Vårrensning

Vårtider är utrensningstider, det verkar om inte annat märkas på återvinningscentralerna enligt krönikören Karin Thunberg på Svenska dagbladet.

Jag har full förståelse, jag är precis likadan. Men utöver garderob och andra skrymslen som kan få sig en duvning så här års är det för mig som vanligt kroppen som står i centrum. De senaste veckorna har jag utsatt mig själv för en leverrensning, en två veckors detox och en portömning. Ut med det gamla, in med det... fräschare!

I Thunbergs anda tänker jag också att det ju är bra med en mental rensning. Det vore ju fantastiskt fint om man som hon föreslår kunde få hysta ut lite skrot ur minnenas katakomber som liksom inte gör någon nytta utan tvärtom bara får en att må lite sämre när de dyker upp till ytan, gammalt som nytt. I avsaknad av den förmågan kan man kanske vända sig till meditation.

För några veckor sedan tipsade en vän mig om en app (vad annars) som fungerar som ett bra stöd för folk som vill komma igång med meditation. Den heter Get some headspace och erbjuder 10 minuters meditation i 10 dagar med en trevlig röst som guidar en från början till slut. Appen innehåller också små animerade filmer som kan hjälpa en att visualisera hur meditation går till.

Get some headspace finns också på webben och vill man fortsätta efter sina gratis tio dagar kan man t.ex. gå vidare med utmaningen 15 minuter i 15 dagar och sedan prenumerera på ytterligare ledda meditationer. Mycket bra idé och mycket pedagogiskt! Dessutom en trevligt utformad tjänst rent grafiskt både i app och på webb. Läs om grundaren i en intervju på DN:s insidan.

 

Jag har testat 10-dagarstjänsten och tyckte verkligen att den var bra. Den trånga sektorn är som vanligt att få in rutinen. När på dagen ska man få in tio minuters garanterad ostörd tid. Tänkte ett tag att det kanske är lättast att helt enkelt sätta sig på toaletten där man mentalt ändå sällan är någon annanstans än här och nu.

 

Min vän har fortsatt med 15 dagar och tycker fortfarande att den är bra så det är ett alternativ. Ska bara...

Låtsasvärldar och frierier

I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...

Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.

Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.

Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.

 

Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.

Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.

 

 

Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.

 

Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.

Quantified self – självförbättring in numbers

I sin strävan mot förbättring kan man arbeta på olika sätt. För min egen del handlar det mycket om hälsa, såväl fysisk som mental. Min måttstock är hur jag mår; hur mycket energi jag har, vilket humör jag är på och huruvida jag har ont någonstans.

Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.

Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.

Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.

I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.

Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.

För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.

Vill du se en stjärna...

Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.

Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.

Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.

Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.



En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.

Theme song

Tänker ibland på den gamla TV-serien Ally McBeal som jag följde slaviskt tills den liksom alla serier som inte har vett att sluta på topp ballade ur. Det jag tänker på är hennes fantastiska psykologs råd att skaffa sig en "theme song". En sång att ta till för att få energi och komma ur sina nojor.

Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:



Och slutade så här:



Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".

Vad man gör med sin tid

Jag tittar inte särskilt mycket på TV längre. Min lilla tjock-TV som är ett arvegods i minst tre led. Den står mest på när jag gör något annat. Har tänkt att det är bra, att jag som verkligen kan bli helt absorberad av dumburken, inte är fast i beroendet längre.

Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.

- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det

Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!

Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".

Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.