Vara ensam

I går kväll satt jag ensam och åt middag på ett hotell i Helsingborg. Jag kom då att tänka på en föreläsning jag besökte för ett par veckor sedan med Milo Dahlmann. Hon har seglat till fantastiska platser som Antarktis, Galapagos och Patagonien – platser vars namn liksom doftar mer saga än verklighet. Hon seglade senast under 2,5 år, många gånger ensam flera veckor i sträck. Hon sade att det där med att vara ensam så länge inte var något som skrämde henne men att hon mött andra människor som knappt kan tänka sig att vara ensamma en dag. Med bara sig själva.

Milo sa att för en person som är ovan vid att vara ensam kan konfrontationen med den egna personen, ens reaktioner och tankar, vara skrämmande. Så skrämmande att man gör allt för att undvika ensamheten i några längre stunder.

Det där har förundrat mig. Det finns tydligen en isolerad plats i Sverige dit man kan åka och vara helt ensam. Klarar man tre dagar får man diplom. Diplom. För att vara ensam.

Det förundrar mig för att jag själv känner mig som tryggast när jag är just ensam. Inte lyckligast, men tryggast. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag är ensam kan jag omöjligt göra fel. Samvaro däremot – för mig finns i all kontakt med andra människor, eller djur för den delen, en risk för misslyckande. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag har tvingat mig själv in i sociala situationer bara för att jag vet att det inte är bra ens för mig att vara ensam för mycket. För jag vill ju ha det där man kan få när man är tillsammans med andra. Bekräftelse, närhet, stimulans, kärlek. I det att vara ensam finns ingen ära eller lycka. Snarare något sorgset, medlidsamt.

Men jag är glad ändå att jag har förmågan att vara själv. Jag skulle inte ha något emot att vara ännu mer själv. Men, jag vill ha friheten, förmånen att välja. Annars är förmågan att vara ensam snarare en förbannelse än en gåva.

Styrkan i ett öppet sår

Släntrade in på Ted.com och såg om Brené Browns tal "The power of vulnerability" som jag nämnt här tidigare. En bra påminnare.

Hon berättar om sin forskning runt känslan av "connection" (vet inte riktigt hur det kan översättas). Hon berättar att skillnaden mellan dem som har det och dem som kämpar för att få det är att de förra ser det som självklart att vara sårbar. Som att våga säga "jag älskar dig" först eller ta sig igenom smärta utan att döva sig själv. En förutsättning för att klara det är att känna att man faktisk är VÄRD "connection" och att vara älskad.

Var ska man börja?

Postpåskblues

Det är två dagar efter påsk. Jag luktar på kläderna från helgen som osar eldrök och gamla skåp, och längtar tillbaka till en tillvaro utan rinnande vatten, datorer, ringande telefoner, krånglande modem, travar av illa lästa morgontidningar, tv-apparater, radio-apparater, stereo-apparater och all sköns andra apparater, att göra-listor, dåliga samveten, missade tvättider, tandläkartider och förmodligen också bättre tider, halvtomt kylskåp, överfullt köksbord – och så den där gnagande känslan av saknad vardagslycka.

Det är två dagar efter påsk och jag längtar tillbaka.

A secret revealed

För ett bra tag sedan läste jag boken Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation. Med utgångspunkt i anknytningsteorin – enligt en vän som studerar psykologi tydligen den mest väldokumenterade psykologiska teorin there is – beskriver författarna hur våra tidiga erfarenheter av relationer följer med oss hela livet och återspeglas i alla nya relationer. I synnerhet dem som är ämnade att vara nära, som kärleksrelationen.

Jag tyckte då att den var intressant och kände direkt igen mig i en av de redovisade tre kategorierna. Boken hjälpte mig verkligen att förstå mina reaktioner bättre, liksom min relationshistoria.

Häromveckan upptäckte jag att den också hjälper mig att förstå andra bättre. Jag har i många års tid haft en märklig av och till-relation med en man (ja, faktiskt man, jag är ju inte 20 längre, och inte han heller!), en relation som givit mig intellektuellt positivt utbyte men känslomässigt jävligt dåligt utbyte. Han känner också till anknytningsteorin och vi konstaterade snabbt att vi är av samma skrot och korn. Heureka! Plötsligt trillade en hel drös pusselbitar på plats och hade vi inte råkat vara av just den typen som gärna tar avstånd från andra så hade vi kanske fallit i varandras armar. Istället beklagade vi varandra och våra relationsproblem, och ägnade resten av kvällen åt att dricka vin och utmana varandra i att ärligt använda uttrycket "jag känner" – vilket för typer som oss kräver stort mod och just en viss mängd alkohol.

I vilket fall. Jag rekommenderar den, boken alltså. Jag kan tänka mig att den är väldigt användbar även för dem som lever i en relation. Åtminstone om det är så att inte båda parter är härligt trygga och goa människor som aldrig skulle ens ifrågasätta naturligheten i att bekräfta och bekräftas av sin partner. I så fall är jag avundsjuk och råder er att fortsätta kramas istället för att läsa boken.

Spark i magen

Som jag konstaterade precis i mitt senaste inlägg är ju det här med känslor inget jag har tokpejl på. Jag har därför också alltid beklagat mig över min frånvaro av magkänsla, eller kanske snarare min oförmåga att uppfatta den där magkänslan.

Men ibland kickar det ordentligt, så där så att det bara inte går att missa! Det har hänt mig ett par enstaka gånger i livet och nu senast förra fredagen. Då fick jag nämligen ett erbjudande om nytt jobb. Jag hade visserligen bestämt mig redan innan för, att i den händelse jag skulle få det, då skulle jag ta det. Men det beslutet hade jag fattat på tankemässiga grunder. När de väl ringde och jag fick beskedet var avgörandet självklart. Magen sa ja, och jag med. Det var viktigt eftersom jag tidigare just i jobbsammanhang upplevt det rakt motsatta – att magen skrek nej av all sin kraft och jag till all min arbetslösa lycka också stupade på mållinjen, som den ratade tvåan.

Jag har hört någonstans att man kan lära upp sin lyhördhet för sin egen inre röst, den där som kan hjälpa en att göra val i såväl vardagen som i livet, det stora. Jag har övat och övat de senaste åren, lyssnat och lyssnat trots att det ibland ekat av tystnad inuti. Men det har visat sig att det svåraste inte är att höra, det svåraste är att göra det den säger.

Jogga på stället

För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag inte har förändrats ett dugg sedan jag började skriva den här bloggen. Jag är fortfarande lika känslomässigt rubbad som jag var då och allt pekar på att det kommer att fortsätta vara så i evärdlig tid. Más o menos, som jag tror att man säger på spanska. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag kan bli deprimerad för mindre.

Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.

I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!