eller på chokladhjulet på Gröna Lund. Eller på trav eller på något annat överhuvudtaget. Jag tror helt enkelt inte att jag kommer att vinna och då är det bara slöseri med pengar.

Men nu upptäckte jag precis att jag för andra året i rad har vunnit i det konstlotteri som konstklubben Konst och Folk har. Helt otroligt! Det betyder att jag får välja mellan flera fina grafiska blad helt gratis. Åh vad roligt!

Vad sägs till exempel om Stina Wirséns Sommarklänning? Det är dags för en omvärdering. Tänk om jag är en sådan som vinner:-)

Tacksamhetsbön från en sjukbädd

Är förkyld.
Jag är van, mitt liv har kantats av otaliga förkylningar, halsinfektioner och öroninflammationer. När jag åkte på min första utlandsresa i sexan trodde alla att jag var hemma sjuk, det var helt enkelt den rimligaste förklaringen till min frånvaro.

Med all min erfarenhet av förkylningar vet jag att jag nu är inne i fas 2. Första fasen med halsont har börjat klinga av och nu gått över i snorfasen. Näsan rinner OCH är täppt, hjärnan blir såsig och ögonlocken hotar nästan ständigt att slå igen av tyngden. Det är mellan fas ett och två det är lätt att bli övermodig. Så även denna gång. Jag gick till jobbet och tyckte det gick fint, tills jag kom hem och somnade innan jag lyckats få i mig en middag som inte smakar något eftersom tungan rådbråkats i två dygn av diverse halstabletter.

Återstår nu att hoppas att jag slipper fas 3. Rethostefasen, den jobbigaste och potentiellt mest långvariga.

Men det här är inget gnällinlägg från en sjuksäng. Nej nej. Istället vill jag uttrycka min tacksamhet.
Tack för att det finns halstabletter som kan lindra
tack för att det finns näsdukar som inte river upp huden efter femtielfte snytningen
tack för att jag har råd att vara hemma sjuk från jobbet
tack för att jag har varma sockor och filtar och kanelte
tack för att jag kan ligga i sängen och titta ut på den yrande snön istället för att gå ut med hunden eller laga middag åt mina barn eller skotta snö på garageuppfarten
och framför allt, tack för nässpray. 

100 dagar och några till

Jag har de senaste veckorna varit utan dator. Hemma alltså. Min inte så gamla stationära dator lade ner och det tog helt enkelt tid att fatta beslut om en ny. Trots att jag hade en väldigt initierad rådgivare. Eller kanske just på grund av. Han kunde nämligen aldrig ge mig en rekommendation utan testade en massa olika kriterier medan den enda jag själv begrep mig på var huruvida den var snygg eller inte. Vilket har ungefär lika stor betydelse för prestationen som färgen på en bil.

I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.

Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.

En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.

För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!

Mental styrka

Ett mått på mental styrka är hur man hanterar bakslag eller besvikelser. Jag tänkte på det i lördags morse när jag bänkat mig med frukost och filt framför datorn för att titta på senaste avsnittet av Grey's anatomy, den enda tv-serie jag följer för tillfället. Ungefär två minuter in i avsnittet, det vill säga så långt som det krävs för att man ska förstå vad det kommer att handla om, lägger bredbandet av och jag får spendera min mysiga frukost med att sitta i telefonkö till en support.

Läser just nu boken Det blir alltid som man tänkt sig av Olof Röhlander. Den handlar om mental styrka, varför det är bra och hur man kan träna upp den. Utan att nämna attraktionslagen är principen densamma men han kopplar ihop det i konkreta exempel med bland annat självkänsla, motivation och disciplin. I boken finns ett test som kan hjälpa en att definiera nivån på den mentala styrka man har i dagsläget. Jag var generös mot mig själv men hamnade ändå rätt lågt. Nå, så har jag desto större förbättringspotential! (Har fått i uppgift av min terapeut att beskriva mina dagar i uteslutande positiva ordalag. Jag kämpar. Eller nej, det går super!) Vill ändå påstå att jag hanterade besvikelsen rätt bra i lördags. Antingen det eller så är jag inte längre särskilt sugen på att följa doktor Greys öden och äventyr.

Berättade för en kollega om boken och några dagar senare upptäckte hon att Olof håller frukostseminarium i närheten om ett par veckor. Bokade in oss, ska bli roligt att få höra boken live!

Bredbandet visade sig för övrigt funka fint, däremot klappade datorn ihop totalt efter en helgs dödsryckningar. Vilket visserligen är beklagligt men nu kan jag äntligen köpa en efterlängtad laptop utan att få konsumtionsångest. Som sagt, tänk på vad du vill ha, bekymra dig inte om hur du ska få det, det är så attraktionslagen ska fungera...

Dag 81 Tre tips för en bättre dag

Tittade precis in på Lilou Maces webbplats på Youtube. Där tipsar hon i ett inlägg om tre enkla saker som hon själv gör för att skapa en bra dag. Har själv testat alla tre om än inte alltid alla i kombination och kan definitivt rekommendera alla, i synnerhet den första:

1. Visa tacksamhet. Se till att varje kväll när du går och lägger dig uttrycka tacksamhet för fem saker som hänt under dagen. Räkna upp dem och verkligen känn att du är tacksam. Det kan handla om en extra god lunch, om ett leende på stan, om en bra idé eller vad som helst.

2. Uttala en intention för dagen. Se till att varje morgon när du börjar dagen sätta en intention, något du vill känna, någon du vill möta. Det kan vara att ett möte ska gå väldigt bra, att en inbokad lunch blir fantastiskt trevlig eller att du under dagen kommer att kunna samla på dig massor av saker att vara tacksam för på kvällen!

3. Var aktsam om det du tänker och säger. Lägg märke till när du använder negationer eller i onödan drar ner något som egentligen är bra, och formulera om. Om du t.ex. märker att du säger "jag vill inte/jag är rädd för att det här ska hända", formulera då om det om så bara i tanken till "jag vill att det här ska hända". Lägg också märke till om du säger "det här är ju bra, MEN..." Genom att uttrycka dig så vänder du dumt nog något positiv till något negativt. Principen är att rikta uppmärksamheten på det positiva du vill istället för på det negativa du inte vill, det får dig att må bättre.

Dessa tre punkter utgår alla från attraktionslagen, att det man fokuserar på drar man till sig. Genom att sända ut den känslan du vill ha, får du mer av samma, istället för att sända ut känslor du inte vill ha och ändå få mer av samma.

Dag 79 Feng shui i matrummet

Har blivit varse att jag får svårt att feng shuia hela lägenheten under den här 100-dagarsperioden, men det jag hinner har jag å andra sidan roligt med!

Har kommit en bit med matrummet som ligger i baguan för rikedom. Här är det träelementet som är viktigast och vattenelementet som stöttar träelementet.

När man kommer in från köket går man rakt på köksbordet runt vilket står fem stolar. Väggen är blå, vilket hör till träelementet liksom blommor vilka pryder stolskuddarna i stora mönster. Stolarna är ärvda från farmor och mormor, bordet räddade jag från en tur till tippen tack vare en kollegas kompis. Den tuggummirosa löparen från Himla hittade jag på Barkarby Outlet och de små ljusstakarna i mässing (metall, och jord i egenskap av par) har legat oanvända i brudkistan sedan jag vet inte när. På väggen två affischer jag verkligen tycker om, trycket Wonderland inspirerat av Alice i Underlandet av Anna Björnström och en konversation i pratbubblor med massor av olika slut av Andreas Roth som jag sparat på sedan 2004 i väntan på en ledig vägg. Ljusen på bordet får stå för eldelementet och det fina runda fatet jag precis fick av mamma för metall liksom de två vita väggar som inte blev blå i det här rummet.

Till höger har jag ställt skåp och lådor ur IKEA:s IVAR-serie som jag målat vita och satt hjul på. I förra lägenheten bar de upp min säng och jag är glad de funnit en funktion även här! Mer blommönster och samma rosa som på löparen. Här äter jag frukost för det mesta och smular knäckebröd. I taket hänger ett vindspel som min lillebror gjorde till mig i slöjden för säkert 15 år sedan. Det representerar rörelse vilket stärker vattenelementet. Textilier i naturmaterial stärker trä-elementet och på en av hyllorna jag borrat upp ovanför bänken ligger kökshanddukar av bomull och linne, vävda och med monogram gjorda av min farmor. Det rosa och gula får stå för jord.

På väggen till vänster sitter ett fönster i norrläge. Där har jag ställt en liten bordsfontän som stärker både träelementet (vatten) och vattenelementet (rörelse). Till vänster om fönstret sitter två växter som stärker träelementet med sin gröna färg.

Ovanför ingången mellan kök och matrum finns en hylla och där har jag satt upp metallaskar med nallar på som innehåller skruv och spik. En av dem fick jag tillbaka när morfar dog, jag gav honom den en jul för länge sedan. Här sitter också mammas gamla nalle som jag slet ut ena ögat på när jag var liten, stackarn. Nalle-samlingen får stärka eldelementet (djur), liksom den lilla ödlan som hänger nedanför som min ena syster knåpade ihop i slöjden när hon var liten.



På de två väggar som inte finns med här sitter dels en tavla med svart ram (vatten) och en affisch med en svartvit bild från Stockholm av Lennart Nilsson med aluminiumram (metall).

Är av någon anledning inte helt nöjd med energin härinne än. Kanske för att jag är van vid att ha ett stort kök och det här känns lite trångt med en vägg mellan köksdel och matrum. Det kanske ger sig, annars blir det köksrenovering längre fram!

Sköna, sköna söndag

Vaknar av att kompisen ringer 11.45. Kan inte komma ihåg när jag senast sov så långt in på dagen. Kravlar mig ur sängen efter ytterligare en påringning, sätter mig med frukosten i soffan och fyller den med knäckesmulor. Höstsolen strålar utanför fönstret och fladdrar in genom björken utanför, lyser upp tidningen och girlanden som hänger kvar i taket sedan födelsedagsfirandet. Glömmer texten och bara njuuuter.

Nyttigt godis

Sedan jag förstod att jag mår så mycket bättre utan vitt mjöl och mejeriprodukter av ko har det blivit en "quest" att hitta alternativ till fluffiga prinsessbakelser och härliga pannacottor. Förr trodde jag att enda alternativet var sorbet och en och annan maräng, men söker man finner man!


Senaste upptäckten är en chokladmousse jag hittade i den enda Raw-kokboken som finns på svenska som passade nog också heter Raw food på svenska, av Erica Palmcrantz och Irmela Lilja. En mycket trevlig efterrätt som går fort att göra om man har en mixerstav. Innehåller avocado, dadlar, honung, kakao, vaniljsocker och lite vatten.

Tyvärr är jag ingen matfotograf eller fotograf över-
huvudtaget, kan försäkra att den är godare än den ser ut.

Dimman lättar

Igår hände det en sådan där sak på jobbet som för ett par år sedan skulle ha fått mig att helt tappa andan, göra hjärnan blank och orsaka åtminstone en tre dagars-depression.

Men igår, ja då grät jag en skvätt för att det hårda i magen skulle lösas upp och när jag kontrollerade energinivån märkte jag att den inte hade förändrats. Alls. Jag fick bekräftat av kära kollegan att jag hade rätt i att reagera och tack vare tidigare terapibesök förstod jag varför reaktionen blev känslomässigt stark. Och så det bästa, det slog inte ner mig.

Jag undrar ofta om allt det här kämpandet som trots att jag tycker att det är roligt verkligen ger någonting. Igår fick jag bekräftat att det faktiskt gör det. Och jag är så tacksam.

Dag 73 Sträck på dig!

Jag har precis varit på gruppmeditation. Meditationstekniken som förespråkades var japansk men som i all meditation jag har kommit i kontakt med är hållningen väldigt viktig. Ryggen ska vara rak och uppsträckt, bröstkorgen öppen och axlarna avslappnade. Så hittar man centrum och sin balans. Denna hållning ger "öppenhet, kärlek och självkänsla".

De senaste par veckorna har jag varit extra noga med min hållning. Det har inte ett dugg med meditationen att göra utan med något som en lärare sade när jag var på tangokurs härförleden. Han sade "it feels like you're falling over me. Press your shoulders back and relax". Jag nickade och sade "OK" men inombords svor jag att det fanimej är omöjligt! Men vill man se bra ut när man dansar tango är det bara att svälja rådet och kämpa. 

Medan jag övat på det här har jag tänkt på något annat jag hört. Att hållningen avspeglar ens sinnesstämning, men att sinnesstämningen också påverkas av hållningen. Precis samma resonemang som vid ansiktsuttryck och deras påverkan på vårt humör, alltså. Faktum är att jag tycker jag märker skillnad bara jag testar att sitta omväxlande som en hösäck och upprätt. Tusan om det inte är lättare att le och känna att pannan är klar när jag sitter upprätt! (Självsuggestion, anyone?) Utöver att påverka sin egen sinnesstämning påverkar ens hållning också andra personers uppfattning om en. En person med bra hållning och öppet bröst ser helt enkelt mer självsäker, glad och öppen ut än en person som hasar fram med nedsjunkna axlar och blicken i backen. Hur vill du att andra ska uppfatta dig?

Det är mycket att tänka på. Mina ansiktsuttryck påverkar mitt humör, min hållning påverkar min sinnesstämning, mitt ordval påverkar min energi. Det är bara att öva, öva, öva, och lita på att när jag övat tillräckligt länge så kommer det naturligt. Som tur är kan man glädjas över vinsterna på vägen, för senast jag dansade tango hade jag både bättre flyt och bättre balans än tidigare!

Foto av Zabara Alexander från Flickr.com

Fru Karlsson

Har lyssnat till en till coaching-session med Lilou Mace och Michael Losier. Där nämner han bland annat att man kan se sig själv i "lilla" Fröken Karlsson och "stora" Fröken Karlsson. Den lilla är försiktig och lite rädd, vill inte stöta sig med någon och ser helst att allt bara är bra. Den stora är den "vuxna" som vågar ta tag i problem, kommunicera rakt och klara upp saker.

Jag skulle väldigt gärna vara mer som den stora och övar på att släppa fram, eller kanske snarare skapa, den personen hos mig själv. Det är inga problem att hitta övningstillfällen, i synnerhet på jobbet, ändå är det många gånger den lilla får överhanden.

De senaste dagarna har två kollegor spontant kallat mig Fru Karlsson. Det har nog aldrig hänt förr och det har ingen som helst koppling till mitt civilstånd. Händer det en tredje gång ämnar jag ta det som ett tecken på att stora ändå fått mer plats. För visst känns det som om en "fru" har mer respekt med sig än en "fröken"...

Dag 71 Pump it up

Har fått nya högtalare. Herregud, har fått en hel stereo!
Väljer en radiostation med klubbmusik, höjer volymen, och dansar.
Dansar med högtalarna, med min spegelbild i fönstren, med mig själv. Och jag älskar det! ENERGI!!!

Ajdå. Tvätten...


.

Dag 70 Att välta en bautasten

Jag är otroligt förändringsobenägen. Så fort något luktar förändring aldrig så lite, och jag har ett skarpt väderkorn, börjar det streta inuti och kroppen stelnar. Min hjärna skriker NEEEJ!

Grejen är att egentligen VILL jag ju ha förändring, annars fanns det ju ingen poäng med hela självförbättringsprojektet. Men något i mig tar emot. Jag brukar kalla det bautastenen. En butter, stor jävla bautasten, vars tyngd gräver sig ner i marken ju större förändringen verkar. Inga argument biter och sparkar gör bara ont. "Man vet vad man har men inte vad man får", det är stenens filosofi. Oavsett om det man har inte är något vidare bra.

För att attraktionslagen ska fungera gäller det att applådera (ja, gärna rent bokstavligt!) alla tecken som tyder på att man är på rätt väg, det vill säga förändring. Det är svårt när hjärnan samtidigt skriker NEEEJ. Michael Losier beskriver i sin bok Law of attraction. The science of attracting more of what you want and less of what you don't enkla tekniker för att hantera sådana situationer. En är att hejda det negativa genom att ställa sig frågan "vad är det jag vill?" och därmed dra uppmärksamheten från vad det är man INTE vill. Om man till exempel tänker "det där kommer gå åt helvete" – vilket man får förmoda är något man inte vill – så ska man helt enkelt istället aktivt tänka "det kommer att gå fantastiskt bra!". Helst ska man specificera det man vill så att målbilden blir så tydlig som möjligt.

Jag får anledning att använda den här tekniken i princip varje dag men den senaste veckan var det särskilt vid ett tillfälle det blev riktigt tydligt. Jag satt och pratade med en kollega och medan vi pratade noterade jag bautastenens inträde. Ett NEEEJ flashade förbi och det blev plötsligt svårt att på ett naturligt sätt lyfta tekoppen till läpparna. Medan jag satt där och ansträngde mig för att undvika att spilla hett te över hela mig, slog jag inombords tillbaka de negativa tankarna som en galet energisk tennisspelare, smash, smash, smash!!

Bautastenen: Det där kan inte du
Jag: Vad roligt att äntligen få lära sig något nytt!
Bautastenen: Det kommer inte att leda någonstans
Jag: Det blir spännande så länge det varar!
Bautastenen: Du kommer att göra bort dig
Jag: Jag är professionell, kan verksamheten och har integritet, dessutom är jag inte ensam!

Jag kan väl inte påstå att jag efteråt gick förändringen till mötes med tillförsikt och entusiasm, men jag vill i alla fall säga att jag lyckades mota bort rädslan och de negativa tankarna. 1-0 till mig mot bautastenen.

Om du vill se hur tekniken fungerar in action, kolla de inspelningar där Lilou Mace blir coachad av Michael Losier, Deliberate Attraction Series.

Mer om grimaser

Läste precis Lyckobloggen och där står det också om hur man kan lura sig själv att bli glad genom att le. Det kallas tydligen facial feedback-teorin. Vill man läsa mer finns numera en hel avhandling på ämnet, skriven av Per Andréasson.

Läs inlägget och testa experimentet. Funkar det inte kan det bero på att du inte har tillräckligt hög emotionell empati...

Fake it 'til you make it

För några dagar sedan läste jag en intressant artikel i Svenskan. Den handlade bland annat om kopplingen mellan våra ansiktsmuskler och vårt humör. Att känslor reflekteras av våra ansiktsmuskler känner man ju till, att man plötsligt kan märka att man omedvetet börjat fånle vid åsynen av något eller vaknar upp med en djup rynka mellan ögonbrynen efter en orolig natt. Men tydligen är det också tvärtom. Alltså att vi kan framkalla en känsla hos oss själva genom att medvetet välja en grimas som är tydligt kopplad till en viss känsla.

Jag har läst förut om skrattövningar som går ut på att man helt enkelt fejkskrattar tills kroppen börjar skratta av egen maskin. Fake it 'til you make it, alltså. Tydligen funkar det på flera känslor. Det har till exempel visat sig att personer som injicerar botox i pannan och alltså förlamar de muskler som vi använder när vi är bekymrade eller nedslagna, upplever mindre av sådana känslor medan botoxen verkar!

Intressant.

Botoxen skiter jag i. Än så länge. Men jag ska sluta se ner på fejkleenden. Uppenbarligen får den en i alla fall att må bättre än inga leenden alls.

Dag 66 I made it!

I våras misslyckades jag med att uppfylla ett av mina mål, nämligen att hålla inflyttningsfest innan sommaren. Under den här 100-dagarsperioden bestämde jag mig för att det var dags för ett nytt försök – en kombinerad flytt- och födelsedagsfest.

Jag sköt upp det så länge jag vågade men sedan skickade jag ut en inbjudan. Oroade mig i veckor för att ingen skulle kunna eller vilja komma, att maten inte skulle bli god, att de som kom inte skulle ha roligt, att jag inte skulle klara av att vara värdinna, att.... Ja, en hel massa saker.

Men så kom dagen och allt gick bra. Allt gick bra!! Tjugotalet personer knödde in sig i lägenheten under loppet av hela sex timmar. Folk kom och gick och minglade och åt och jag hann både med att äta och gå runt och prata med alla. Och kära mamma och mormor och syster Emma hjälpte till och stökade i köket så att alla fick tallrikar, och i taket hängde girlander som syskonen hjälpt till att sätta upp. Till och med en toaskylt hann bli klar som ersättning för ett icke fungerande lås.

Det gick, och nu över en vecka efteråt kan jag äntligen känna mig lättad och glad, och stolt över att jag faktiskt vågade. Vågade lita på att andra ville prioritera mig, lita på att jag kunde ordna med maten, på att vänner och familj skulle finna varandra och på att jag själv kunde hantera situationen och inte gömma mig i klädkammaren. För mig är det värt ett "wow"!

Vill du se en stjärna...

Lånad från Flickr av "Stuck in customs".

Lämnade civilisationen bakom mig i helgen. Och såg Vintergatan.

Hade nästan glömt bort att den faktiskt finns där. Liksom förpassat den kunskapen till någon del av hjärnan som enbart hanterar hypoteser och rent teoretiska fenomen.

Det finns många fördelar med att ge sig ut på landet, långt ifrån stadens ljus, och det här är definitivt en. Jag kan inte komma igång senast jag såg så många stjärnor! I stan kan man också se stjärnor ibland om man har tur, men det brukar begränsa sig till de mest envist lysande, de som lyckas lysa igenom de ljusföroreningar som staden skickar upp mot himlen från gator och hus.

Men där var den. Inte bara karlavagnen och polstjärnan utan det där myllret i ett tjockt stråk över himlen. Så fantastiskt vackert.

Dag 60 Ärligt talat

Igår vågade jag fråga. Jag vågade vara uppriktig med vad jag kände och ta emot det som kom tillbaka.

Ett av mina mål den här 100-dagarsperioden är att lära mig bli bättre på att våga vara uppriktig, att våga fråga, i stort som smått. I synnerhet i situationer som verkligen betyder något för mig, men också i sammanhang där flera små missuppfattningar kan ackumuleras och få en relation/situation att spåra ur. Det är så lätt att missuppfatta, att anta en massa om vad andra känner och tänker, istället för att fråga hur det egentligen ligger till.

Igår vågade jag fråga och ett kort telefonsamtal blev ett väldigt långt. Jag var uppriktig med vad jag förväntade mig av en annan och det ledde till uppdagandet av en mängd missuppfattningar från bådas sida. Det blev ett jobbigt samtal som rev upp flera år gamla saker och hjälpte mig att se mig själv med en annans ögon. Grundproblemet återstår men nu vet vi i alla fall bättre var vi har varandra och kanske kan den byk som revs upp tack vare vädringen lägga sig lite mer till ro. Börjar hoppas på att min obefogade känsla av skuld kanske äntligen kan ge med sig.

Jag bär på fler sådana surdegar som inte vill lämna mig och som jag inte har vågat ta tag i. Ett par av dem känns helt omöjliga att komma till rätta med, trots att allt som behövs är ett samtal. Så mycket onödigt slösad energi på att bara gå omkring och undra! Vill tänka praktiskt. Som att ta tag i en inre städning, göra feng shui med mitt känsloliv. Men idag är jag nöjd. Och lite stolt:-)

Hallå...?

På tal om ålder fick jag igen bekräftat häromveckan att jag inte direkt tillhör den yngsta generationen längre. Den där generationen som "hänger med" utan att behöva anstränga sig.

Min mobiloperatör hörde av sig och undrade om jag ville ha en ny mobil. Kände direkt att det blev väldigt jobbigt. Ville fråga "Kan jag inte bara få behålla den jag har?" Inte för att den jag har är särskilt bra, tvärtom har den krånglat sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan. Nej, för att slippa ta ställning.

– Den har jättebra kamera, 8 megapixlar, och du får sänkt minuttaxa, säger tjugoårig (?) tjej i andra änden.
– Mhm. Har den mp3-spelare?
– .... ja, alltså, visst har den mp3-spelare, det är som en vanligt mobil alltså.
– Okej. Kan man lyssna på radio i den, det vill jag gärna kunna göra.
– .... ja, alltså, det är precis som en vanlig mobil, självklart har den radio, och du kan surfa och den har kamera, jättebra med 8 megapixlar.

Inget av hennes försäljningsargument hade det minsta att göra med kvaliteten på ljudet. Hade jag frågat det hade hon förmodligen inte förstått att jag menade kvaliteten på ljudet när man använder mobilen TILL ATT PRATA I. Suck. Det är helt enkelt helt självklart nuförtiden att en mobil inte är en telefon utan ett sådant där så kallat multi tool. Som en schweizisk kniv med nagelsax, skruvmejsel, kapsylöppnare och utfällbar motorsåg. Jag förmodar att det är svårare att förklara vad en sådan där pensionärstelefon egentligen är till för, som på sin höjd har sms som extra funktion.

– Jag tar den, det blir bra. (Får jag lägga på nu och slippa tänka på att skaffa en ny mobil de närmaste 18 månaderna?)

Dag 58 Böcker böcker böcker!

Hm, det blir ingen vidare kvalitet på mobilbilderna. Ny mobil är på väg. Spenande.

Fyllde en massa år igår. Och fick en massa böcker!

Herregud, och jag som inte har hunnit med att läsa det jag köpte i somras och jag som har hyllor som redan är närpå fulla. Men oj vad glad jag blir när jag ser den här högen, det bara kliar i fingrarna och ögonen hungrar och det växer förväntan i bröstet! Den där förväntan har samma effekt som inspiration på mig märker jag, jag känner att jag VILL! Det stretar inuti av "ta itu", vill börja, vill göra nu, nu, nu.

Vill isolera mig, åka ut på landet och sätta mig i en stuga med nog ved och proviant för flera dagar, och bara läsa. Åh vad härligt det skulle vara! Men imorgon blir det facklig grundkurs del två på Djurösnäset och efter det ska jag kunna kollektivavtal och arbetsrätt på mina fem fingrar. Huva. Vill mycket hellre läsa Barbara Ehreinreichs resonemang om hur överdrivet positivt tänkande lett till finanskris, hur den svenska överklassen egentligen lever i "Den nya överklassen" och Tracy Chevaliers fantasi kring hur gobelängerna "Damen med enhörningen" kom till någon gång på medeltiden.

Ska hålla fast i den där känslan, förväntan. Det är energi. Jag behöver mer positiv förväntan i livet, MYCKET mer!

Rutinerat

Tar en bit choklad som blev kvar från mysig videokväll med Jenny i tisdags och ringer till pappa för att ställa en fråga om hur man kopplar en ojordad lampa till en jordad sladd. Det första han säger efter hej är "har du redan börjat på lördagsgodiset".

Det kräver en inte oansenlig erfarenhet av godis för att så snabbt över en mobillinje kunna identifiera att det är vad som rör sig i munnen på en annan. Eller en synnerligen god kännedom om just den personen... I vilket fall är det intressant vad människors kunskap säger om deras liv.

Jag glömde fråga om han kunde höra att det var 70% choklad med halloncrisp, DET hade verkligen varit imponerande.

Wild woman

Var hos min terapeut häromdagen. Det var flera månader sedan sist men nästan varje gång jag går dit får jag någon ny liten insikt och det är spännande!

Den här gången sade terapeuten vid slutet av sessionen "det jag hör är att någonstans därinne finns en vildare kvinna som inte får något utrymme idag".

Hm. Ett vildare jag. Det låter kul! Men hur i hela friden är man då? Vad betyder det att vara "vild"? En sökning på Google visar att vild kvinna mest verkar ha med frigjordhet och sex att göra. Trist.

Frågar en kompis som direkt säger "Ha! Det har jag vetat hela tiden, det hade jag kunnat berätta för dig gratis." Släpp loss, skit i reglerna, dansa utan inövade steg, kasta dig ut i livet, sluta vara försiktig!

Jaha.

En vild kvinna?

Flower power!

Jag har under en längre tid varit väldigt sugen på blommor. Deras färg, form, doft. Det är märkligt eftersom jag inte direkt har något vidare handlag med blommor och inte heller har någon trädgård att odla blommor i.

När jag flyttade bestämde jag mig ändå för att bli bättre på att fylla mitt boende med mer växter, något levande! Köper krukväxter som dör på löpande band, men de står i alla fall en stund och förgyller mina rum.

Igår snubblade jag över en kruka ljung på Weibulls som bar samma namn som jag. Var bara tvungen att köpa den. Men eftersom jag en gång hört av en vän att hans mamma föll död ner på köksgolvet när han som barn tog hem ljung, fick den stå på balkongen. För övrigt var det bara på låtsas, för att dramatisera talesättet att ljung inomhus för med sig död och olycka. För säkerhets skull planterade jag om ljungen så snabbt jag kunde i köket när jag kom hem och ställde ut den direkt. Så här ett par dygn efteråt ser den i alla fall ut att må bra!

Dag 50 "Bummer"

Besvikelse är ingen hit för energinivån. Jag är väldigt rädd för besvikelser. Så rädd att jag många gånger undviker situationer där besvikelsen kan bli stor, även om jag också skulle kunna vinna något om det gick som jag ville.

En del människor kan borsta av sig en besvikelse med en axelryckning och stega iväg åt ett annat håll med fokus på något nytt. Själv är jag tyvärr inte sådan. Nej se det går inte, ty jag är en ältare av stora mått. Det innebär att min spontana reaktion är att åka hem, lägga mig under en filt och antingen stirra in i TV-skärmen och tycka synd om mig själv, eller göra vad som helst annat - och tycka synd om mig själv.

Den här helgen fick jag goda chanser att öva mig på att ta mig ur besvikelser. Min planerade helg med efterlängtad flygning med luftballong på fredagen och en vistelse ute i ett sommarhus med en vän, blev en helt annan. Det började med att sommarhusvistelsen blev inställd. Besvikelsen grävde ett hål i magen på mig. Men jag ansträngde mig och försökte att istället rikta uppmärksamheten på ballongfärden. Varpå den också blev inställd. Hålet i magen ekade lite. Bestämde mig för att ta tillfället i akt och istället gå på tangokurs på fredagen men för det krävdes en danspartner. Efter två nej hägrade soffan ("kom då, ja men så kom, titta vad mysigt det är här i självömkanshörnet!"), men jag stod emot och fick napp på tredje försöket.

Danskvällen gick fint och för att utnyttja flowet bokade jag in mig på en till tangokurs på lördagen som skulle ta upp en typ av steg jag gärna vill lära mig. Bara för att på lördagen få veta - att den blivit inställd. Gjorde en sista kraftansträngning och bokade in tangoträning på kvällen, dansade i 4,5 timmar och rasade i säng klockan 2.

I Esther och Jerry Hicks bok Be så ska du få om attraktionslagen finns en manual som man kan ta till för att ta sig ur negativa känslolägen. Läser idag att besvikelse ligger på nivå 12 av 22 där Lycka/Visshet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning ligger på nivå 1 och Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet ligger på nivå 22. En av övningarna de rekommenderar för att ta sig uppför känsloskalan från besvikelse kallas Omsvängning. Den går ut på att man helt enkelt koncentrerar sig på vad man vill ska hända istället för att fokusera på att det som man INTE vill ska hända precis har hänt. Det låter enkelt men så där vansinnigt lätt är det inte. Försöker nu ändå ladda luftballongflygningen med positiv förväntan och se fram emot en härlig vårhelg i sommarhuset!

Dag 46 Aaaaargh!

Saker som upprör ger energi. Riktigt mycket energi! Man kan gå omkring länge och känna sig som en tämligen ljum person utan svallande känslostormar, en som liksom tassar fram i livet lite försiktigt utan att låta sig riktigt beröras av något. Och man kliar sig i huvudet lite frustrerat och frågar sig; vad är egentligen min drivkraft, vad är det som får mig att tända till, finns det inte nåt!

Jag har precis varit på kurs i två dagar, facklig grundkurs. Det finns mycket att uppröras över vad gäller villkoren på arbetsmarknaden både idag och sannerligen i vår svenska historia. Men ärligt talat var det inte så mycket av arbetsrätten, kollektivavtalen eller förtroendemannalagen som engagerade mig något särskilt. På en liten rast däremot hamnar jag och några av deltagarna i en diskussion om facket och löner. Någon säger:

– Var det inte så ett tag att läkarnas fack styrde hur många som fick utbilda sig till läkare? Så att tillgången på läkare var tillräckligt låg för att garantera hög efterfrågan och därmed höga löner för de som fanns?
– Det vet jag inte, svarar en representant från facket, men vad jag vet ökar lönerna inte lika mycket idag som förut, och det beror inte på tillgången på läkare utan på att det numera är fler av läkarna som är kvinnor.

(konstpaus)

Alltså. Plötsligt bara brände det till i bröstet på mig, det stockade sig i halsen så att det nästan tårades i ögonen och jag fick en kort sådan där glitch när man liksom inte uppfattar någonting utanför sig själv för att hjärnan har fullt upp med att processa något den har svårt att förstå. Jag blev upprörd. Jag blev så upprörd att jag blev ARG. Jag ville slå på något, skrika högt, hytta med näven, spotta och fräsa! I samma ögonblick tog rasten slut och alla tog sina kaffekoppar, reste sig och traskade tillbaka till klassrummet.

Man kan väl lugnt påstå att det här med jämställdhetsfrågor är något som engagerar mig. Det har det faktiskt varit länge. Jag minns att jag av min pappa någon gång på gymnasiet fick en citatbok full av misogyna citat på franska. Jag vet inte vad han ville ha för reaktion. Jag brukar vara rätt bra på galghumor men måste erkänna att det här är ett område jag har svårt att ha distans till, det finns helt enkelt inget med det som jag tycker är något att skratta åt.

Känner mig tacksam för min reaktion. För då vet jag. Det är bra att bli påmind ibland om vad man egentligen tycker är viktigt här i världen. Det är så lätt att glömma bort när man står och väljer bland chokladkakorna på ICA.

Morgonsidor

För några veckor sedan lade jag mig till med en ny morgonrutin. Att skriva morgonsidor. Jag gjorde det för något år sedan när jag läste Julia Camerons bok Öka din kreativitet - den artistiska vägen men slutade efter ett tag. Boken innehåller övningar som ska följas under ett visst antal veckor och har varit föremål för en hel drös med studiecirklar. Poängen är att man ska öva i att släppa lös sin kreativitet, hitta flödet och den inre rösten, istället för att lägga för mycket värderingar i det man gör eller ta in så mycket utifrån att det egna liksom drunknar.



En av övningarna gick ut på att under en vecka läsa så lite som möjligt. Att begränsa intrycken genom att undvika TV, radio, tidningar, dator, böcker. Det är svårt men faktum är att jag märkte skillnad bara genom att förändra mina fritidsvanor. Myllret i huvudet lugnade ner sig och jag mindes plötsligt mina drömmar mycket bättre.

Att skriva morgonsidor består i att varje morgon fylla 3 fulla A4-sidor det första man gör när man vaknar. Inte om något särskilt utan bara varje liten tanke som dyker upp i huvudet. Är det blankt får man skriva det...tänker ingenting, tänker ingenting, tills det dyker upp något. Och det gör det.

Just nu skriver jag morgonsidorna för att jag är nyfiken. Nyfiken på vad jag egentligen tänker. Mycket av självhjälpslitteraturen, inklusive den om attraktionslagen, säger att kan man styra det man ägnar sina tankar åt så kan man styra sitt liv. Därför är det alltså bra att som ett första steg upptäcka vad det egentligen är man tänker på. Det är lätt att tro att man vet vad man ägnar mest tid åt att tänka på, men när man börjar skriva kan man upptäcka att det rör sig en hel massa annat i huvudet. Skriver man ner varje liten tanke utan någon värdering får man också fatt i små infall som vart och ett för sig kanske inte betyder något, men som i längden kan visa på ett mönster.

Man ska helst inte läsa sina sidor förrän efter några månader men jag undrar jag om jag kommer lyckas läsa något av det jag plitat ner. I nyvaket tillstånd har man inte direkt den prydligaste handstilen. Dessutom misstänker jag att det mest står "är trött", haha!

Lilou Mace har intervjuat en som använt sig av Julia Camerons tekniker och gick från otillfredsställd anställd till inspirerad entreprenör...här är intervjun.

Godisgris

Okej. Jag vet inte om det här är bra egentligen. Men jag har hittat ett chokladkex som inte innehåller ett spår vetemjöl. Och det är supergott!

Typiskt. Det här med att inte kunna äta vetemjöl har ju annars varit ett effektivt sätt att minska på godsakerna.

Jag som tänkt börja äta mer morötter. De ska tydligen vara bra för huden eftersom de innehåller mycket kisel.

Så var det med det.

Dag 43 Vackert!

Vackra saker och vackra miljöer ger mig energi! Det är som om ögonen kan tanka färg, form och ljus och få hjärnan att vakna. Det är ofta min största drivkraft när jag vill se något nytt, bara misstanken om att en plats kan härbärgera något vackert gör den attraktiv. 

Idag tog jag tag i en utflykt jag planerat göra hela sommaren, till Svindersvik som ligger i Nacka och betydligt närmare hem än jag begrep när jag åkte dit. Det är ett gammalt sommarnöje från 1700-talet som är möblerat som det var just på den tiden. Till och med de gamla handmålade tapeterna sitter kvar, nästan trehundra år efter det att de sattes upp under insyn av ögon som var vana vid att se helt andra saker än vad mina gör idag 2010.

Bild: Nordiska museet

Det var sista visningsdagen för säsongen idag, äppelträden i trädgården tappade frukt, septemberljuset var för blekt för att lysa upp rummen och allra kallast var det i köket. Men vad mycket färg man hade i inredningen då jämfört med de skandinaviska stilidealen idag! Fullt med blommor och fåglar på tapeterna, rokokomöbler klädda i knallgrönt sidentyg, målade golv och tjocka guldramar runt speglarna. Att rokoko skulle vara detsamma som blaskiga pastellfärger är en feluppfattning – innan allt blektes av tid och sol var det starka färger som gällde. Gärna skulle man försöka bräcka varandra i överdåd, det var fint att visa upp hur rik man var!

Kommer hem och är glad över att jag har fått upp färg på väggarna, börjar fundera på hur jag kan få in mer blomster utan att det blir för stökigt, och en fågel har jag länge tänkt bör höra hemma här. Kanske en talgoxe från Wildlife Garden som kan passa på serveringsbordet i just rokoko-stil som jag ropade in på auktion i somras? Fåglar ska tydligen också vara bra förstärkare för lätthet, inspiration och lycka enligt feng shui och det kan man väl aldrig få för mycket av.

Extra plus idag för att jag klev fram till guiden och tackade för en bra visning. Det är så ofta man bara tänker det men det är ju först när man säger det som det får ett värde för den andra personen.

Dag 40 Kloka ord på vägen

Har varit i Malmö i två dagar på en konferens som avslutades med en inspirerande föreläsning av "Löparlarsson" om utmaningar. Han har i nästan hela sitt liv ägnat sig åt väldigt konditionskrävande turism, som han kallar det själv. Sprungit 100 km, rott över hav och annat smått och gott som kräver inte bara kondition och uthållighet utan även en god portion motivation.

Han menade dock att de största utmaningarna i hans liv inte alls har haft något med dessa sysslor att göra. Det har istället handlat om helt andra situationer där utmaningen inneburit en risk. Han delade med sig av två korta punktslistor som kan vara bra att hålla i huvudet.

För att klara en utmaning behöver man:

1. veta vad slutMÅLET är
2. verkligen VILJA nå målet
3. TRO på att man kan klara det
4. vara villig att JOBBA FÖR DET, alltså ta risker

Det här är väldigt likt resonemanget runt attraktionslagen, även om Rune Larsson inte nämner den själv. Av dessa punkter kan den att tro på sin egen förmåga vara det svåraste, men har man den allra minsta tron kan man aktivt bygga på den genom att bevisa för sig själv att man kan. Precis som man kan bevisa för sig själv att man kan respektera sina egna beslut.

Han pratade också om tre hinder som kan få oss att misslyckas med att ens anta några utmaningar:

1. Offermentalitet
2. Nånannanism
3. Allt kommer alltid vara likadant/Jag kan inte påverka min framtid

Det är väldigt lätt att fastna i de här hindren och ibland kanske vi tar till dem hellre än att våga eller orka anta några utmaningar. Man kan alltid utmåla sig själv till offer, offer för omständigheterna, offer för sitt arv, offer för sin chef, offer för sitt eget intellekt. Det är också bekvämt att säga att någon annan ska åstadkomma det man själv vill ha och därför kan skylla på denna någon när inget händer. Det tredje hindret tror jag är det besvärligaste för min del. Det gäller att förvänta sig att saker faktiskt går att förändra.

Utmaningar finns, som Rune sade, överallt. Det kan som bekant vara en utmaning bara att komma ur sängen vissa dagar. Men så länge man vet vart man ska, vill nå dit, tror på att man kan klara det och vågar ta risken, så vinner man något, även de gånger man kanske inte kom precis dit man ville. Jag har ju märkt att det går att öva sig i att våga anta utmaningar, men det betyder inte alltid att det blir lättare när man plötsligt står inför  ytterligare en...

Power

De senaste veckorna har jag roat mig med att varje söndag kväll dra ett änglakort. Jag fick kortleken av en kompis för några år sedan som använde sina egna mycket och tyckte att de hjälpte henne att klara tankarna om såväl nutid som framtid. Själv har jag aldrig riktigt lyckats använda dem så men nu drar jag ändå ett varje vecka för att ägna tankarna åt något särskilt.

Jag har dragit kort som Healing, Meditation och Nature, och har utan några större problem kunnat ta till mig dem och varit tacksam över att kunna reda ut tankar som rör just dessa områden. Igår däremot drog jag Power.
...
Power. Det säger mig ingenting. Läser i den lilla manualen och där står det:
You now allow yourself to express your power. Being powerful is safe for you, knowing that you express your power with love.

Det står en massa annat också som känns som rena flummerier, att jag har makten över kärlek, visdom och intelligens och att jag inte bör vara rädd för att använda den. Jag förstår ännu mindre och en känsla kryper sig på som kanske kan bli veckans insikt. Är det så att det faktum att jag inte kan känna att kortet är sant, är det som är det viktiga här? Sneglar på resultaten från VIA-testet jag gjorde för några dagar sedan och där står det ju. Långt ner på listan över mina utmärkande karaktärsdrag kommer tron på att jag har förmågan att styra min egen framtid. Är det månne dags att uppmärksamma för mig själv att jag faktiskt har den?

Milakliv

Idag sprang jag Tjejmilen för andra gången men ärligt talat hade jag den senaste veckan inte alls haft någon lust. Jag bevisade ju för mig själv förra året att det gick, varför utsätta sig för det igen!?

Men så åkte jag ut till Östermalms IP igår och hämtade min nummerlapp och jag fick lite av den där känslan, den där av att vara med i ett sammanhang, vara en del av något större. I morse gick jag direkt i träningskläderna och kunde inte koncentrera mig på någonting. Gick omkring i lägenheten som en äggsjuk höna och var så uppstissad att jag var tvungen att börja stretcha i hallen...

När jag åkte in till starten förra året var jag så fruktansvärt nervös. Stod och väntade på pendeln i Sundbyberg och messade ett långt mess till min kollega Jo som också skulle premiärspringa med bara "OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!" för det var det enda som rymdes i mitt huvud. Idag ville jag bara komma fram, full av positiv förväntan och glädje över att få vara med. Och så kommer man dit och det är helt sjukt mycket folk, 28 000 kvinns som ska kuta en mil samtidigt!

Och här är det viktigt att ta en paus.

För ett och ett halvt år sedan hade jag inte sprungit ett steg utanför Friskis-hallen på över tio år. Jag hade aldrig sprungit längre än 5 kilometer och definitivt aldrig haft en tanke på att springa en mil, en Tjejmil. Förra året gjorde jag det, så nervös att jag nästan var rädd. I år gjorde jag det med glädje.

Ibland är det lätt att glömma bort var man kommer ifrån och då är det också lätt att missa sina framsteg, trots att de ibland tar milakliv:-)

Carpe diem

Ett sätt att försöka fånga tiden och dämpa ångesten över att den går och går och aldrig kommer tillbaka, är att fylla den med meningsfulla saker. Stod på T-centralen för några veckor sedan och försökte med en kompis komma ihåg vad vi gjorde 2007 och det bara kröp i hela kroppen på mig tills jag kom på att det var då jag bytte jobb senast, åkte till Grekland för första gången och blev uppvaktad av en kille som kom att bli mycket betydelsefull för mig. Då kunde jag slappna av och konstatera att jag faktiskt inte glömt bort att leva det året.

Jag har inga problem att fylla min tid. Men dagar som är lika smälter lätt ihop och så plötsligt står man där utan att ha en aning om vad man egentligen gjorde hela februari. Av den anledningen försöker jag åtminstone ibland göra sådant som jag inte har gjort förut eftersom det är sådant man tenderar att komma ihåg och för övrigt också uppskattar både i stunden och i efterhand. Det kan vara små saker, men sådant man helt enkelt inte gör varje dag. Så när en närboende kollega häromdagen konstaterade att hon bott flera år på tio minuters promenadavstånd från Hammarbybacken men fortfarande inte varit uppe på toppen, så bestämde jag mig för att det ska jag banne mig se till att göra, och det snart.

Snart visade sig bli idag. Så ikväll när solen var på väg ner från en strålande blå hösthimmel drog jag på mig varmare jackan och stack iväg mot Hammarbybacken, denna konstgjorda topp på knappa 90 meter som vintertid fungerar som skidbacke med lift men andra delar av året är täckt av gräs och grus. Stigningen var inte ens särskilt besvärlig och väl uppe fick jag en härlig utsikt över Stockholm i alla vädersträck. Globen och Nackamasterna och Hammarby sjöstad och gasklockan i Hjorthagen, kyrkorna på söder och så ett helt gäng luftballonger som precis seglat upp i luften för att tima in solnedgången.

Är nöjd. Den här dagen kommer jag att komma ihåg. I september 2010 var jag uppe på Hammarbybackens topp. Check.

Att ha karaktär

I gårdagens Svenska Dagbladet berättas det om hur man kan utforska sina främsta karaktärsdrag och därmed bli en lyckligare människa. Som hjälp på vägen kan man göra ett test som heter VIA-S. Man svarar på 240 frågor och får ut en lista över 24 olika karaktärsdrag varav de första är mest framträdande.

Jag gjorde det där testet på VIA Institute on Character's webbplats för något år sedan men testade att göra det igen igår. Resultaten blev snarlika men inte samma. Det är lite knepigt det här med personlighetstest, man gör dem för att lära känna sig själv bättre men för att få ett hyfsat sanningsenligt resultat bör man redan ha lite självinsikt.

Men test är roliga och alltid lär man sig något! Resultaten lägger störst vikt vid de fem mest framträdande karaktärsdragen, för mig blev dem i korthet följande:

1. Att behandla alla lika är en av dina fasta principer.
2. Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är.
3. Genom att vara medveten om dig själv kontrollerar du dina känslor och handlingar.
4. Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst.
5. Du älskar att lära dig nya saker, i klassrummet eller på egen hand.

Spontant kan jag väl inte säga att jag är förvånad över resultatet, jag känner igen mig ganska väl. Intressant blir det när man tittar på botten av listan och jag märker att jag blir besviken när jag där hittar tre drag som jag verkligen kämpar med:

22. Du förväntar dig det bästa av framtiden och du arbetar för att uppnå det.
23. Du värdesätter nära relationer med andra, särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte.
24. Du har en stark och uttalad tro på universums högre syfte och mening. Du vet var du passar in i det stora sammanhanget.

Nå, vad lär man sig av det här då? Jag är absolut för god självkännedom, annars skulle jag inte vara mycket till självförbättrare, men det här testet vill mer. VIA-forskarna uppmuntrar en till att utforska de styrkor man har, ta reda på hur man använder dem, OM man använder dem. Vilka styrkor använder man i vilka situationer och lever man i enlighet med den personlighet man har genom sina karaktärsdrag? I förlängningen kan ett sådant grävande leda till att man faktiskt förändrar sitt liv så att det ligger mer i linje med den man är.

Förhållandena mellan de olika styrkorna/karaktärsdragen ska inte förändras om man tar testet fler gånger, men det har jag redan märkt att de gör. Arbetar man aktivt med att förändra eller förbättra sig själv är det väl inte alls konstigt om ordningen blir annorlunda. Det vill jag i alla fall tro på. Jag lär visserligen aldrig bli en starkt troende person, men det är ändå min stora, stora förhoppning att jag någon gång ska känna var jag passar in.

En av frågorna i testet löd: "Jag kan när som helst hålla en diet."

Dag 33 Hemma hos

Har bestämt mig för att ta ett för mig gigantiskt leap of faith som ger mig lite ont i magen bara jag tänker på det. Jag ska bjuda hem folk till min födelsedag.

WOW (tokironiskt). Alltså, för mig är det verkligen wow. I min förra lägenhet hade jag sällan besök. Inte för att ingen ville komma utan för att jag inte vågade bjuda hem någon av rädsla för att de inte skulle vilja komma. Snacka om att undervärdera både sig själv och sina vänner! När jag flyttade i januari ville jag ändra på det och verkligen försöka skapa ett öppnare hem och det har hittills gått rätt så bra.

Just min födelsedag har jag de senaste åren valt att fira på opera eller teater för att slippa oroa mig för huruvida mina vänner kommer att prioritera något annat än att fira mig, vilket ju också skulle vara helt begripligt. Men i år ska jag tänka som vännen Boel sade en gång, att oavsett om det kommer två eller tjugo kan man göra en perfekt tillställning av det, det gäller bara att anpassa omständigheterna så att de funkar för antalet. Jag ska alltså göra en plan a, en plan b och en plan c, så får vi se hur det går. Så hjälper det förstås att syster Emma lovat att komma för då vet jag att vi i alla fall blir två:-)

Igår hade jag fem personer hemma på middag, medlemmar i Bokcirkel Rött. Våra möten flyttas runt bland medlemmarna och det är snarare dålig stil att INTE bjuda hem med jämna mellanrum vilket verkligen är en hjälp för ett freak som jag själv. Istället upptogs min hjärna och mycket av mina stackars kollegors samtalsutrymme (är det ett ord?) av hur i hela friden jag skulle kunna ordna med en fejkpekinganka. Allt gick bra, mycket tack vare kära vännen Anna som stod stand by vid telefonen för att lugna ner mig när jag ringde och var hysterisk över att pekingpannkakorna inte svällde - vilket de ju för övrigt inte heller skulle...

Bokcirkeln är också något som verkligen ger mig energi! Det är så fantastiskt roligt att diskutera med öppna människor där det inte bara är okej utan uppskattat att alla inte tycker samma för att det blir mer intressant då. Det är som om jag kan känna hur hjärnan liksom expanderar medan jag sitter där och försöker formulera mina tankar och stöter dem mot andras, luv it!

Avslutar med svenska kocken, ungefär så här övermäktig känns matlagning för mig ibland!

Always good to go

Men bara lev då för tusan!! Vaknade med ett ryck imorse, nära att försova mig, och frukosten - den heligaste måltiden - intogs bara till hälften och på stående fot (det får bli nutella till pålägg, det går fortare än att hyvla ost), hårtvätt fick stå tillbaka för en snabb plattångsåtgärd och det blev inte tid till att ta snyggskorna för strumpor till sköna, sköna pensionärseccoskorna låg ju framme och var snabbare att dra på.

Halv tolv ringde en kollega och undrade om lunch, och jag tänkte, "vänta nu, igår menar han, eller?" var helt övertygad om att klockan var typ tre på eftermiddagen och att jag redan ätit lunch. Så gick jag på seminarium och blev jätteinspirerad som vanligt och blev fotograferad med kollegan och kunde heja på en tjej från Miljöförvaltningen som värsta mingelproffset. Och när jag kom ut på Strandvägen lyste solen i klar luft från en tokblå sensommar/förhösthimmel och jag hade helst velat ta en båt från kajen och bara åkt iväg någonstans. Men istället köpte jag ankbröst på Hötorgshallarna som jag aldrig går till annars för jag tänker bara på att morfar brukade åka dit för att lukta på grejerna men aldrig köpa något för att där är så dyrt, trots att han för länge sedan lämnat en påvrare uppväxt norröver för en villa på Lidingö, ägde vita handskar och var ingenjööör, men det är jobbigt att tänka på eftersom han inte finns längre.

Så åker jag tillbaka till kontoret för att bli uppdaterad på att en till kollega blivit utarbetad och bli påmind om att fem kollegor försvinner på mammaledighet under loppet av ett halvår och jag känner mig smalare än jag någonsin vill vara, säger hejdå och åker till Globen för att hämta ut ett paket med överkast från Ellos. Kånkar hem på fyra kassar plus ett stort paket med en kökslampa i och måste ändå in på Coop för att köpa räkor eftersom jag älskar att göra saker i ett svep för då känner jag mig effektiv och det är på något sätt väldigt bra och tillfredsställande. Himlen är fortfarande alldeles klar och helst skulle jag vilja göra te och mackor, sätta på mig den neonrosa fleecen och gå och sätta mig på en knalle i skogen, men istället sätter jag på mig förklädet (som jag ägt i tjugo år och använt kanske fyra gånger) och sätter igång med förberedelser för morgondagens bokcirkelsmåltid.

Misslyckas med att koka ris och får sedan panik när jag plötsligt upptäcker mögel i tre av mina fem krukväxter och måste ringa till mamma för att få råd eftersom jag så gärna vill lyckas hålla dem vid liv, och medan ankbröstet ångkokas på mina assietter med rosor och guldkant som jag fått av min farmor som helt obegripligt inte heller finns längre, så ringer en kompis i upplösningstillstånd och behöver hjälp med en kris. Och jag är skitlugn och ger goda råd och sedan tuggar jag i mig två mackor med prickig korv och konstaterar att överkastet från Ellos är mörkare än jag tänkt men att jag inte orkar göra något åt det. Så var klockan plötsligt över läggdags och jag vågar slappna av lite eftersom jag ändå inte behöver energin längre, och jag blir så trött att jag nästan vill gråta. Så var den dagen över.

Och det är tisdag idag vilket betyder meditationsdag men det fick liksom inte plats. Jag förlåter mig själv och bestämmer att det blir tid på torsdag istället. Så lyssnar jag en gång till på Pauline och Never said I was an angel som bara är SÅ bra, men alltid får mig att tänka på en ledare på Friskis&Svettis som fick mig att upptäcka låten och har en tatuering på vristen och ser ut som han kanske är homosexuell.