Fy eller fira?

– Varför ler du?
– Jag tycker om dig. Det gör mig glad att du kommer hit. Därför ler jag.
– ...

Det finns alltid flera sätt att se på saker. Det är bra att påminna sig om det ibland.
Som för några dagar sedan när jag sade "jag tycker om dig" - utan att få något svar. Känns ju sådär. Känns ännu mer sådär eftersom det verkar vara the story of my lovelife. Samtidigt är det som hände faktiskt ganska stort i positiv bemärkelse. För det första är det stort att jag sade det överhuvudtaget, för det andra är det stort att jag sade det spontant, utan att först analysera konsekvenserna, utan att vrida och vända på vad det faktum att jag vill säga det har för betydelse för mig, för honom, för framtiden.

Berättade om den lilla incidenten för min terapeut. Han sträckte upp båda armarna i luften och utropade:
– Det här måste du fira! Tre flaskor champagne!

Jo. Det finns flera sätt att se på saker. Så, skål då! För klarspråk om inte annat:-)

Målet är klarhet!

Jag har länge kämpat med min inre röst. Den inre rösten "har rätt" är det många som säger, förutom Kristoffer Ahlström i Magkänslans anatomi. Mitt problem är att jag inte tycker att jag hör den. Jag försöker, lyssnar och lyssnar och försöker och försöker. Och ändå vet jag sällan vad som är intuition och vad som är rädsla. Eller någon annan flyktmekanism för den delen.

Att intuition är viktigt är något som poängteras i boken Tur eller otur. Personer som har tur lyssnar på sin intuition, och ännu viktigare, de FÖLJER den.

Jag tror att en anledning till att jag inte hör min inre röst är att det helt enkelt är för mycket brus i vägen. Målet är klarhet. En enda klar yta av ingenting där minsta lilla viskning från min intuition kan uppfattas. Lämpliga åtgärder för att nå detta mål:

1. Minska på ältandet. Ältande är fasligt onödigt och energikrävande, dessutom tenderar ältandet att överrösta allt annat, till och med signaler om hunger och trötthet om man är riktigt illa däran.
2. Öva på klarspråket. Jag tror att man med mer klarspråk kan minska på ältandet och dessutom visa att man tar ansvar för sig själv.
3. Skriva morgonsidor. Det här har jag testat i omgångar och jag tycker faktiskt att det dämpar bruset. Skriver man tre A4 rakt upp och ner det första man gör på morgonen tenderar all skit som rör sig därinne att hamna på pappret istället för att virvla omkring i huvudet resten av dagen.
4. Minska intrycken. Det här har jag övat på så länge att det knappt känns som en uppgift längre. Jag avstår t.ex. från att sätta på TV eller stereo så fort jag kommer hem, rör mig i tystnaden istället. Har också perioder då jag låter bli att läsa vare sig tidning, reklamskyltar, böcker eller annat. Att gå i naturen har lite samma effekt. Ambitionen är också att planera in retreater då och då för att under en hel helg gå i tystnad vilket jag hittills bara testat en gång.
5. Meditera. Enligt boken Tur och otur ägnar sig personer med tur oftare än andra åt sådant som förstärker intuitionen som t.ex. att meditera, uppsöka lugna platser eller på olika sätt samla tankarna. Meditation är bra, det upprepas i alla möjliga sammanhang och även om det för mig oftare tar sig uttryck i att jag apatiskt stirrar in i en vägg, märker jag att det känns bra att försöka klara sinnet.

Jag säger inte att jag aldrig känner av min intuition. Den finns där men den får skrika väldigt högt och inte ens då är det alltid jag begriper vad det är den vill. Det är på något sätt lättare att tro att man har något fysiskt fel när det stretar inuti, än att det är något i sitt liv man måste förändra. Det svåraste klarspråket är nog som en bekant sa, det man behöver ha med sig själv.

Vill göra rätt!

Jag har märkt att en av mina drivkrafter i livet är att vilja att göra rätt. Jag vill ta reda på vad som är rätt så att jag vet vad jag ska göra.

Men oj vad det inte är lätt! Allt är inte svart eller vitt, rättvist eller orättvist. Senast jag blev frustrerad över det var häromdagen när jag läste boken Tur eller otur av Richard Wiseman. Boken redogör för flera år av forskning kring vad det är som gör att vissa människor tycks ha tur i allt de företar sig medan andra verkar uppenbart otursförföljda. Precis som man kan förvänta sig handlar det inte om slump utan om personliga egenskaper. (Nu skulle jag vilja kalla detta ödet ändå eftersom en hel del av våra karaktärsdrag faktiskt verkar medfödda och om man nu måste ha en särskild uppsättning av dem för att "ha tur", vad är det då om inte slump...)

En av de egenskaper som utmärkte personer med tur var en avslappnad attityd till livet. Alltså att man inte var tokfokuserad på en viss sak utan mer receptiv och öppen för alternativ och andra möjligheter. Vill man uppnå någonting ska man alltså inte vara för detaljerad i sin vision om målet för då kan man missa sådant som kanske till och med är ännu bättre. Det låter väl vettigt, eller hur? Min frustration uppstår när jag sätter detta i relation till vad attraktionslagen har lärt mig. Att ju mer detaljerad i sin beskrivning av vad man vill uppnå man är, desto större chans är det att man lyckas dra till sig just det. Hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns osv. Däremot ska man vara öppen för att det sätt man når målet på kan skifta.

Jag har kanske missuppfattat det här någonstans, men just nu krockar det i min hjärna och I don't like it. Känner mig autistisk.

PS. Kan också tipsa om den tyvärr sällan uppdaterade bloggen 59 seconds som Richard Wiseman driver.

Sanning vs lögn

Pratade med en vän om Brené Brown och om klarspråk och han tipsade om filmen "The invention of lying" av och med Ricky Gervais. Den verkar lite fånig men är säkert rolig också om man gillar honom. I vilket fall är tanken intressant - hur ser en värld ut där ingen känner till lögnen?

I will learn to survive

Duran Duran är numera för mig mest något som utgör åtminstone 15 % av svaren på frågor på kategori rosa i Trivial Pursuit. Men idag dök en gammal låt upp på väg till jobbet, "Ordinary world".
I won't cry for yesterday...

Buddhismen om klarspråk

Målade om min tv-bänk i helgen. Och ja, jag behöver en tv-bänk eftersom jag fortfarande äger en tjock-tv. Jag målade den vit, vilket passar bra enligt den bagua-karta jag lagt över lägenheten enligt feng shui.

När jag tömde bänken hittade jag boken Introduktion till buddhismen som jag läste när jag gick en kurs i meditation för snart två år sedan. Det är en bra och nätt liten bok som ger en första inblick i vad det hela handlar om. Jag har gjort flera understrykningar i boken och bland dem hittar jag ett avsnitt som berättar att buddhister utgår ifrån fem etiska huvudregler, varav en (ta-da!) handlar om klarspråk. Den kallas "Att avstå från att tala osanning" men vad det handlar om är att vara modigt öppen, rak och uppriktig. Att vara rakryggad utan skam istället för att låta sig styras av föreställning om vem man vill vara eller vem andra vill att vi ska vara. Att vara äkta och helhjärtad.

Det låter bra. Ska läsa den där boken igen. Dessutom förespråkar ju buddhismen meditation, och det ska tydligen vara ett bra sätt att göra intuitionen mer hörbar, vilket är bra. Återkommer till det.

Aouch!

Jag övar på klarspråk. Det har jag gjort i några månader och sedan jag beslutade mig för att ta med det bland mina nyårslöften har jag tänkt på det desto mer. Jag måste säga att det hittills känns riktigt bra!

Jag träffar en kille, förlåt man (det måste han väl ändå kvalificera sig för vid 38?), som jag redan på första dejten informerade om denna min ambition. Jag vill tro att det här gör det hela lite mindre dramatiskt. Jag vet inte om det gör det lättare att prata om saker som är svåra att ta upp, men det gör det i alla fall lättare att prata om mindre svåra saker och kanske är det där en gräns man kan öva sig att tänja på.

Idag fick jag dock en näsbränna som påminde mig om att klarspråk precis som ärlighet inte nödvändigtvis har ett egenvärde. Ibland kan klarspråk lätta den enas hjärta och såra någon annans. Sådan är dealen men det är inte okej om det inte är nödvändigt. För att vara en person som är så rädd för att såra någon som jag lyckas jag märkligt ofta gå för långt i min ambition till ärlighet och klarspråk.

Enda trösten är att man åtminstone kan använda klarspråk för att reda upp det hela när skadan väl är skedd. Det gjorde jag idag, och jag skulle nog faktiskt vilja påstå att min rädsla för konflikter har fått stryka liiite på foten i alla fall. Framsteg. Yey:-)

I saved the world

Dagens låt är I saved the world today med Eurythmics från 1999. Den gick senast i mitt huvud hösten 2000 när jag pulsade i löven uppför backen till universitetet i Uppsala. Annie Lennox ser likadan ut som alltid, men alltså, de där dansrörelserna...

Ju fler lycksökare desto bättre!

Läser precis boken Lyckofällan av Russ Harris. Precis som i flera andra böcker på området inleds denna med konstaterandet att majoriteten av oss i västvärlden har det väldigt bra, materiellt sett. Faktiskt bättre än vi någonsin har haft det förut. Och ändå, säger man, ändå är vi inte lyckliga, vilket alla självhjälpsböcker och livscoacher utgör bevis för.

Det här resonemanget irriterar mig. Det är väl knappast etablerat att folk var lyckligare förr när de hade mindre, eller?! Harris konstaterar själv i sin bok att synen på människan som en i grunden lycklig varelse är helt fel, lycka är inte och har aldrig varit ett av naturen givet tillstånd. Det är väl också självklart för de flesta idag att materiella värden inte automatiskt leder till mental tillfredsställelse, att vi även om vi drivs av att ha mer, större och bättre vet att det inte gör oss lyckligare även om det kan ge oss tillfredsställelse på kort sikt.

Borde man inte istället se detta som något positivt? Att vi är många idag som har det så pass bra ställt med våra fysiska behov och behov av trygghet, att vi istället kan rikta vår uppmärksamhet på andra saker än att hålla oss vid liv, à la Maslows gamla behovstrappa. Att vi har utrymme för att känna efter hur vi egentligen har det med våra behov av gemenskap och självförverkligande? Med ett sådant resonemang kan det ökande utbudet av självhjälpsverktyg snarare betraktas som något positivt, inte som ett bevis på att folk tenderar att må allt sämre.

Har vi tur lyckas vi lära oss så mycket om hur vi uppfyller våra behov av kärlek, gemenskap och självförverkligande att vi kan börja leta efter svaren på de rent andliga behoven. Då skulle jag vilja säga att vi har kommit så långt som vi kanske behöver för att rädda såväl oss själva som den jämrans lilla planet vi råkar bo på.

Målet

Brené Browns forskning om sårbarhet som jag skrev om i det förra inlägget verkligen tog. Och jag vet att jag har varit där och rört om tidigare, liksom angripit det på flera sätt. Hon avslutar sin föreläsning med att räkna upp fyra saker som står för den rätta vägen och jag vill skriva upp dem här som en påminnelse till mig själv.

1) låt dig själv bli sedd, verkligen sedd, gör dig sårbar
2) älska med hela hjärtat, även om du inte vet att du kommer bli älskad tillbaka
3) visa tacksamhet och glädje, även för din sårbarhet eftersom den betyder att du lever
4) tro att du är bra som du är

Jag blir helt matt av att titta på de här punkterna.

Jag önskar att jag någon gång kommer att kunna betrakta dem som självklara. För när de är det, då kommer jag att känna att den här strävan efter självförbättring inte längre har någon mening.

Om att våga vara sårbar

Ojojoj. Surfade precis in på http://www.ted.com/ vilket för övrigt är ett alltid givande ställe att surfa på, och snubblade över ett föredrag med namnet "The power of vulnerability". Ojojoj.

Det är forskaren Brené Brown som berättar om vad hon har kommit fram till i sin forskning kring samhörighet, "connection", om vad det är som får folk att känna samhörighet med andra. Forskningen har sin utgångspunkt i insikten att det som avgör hur folk mår framför allt har just med förmåga till samhörighet att göra.

Det hon kommer fram till är att de människor, de så kallade "helhjärtade" tror att de är värda kärlek. TROR ATT DE ÄR VÄRDA KÄRLEK. Utöver detta har de fyra saker gemensamt:

1) modet att visa för andra att man inte är perfekt
2) medkänsla för sig själv i första hand och därmed i andra hand för andra
3) samhörighet som ett resultat av att vara äkta, att kunna släppa alla uppfattningar om vem man borde vara

Och så det fjärde, viktigaste, DE SÅG SÅRBARHET SOM NÅGOT NÖDVÄNDIGT. Att betrakta det som gör dig sårbar till det som gör dig till just dig, att betrakta sårbarheten som något självklart. Att våga säga "jag älskar dig" först, att våga kasta sig ut i saker utan att veta vad du kommer att få tillbaka. Sårbarheten är kärnan till glädje, kärlek, kreativitet och samhörighet.

Ojojoj. Se föreläsningen, roliga och viktiga 20 minuter av ditt liv som du inte kommer att behöva kräva tillbaka:

Tema 2011

Okej! Då var det dags att sätta tänderna i ett nytt år och precis som födelsedagar är nyårsdagar kraftfulla dagar att sätta mål, önska och lova inför framtiden.

Jag har tre ambitioner för 2011 som ska gälla oavsett vilka övriga mål jag kan komma på under året:

1. Klarspråk. Har bestämt mig för att fortsätta med klarspråket och med att försöka se med mer klarhet på mig själv, mitt liv och mina relationer. Det svåraste är kanske att vara rak och ärligt mot sig själv, vilket en ny bekant påminde mig om på nyårsafton.

2. Impulser. Det här är också något jag arbetat på de senaste ett och ett halvt åren men som jag vill accentuera i år. Det handlar om att fånga upp mina egna impulser, önskningar och drivkrafter, hur små de än må vara för att följa dem och se vad som händer! Impulserna blir lätt till mål, som när jag kände att det var dags att flytta senast.

3. Här och nu. Efter att ha läst det här blogginlägget känner jag att det är hög tid att lägga mer energi på att vara här och nu, medveten närvaro. Inlägget berättar om en studie som säger att det för det första inte är det vi gör utan det vi tänker som styr vår lycka, och att det för det andra inte heller är vad vi tänker som är viktigast utan att vi är närvarande i våra faktiska upplevelser.

Eftersom nyåret är ett bra tillfälle att önska sig saker så vill jag också passa på att önska mig kärlek! Kärlek till mig själv i terapeutisk mening, romantisk kärlek, kärlek till vänner och familj, kärlek till världen:-) Låter grandiost men faktum är att vid de tillfällen jag burit på den kärleksfulla känslan har jag också mått riktigt riktigt bra.

Det var det. Då var det bara att börja då...