Vet du en sak..?

Läste Miss Jo:s fina inlägg Kiss me like you wanna be loved och tänkte på en medresenär jag hamnade bredvid på bussen i somras.

Jag var trött och hade sett fram emot att få lyssna på sommarprat, men kvinnan bredvid hade tråkigt och kunde bara komma på att döva väntan och sin saknad efter pojkvännen hon precis kysst adjö genom att prata med mig.

I över en timme förde hon en monolog om bland annat vikten av att säga "jag älskar dig" när man pratar i telefon. Eftersom jag själv har svårt att ens säga "kram" och gärna vill spara de stora orden för att inte vattna ur dem, försökte framföra att det väl är viktigare att visa att man älskar genom sina handlingar än genom att uttala orden. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag har hört och sagt dem så sällan i mitt liv att de alltid känts svåra att uttala.

Och där någonstans förlorade jag fajten. Så jag försöker, försöker att berätta för andra vad de betyder för mig. Det är bara att konstatera, det finns förbättringspotential...

Hjälp till självhjälp

Någon sade till mig att jag borde sluta läsa självhjälpsböcker. Jag vet inte varför. Kanske för att hen tror att personlig utveckling bara är något man sysslar med om man är missnöjd.

För mig kommer intresset för dessa böcker, precis som andra vägar till självkännedom, ur en nyfikenhet på vem jag är och vad jag kan bli. Böckerna kan i sämre tider också fungera som en snuttefilt för vuxna. Trots att de säger ungefär samma sak finns det stunder då man behöver en påminnare. Och bara det att plocka upp en bok och börja läsa är första steget till att komma i rörelse – den absolut bästa medicinen mot nedstämdhet.

Häromdagen berättade en kollega för mig om den kurs i yoga hon har börjat på. Hon närmar sig 60 år och har aldrig provat på något liknande.
"Ledaren säger att man ska andas med magen", säger hon och visar, sittandes vid fikabordet. "Tänk", fortsätter hon och skrattar, "här är man närmare sextio och har inte lärt sig andas riktigt förrän nu!"

Min kollega upplevde sig ha vunnit en insikt, om något jag själv har känt till sedan tonåren. Man lär sig olika, men oavsett när man lär sig har det ett värde. Min mamma har utvecklats mycket mellan 50 och 65 år. Jag är säker på att det hon kommer att fortsätta utvecklas, för jag upplever att hon aldrig varit lika modig som nu. Kanske beror det på de böcker i personlig utveckling som alltid legat i hennes och min pappas bokhögar, kanske inte.

Jag förstår att det inte är självklart för alla att verkligen lära känna sig själv. För det ska erkännas att det ligger något skrämmande i att tvingas svara på de där svåraste frågorna. Det är förmodligen därför det är så vanligt att det tar några gånger i terapistolen innan man inser att terapeuten inte kommer att stå för svaren, utan att det är du själv som måste göra skitjobbet. Vad som helst kan hända när du börjar gräva, gamla monster kan väckas till liv och göra ditt liv ännu svårare än det var från början. Vem vet, kanske slutar det med att du vill byta kön!? Huga. Nej, bäst att sitta still i båten, hoppas att det ordnar sig, att det "går över". Vad det nu är.

När jag äntligen vågade lyssna på mitt eget svar på vad det är som är viktigt för mig i livet var det både en lättnad och en tyngd. Vet man vad man vill är det lättare att ta ut riktningen och vara tydlig gentemot andra. Samtidigt utesluter det alternativen. Att känna sig själv gör kanske inte alltid livet lättare, men du förstår i alla fall varför du reagerar som du gör och kan göra ett medvetna val.

Jag är medveten om att jag hela tiden förändras, och jag vill fortsätta vara nyfiken, vilja expandera och utvidga gränserna för mitt mod. Så jag kommer nog aldrig att sluta självhjälpsböcker, faktiskt hoppas jag att jag inte gör det.

Du ska inte tro det blir sommar...

Ibland är det väldigt svårt att få häcken ur. Det kan man ju förstå när det gäller sådant som att betala månadens räkningar, vaccinera sig mot TBE eller rensa avloppsbrunnen under badkaret. Men ibland är det svårt att komma igång även med sådant som man faktiskt tycker om att göra. Eller sådant som leder till något man tycker om. Man vill liksom gärna äta kakan utan att baka den.

Problemet med den där kakan är att den är lika ouppnåelig utan bak som flow är utan arbete. Men trots det sitter man gärna och väntar på att bli inspirerad, på att få lust, på att det ska "kännas rätt". Det kan man ju göra, men då blir det inte mycket kaka och inte mycket flow heller.

Den produktive författaren Stephen King ska någon gång ha sagt: "Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade. Vi andra stiger upp och jobbar.".

Så är det nog, och jag är lite rädd för att det inte bara gäller romanförfattande utan livet i stort. Att förverkliga sina drömmar görs ju sällan utan insats, man måste sätta spaden i jorden och fortsätta skyffla, ta både det första och en jädrans massa andra steg och vilka andra floskler du vill. För när man har kommit så långt att man vet vad man vill återstår själva vägen dit och det kan bli flow – men bara om man får häcken ur.

Eller som hjärnforskaren Katarina Gospic sade i sitt sommarprat häromdagen, "För det är ju inte så att världsproblemen kommer lösas för att vi pillar oss i naveln".

Och det här resonemanget väljer jag att illustrera med en bild av Amelia Earhart, som måste ha skottat en hel del jord i sina dagar. Ärligen snodd från www.elinkarlsson.com

Hjärta utan smärta

Det här med att ha problem med gluten och mjölk är inget kul för någon som älskar bakverk. Det man kan äta ur utbudet på ett vanligt café begränsar sig vanligen till maräng, havreboll och chokladbiskvi. Det är visserligen gott, men det blir lite tråkigt i längden.

Men den som orkar experimentera i köket kan åstadkomma riktigt goda verk vars konsistens är nästan precis som den äkta, eller mer traditionella, varan. Och fina verk också, som den här överraskningen jag fick i midsommar; fantastiska muffins med morötter och quinoamjöl, yummie!!

Skeptische

Igår var jag hos "min" massös. Hon lyckades göra min stela, hårda nacke mjuk och fungerande igen. Inte genom att massera utan genom att med min guidning lokalisera den ömmaste punkten och sedan hjälpa mig hitta en position där den felande muskeln är helt avslappnad och börjar släppa igenom blod igen.

Min massös har på senare tid blivit intresserad av örter. Hon går på kurser och föreläsningar, imponeras av kunniga personer, testar sådant som hon tror att hon själv kan må bättre av och rekommenderar det hon märker fungerar. Inte till alla dock. I vissa kretsar möts hennes entusiasm enbart av skepticism. Hon har slutat berätta eftersom hon känner sig nedvärderad, av ord som humbug och ovetenskaplig.

Skepticism är bra, men selektiv skepticism luktar fördomar. Att vara skeptisk till örtmedicin, kinesiologi eller psykodynamisk terapi är helt okej. Men då ska man också vara skeptisk till västerländsk läkekonst och KBT.

Jag märker att jag själv ibland hamnar i situationer där jag känner att jag måste försvara användningen av metoder som inte erbjuds på närmaste vårdcentral eller lasarett. Jag finner det märkligt och störande att det aldrig är tvärtom. En hel del så kallad alternativ medicin är vetenskapligt testad och används i vissa länder av vanliga läkare, annat har utarbetats under hundratals år. Man ska också vara medveten om att inte allt som görs på sjukhusen är resultat av forskning; metoder och mediciner utvecklas ju hela tiden även när de redan används. Senast nu i veckan kom det t.ex. ett pressmeddelande om att man vid cancerbehandling av kvinnors underliv inte alls behöver använda så mycket strålning som man gjort hittills, vilket i många fall orsakat patienter avföringsläckage och livslång smärta. Själv är jag närsynt som få, vilket beror på att man använde för mycket tryck i kuvöserna fram till slutet av 1970-talet. Vad gäller terapier har jag hört sägas att Sverige ligger långt efter andra länder i de metoder som används överlag.

Jag har både lagt mig under kniven och knaprat Kan jang i mina dagar, hoppats på goda effekter och oroat mig för att det ska bli fel. Och tycker att det är synd att man inte pratar mer om individuella skillnader än om patent.

Den teknik som min massös använde kallas för övrigt strain counterstrain och är föremål för flera vetenskapliga artiklar. Men det skiter jag i. Den funkar för mig.

"Jag vet ju inte vad jag vill!"

För några år sedan försökte träna på att vilja. Jag kände mig rätt lealös och kanske inte som ett offer för omständigheterna men jag märkte att jag mest gjorde saker på impuls från andra och inte från mig själv. Jag hade läst i någon självhjälpsbok att det går att öva upp viljan, och kanske också att lära sig höra den.

Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.

Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.

Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:

Grundläggande för självutvecklingstänkandet är föreställningen att det inte räcker med att vilja (som innebär att man vill ha någonting bestämt, en karriär, en älskare, en viktminskning): man måste också vilja vilja. Och man måste vilja bli av med icke-viljan som ingår i varje vilja. Och eftersom en viljande vilja är ett fenomen utan grund och anledning, skapas det hela tiden nya udda väsen, som skall garantera att viljan bakom viljan verkligen finns, men som ingen någonsin varken har sett hört, eller känt: den "skapande människan", den "kreativa potentialen" (Georg Lois), "kraften inuti" (Anthony Robbins) eller "den dagliga förbindelsen med de högre livsförändrande makterna (Phil Stutz/Barry Michels) - en hel hop moderna spöken kallas till liv, den lösgjorda kapitalismens vålnader, som inte drar sig för att uppträda mitt på ljusan dag.

Det är väl inte så konstigt att vilja vilja. Många framgångshistorier man läser om, om människor som tycker att de har hamnat rätt, handlar ju om att de har nått sina mål på ett eller annat sätt. Och för att nå målen gäller det att veta vilka de där jämrans målen är. Och för att kunna formulera målen behöver man veta vad man vill. Kanske är det så att i de tider av samhällsutvecklingen där människor inte var fria att vilja något alls utan hade sin levnadsbana utstakad för sig, så var en stor andel människor ganska nöjda med att inte vilja något. För att vilja något var farligt, något som kunde kräva ett brott mot normerna.

Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.

I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.

Smell the roses

Läser just nu Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Det har påmint mig om att känna efter hur jag egentligen har det just nu. När man mår dåligt behöver man liksom inte känna efter, det svarta tränger sig på utan att man behöver leta efter det. Men när man inte mår dåligt, hur mår man då?

Kände efter idag och kom fram till att jag faktiskt mår bra! Det är klart att oron för framtiden finns där, rädslan för att förlora människor jag bryr mig om, jobbstress och besvär med diverse fysiska skavanker. Men jag mår bra! Ska komma ihåg att känna efter oftare och vara glad så länge jag behöver göra just det:-)

Rosor till fina mormor på hennes 90-årsdag förra veckan.

Sommarväder idag på balkongen med mitt egenhändigt gulsprejade balkongbord.