Dag 60 Ärligt talat

Igår vågade jag fråga. Jag vågade vara uppriktig med vad jag kände och ta emot det som kom tillbaka.

Ett av mina mål den här 100-dagarsperioden är att lära mig bli bättre på att våga vara uppriktig, att våga fråga, i stort som smått. I synnerhet i situationer som verkligen betyder något för mig, men också i sammanhang där flera små missuppfattningar kan ackumuleras och få en relation/situation att spåra ur. Det är så lätt att missuppfatta, att anta en massa om vad andra känner och tänker, istället för att fråga hur det egentligen ligger till.

Igår vågade jag fråga och ett kort telefonsamtal blev ett väldigt långt. Jag var uppriktig med vad jag förväntade mig av en annan och det ledde till uppdagandet av en mängd missuppfattningar från bådas sida. Det blev ett jobbigt samtal som rev upp flera år gamla saker och hjälpte mig att se mig själv med en annans ögon. Grundproblemet återstår men nu vet vi i alla fall bättre var vi har varandra och kanske kan den byk som revs upp tack vare vädringen lägga sig lite mer till ro. Börjar hoppas på att min obefogade känsla av skuld kanske äntligen kan ge med sig.

Jag bär på fler sådana surdegar som inte vill lämna mig och som jag inte har vågat ta tag i. Ett par av dem känns helt omöjliga att komma till rätta med, trots att allt som behövs är ett samtal. Så mycket onödigt slösad energi på att bara gå omkring och undra! Vill tänka praktiskt. Som att ta tag i en inre städning, göra feng shui med mitt känsloliv. Men idag är jag nöjd. Och lite stolt:-)

Hallå...?

På tal om ålder fick jag igen bekräftat häromveckan att jag inte direkt tillhör den yngsta generationen längre. Den där generationen som "hänger med" utan att behöva anstränga sig.

Min mobiloperatör hörde av sig och undrade om jag ville ha en ny mobil. Kände direkt att det blev väldigt jobbigt. Ville fråga "Kan jag inte bara få behålla den jag har?" Inte för att den jag har är särskilt bra, tvärtom har den krånglat sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan. Nej, för att slippa ta ställning.

– Den har jättebra kamera, 8 megapixlar, och du får sänkt minuttaxa, säger tjugoårig (?) tjej i andra änden.
– Mhm. Har den mp3-spelare?
– .... ja, alltså, visst har den mp3-spelare, det är som en vanligt mobil alltså.
– Okej. Kan man lyssna på radio i den, det vill jag gärna kunna göra.
– .... ja, alltså, det är precis som en vanlig mobil, självklart har den radio, och du kan surfa och den har kamera, jättebra med 8 megapixlar.

Inget av hennes försäljningsargument hade det minsta att göra med kvaliteten på ljudet. Hade jag frågat det hade hon förmodligen inte förstått att jag menade kvaliteten på ljudet när man använder mobilen TILL ATT PRATA I. Suck. Det är helt enkelt helt självklart nuförtiden att en mobil inte är en telefon utan ett sådant där så kallat multi tool. Som en schweizisk kniv med nagelsax, skruvmejsel, kapsylöppnare och utfällbar motorsåg. Jag förmodar att det är svårare att förklara vad en sådan där pensionärstelefon egentligen är till för, som på sin höjd har sms som extra funktion.

– Jag tar den, det blir bra. (Får jag lägga på nu och slippa tänka på att skaffa en ny mobil de närmaste 18 månaderna?)

Dag 58 Böcker böcker böcker!

Hm, det blir ingen vidare kvalitet på mobilbilderna. Ny mobil är på väg. Spenande.

Fyllde en massa år igår. Och fick en massa böcker!

Herregud, och jag som inte har hunnit med att läsa det jag köpte i somras och jag som har hyllor som redan är närpå fulla. Men oj vad glad jag blir när jag ser den här högen, det bara kliar i fingrarna och ögonen hungrar och det växer förväntan i bröstet! Den där förväntan har samma effekt som inspiration på mig märker jag, jag känner att jag VILL! Det stretar inuti av "ta itu", vill börja, vill göra nu, nu, nu.

Vill isolera mig, åka ut på landet och sätta mig i en stuga med nog ved och proviant för flera dagar, och bara läsa. Åh vad härligt det skulle vara! Men imorgon blir det facklig grundkurs del två på Djurösnäset och efter det ska jag kunna kollektivavtal och arbetsrätt på mina fem fingrar. Huva. Vill mycket hellre läsa Barbara Ehreinreichs resonemang om hur överdrivet positivt tänkande lett till finanskris, hur den svenska överklassen egentligen lever i "Den nya överklassen" och Tracy Chevaliers fantasi kring hur gobelängerna "Damen med enhörningen" kom till någon gång på medeltiden.

Ska hålla fast i den där känslan, förväntan. Det är energi. Jag behöver mer positiv förväntan i livet, MYCKET mer!

Rutinerat

Tar en bit choklad som blev kvar från mysig videokväll med Jenny i tisdags och ringer till pappa för att ställa en fråga om hur man kopplar en ojordad lampa till en jordad sladd. Det första han säger efter hej är "har du redan börjat på lördagsgodiset".

Det kräver en inte oansenlig erfarenhet av godis för att så snabbt över en mobillinje kunna identifiera att det är vad som rör sig i munnen på en annan. Eller en synnerligen god kännedom om just den personen... I vilket fall är det intressant vad människors kunskap säger om deras liv.

Jag glömde fråga om han kunde höra att det var 70% choklad med halloncrisp, DET hade verkligen varit imponerande.

Wild woman

Var hos min terapeut häromdagen. Det var flera månader sedan sist men nästan varje gång jag går dit får jag någon ny liten insikt och det är spännande!

Den här gången sade terapeuten vid slutet av sessionen "det jag hör är att någonstans därinne finns en vildare kvinna som inte får något utrymme idag".

Hm. Ett vildare jag. Det låter kul! Men hur i hela friden är man då? Vad betyder det att vara "vild"? En sökning på Google visar att vild kvinna mest verkar ha med frigjordhet och sex att göra. Trist.

Frågar en kompis som direkt säger "Ha! Det har jag vetat hela tiden, det hade jag kunnat berätta för dig gratis." Släpp loss, skit i reglerna, dansa utan inövade steg, kasta dig ut i livet, sluta vara försiktig!

Jaha.

En vild kvinna?

Flower power!

Jag har under en längre tid varit väldigt sugen på blommor. Deras färg, form, doft. Det är märkligt eftersom jag inte direkt har något vidare handlag med blommor och inte heller har någon trädgård att odla blommor i.

När jag flyttade bestämde jag mig ändå för att bli bättre på att fylla mitt boende med mer växter, något levande! Köper krukväxter som dör på löpande band, men de står i alla fall en stund och förgyller mina rum.

Igår snubblade jag över en kruka ljung på Weibulls som bar samma namn som jag. Var bara tvungen att köpa den. Men eftersom jag en gång hört av en vän att hans mamma föll död ner på köksgolvet när han som barn tog hem ljung, fick den stå på balkongen. För övrigt var det bara på låtsas, för att dramatisera talesättet att ljung inomhus för med sig död och olycka. För säkerhets skull planterade jag om ljungen så snabbt jag kunde i köket när jag kom hem och ställde ut den direkt. Så här ett par dygn efteråt ser den i alla fall ut att må bra!

Dag 50 "Bummer"

Besvikelse är ingen hit för energinivån. Jag är väldigt rädd för besvikelser. Så rädd att jag många gånger undviker situationer där besvikelsen kan bli stor, även om jag också skulle kunna vinna något om det gick som jag ville.

En del människor kan borsta av sig en besvikelse med en axelryckning och stega iväg åt ett annat håll med fokus på något nytt. Själv är jag tyvärr inte sådan. Nej se det går inte, ty jag är en ältare av stora mått. Det innebär att min spontana reaktion är att åka hem, lägga mig under en filt och antingen stirra in i TV-skärmen och tycka synd om mig själv, eller göra vad som helst annat - och tycka synd om mig själv.

Den här helgen fick jag goda chanser att öva mig på att ta mig ur besvikelser. Min planerade helg med efterlängtad flygning med luftballong på fredagen och en vistelse ute i ett sommarhus med en vän, blev en helt annan. Det började med att sommarhusvistelsen blev inställd. Besvikelsen grävde ett hål i magen på mig. Men jag ansträngde mig och försökte att istället rikta uppmärksamheten på ballongfärden. Varpå den också blev inställd. Hålet i magen ekade lite. Bestämde mig för att ta tillfället i akt och istället gå på tangokurs på fredagen men för det krävdes en danspartner. Efter två nej hägrade soffan ("kom då, ja men så kom, titta vad mysigt det är här i självömkanshörnet!"), men jag stod emot och fick napp på tredje försöket.

Danskvällen gick fint och för att utnyttja flowet bokade jag in mig på en till tangokurs på lördagen som skulle ta upp en typ av steg jag gärna vill lära mig. Bara för att på lördagen få veta - att den blivit inställd. Gjorde en sista kraftansträngning och bokade in tangoträning på kvällen, dansade i 4,5 timmar och rasade i säng klockan 2.

I Esther och Jerry Hicks bok Be så ska du få om attraktionslagen finns en manual som man kan ta till för att ta sig ur negativa känslolägen. Läser idag att besvikelse ligger på nivå 12 av 22 där Lycka/Visshet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning ligger på nivå 1 och Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet ligger på nivå 22. En av övningarna de rekommenderar för att ta sig uppför känsloskalan från besvikelse kallas Omsvängning. Den går ut på att man helt enkelt koncentrerar sig på vad man vill ska hända istället för att fokusera på att det som man INTE vill ska hända precis har hänt. Det låter enkelt men så där vansinnigt lätt är det inte. Försöker nu ändå ladda luftballongflygningen med positiv förväntan och se fram emot en härlig vårhelg i sommarhuset!

Dag 46 Aaaaargh!

Saker som upprör ger energi. Riktigt mycket energi! Man kan gå omkring länge och känna sig som en tämligen ljum person utan svallande känslostormar, en som liksom tassar fram i livet lite försiktigt utan att låta sig riktigt beröras av något. Och man kliar sig i huvudet lite frustrerat och frågar sig; vad är egentligen min drivkraft, vad är det som får mig att tända till, finns det inte nåt!

Jag har precis varit på kurs i två dagar, facklig grundkurs. Det finns mycket att uppröras över vad gäller villkoren på arbetsmarknaden både idag och sannerligen i vår svenska historia. Men ärligt talat var det inte så mycket av arbetsrätten, kollektivavtalen eller förtroendemannalagen som engagerade mig något särskilt. På en liten rast däremot hamnar jag och några av deltagarna i en diskussion om facket och löner. Någon säger:

– Var det inte så ett tag att läkarnas fack styrde hur många som fick utbilda sig till läkare? Så att tillgången på läkare var tillräckligt låg för att garantera hög efterfrågan och därmed höga löner för de som fanns?
– Det vet jag inte, svarar en representant från facket, men vad jag vet ökar lönerna inte lika mycket idag som förut, och det beror inte på tillgången på läkare utan på att det numera är fler av läkarna som är kvinnor.

(konstpaus)

Alltså. Plötsligt bara brände det till i bröstet på mig, det stockade sig i halsen så att det nästan tårades i ögonen och jag fick en kort sådan där glitch när man liksom inte uppfattar någonting utanför sig själv för att hjärnan har fullt upp med att processa något den har svårt att förstå. Jag blev upprörd. Jag blev så upprörd att jag blev ARG. Jag ville slå på något, skrika högt, hytta med näven, spotta och fräsa! I samma ögonblick tog rasten slut och alla tog sina kaffekoppar, reste sig och traskade tillbaka till klassrummet.

Man kan väl lugnt påstå att det här med jämställdhetsfrågor är något som engagerar mig. Det har det faktiskt varit länge. Jag minns att jag av min pappa någon gång på gymnasiet fick en citatbok full av misogyna citat på franska. Jag vet inte vad han ville ha för reaktion. Jag brukar vara rätt bra på galghumor men måste erkänna att det här är ett område jag har svårt att ha distans till, det finns helt enkelt inget med det som jag tycker är något att skratta åt.

Känner mig tacksam för min reaktion. För då vet jag. Det är bra att bli påmind ibland om vad man egentligen tycker är viktigt här i världen. Det är så lätt att glömma bort när man står och väljer bland chokladkakorna på ICA.

Morgonsidor

För några veckor sedan lade jag mig till med en ny morgonrutin. Att skriva morgonsidor. Jag gjorde det för något år sedan när jag läste Julia Camerons bok Öka din kreativitet - den artistiska vägen men slutade efter ett tag. Boken innehåller övningar som ska följas under ett visst antal veckor och har varit föremål för en hel drös med studiecirklar. Poängen är att man ska öva i att släppa lös sin kreativitet, hitta flödet och den inre rösten, istället för att lägga för mycket värderingar i det man gör eller ta in så mycket utifrån att det egna liksom drunknar.



En av övningarna gick ut på att under en vecka läsa så lite som möjligt. Att begränsa intrycken genom att undvika TV, radio, tidningar, dator, böcker. Det är svårt men faktum är att jag märkte skillnad bara genom att förändra mina fritidsvanor. Myllret i huvudet lugnade ner sig och jag mindes plötsligt mina drömmar mycket bättre.

Att skriva morgonsidor består i att varje morgon fylla 3 fulla A4-sidor det första man gör när man vaknar. Inte om något särskilt utan bara varje liten tanke som dyker upp i huvudet. Är det blankt får man skriva det...tänker ingenting, tänker ingenting, tills det dyker upp något. Och det gör det.

Just nu skriver jag morgonsidorna för att jag är nyfiken. Nyfiken på vad jag egentligen tänker. Mycket av självhjälpslitteraturen, inklusive den om attraktionslagen, säger att kan man styra det man ägnar sina tankar åt så kan man styra sitt liv. Därför är det alltså bra att som ett första steg upptäcka vad det egentligen är man tänker på. Det är lätt att tro att man vet vad man ägnar mest tid åt att tänka på, men när man börjar skriva kan man upptäcka att det rör sig en hel massa annat i huvudet. Skriver man ner varje liten tanke utan någon värdering får man också fatt i små infall som vart och ett för sig kanske inte betyder något, men som i längden kan visa på ett mönster.

Man ska helst inte läsa sina sidor förrän efter några månader men jag undrar jag om jag kommer lyckas läsa något av det jag plitat ner. I nyvaket tillstånd har man inte direkt den prydligaste handstilen. Dessutom misstänker jag att det mest står "är trött", haha!

Lilou Mace har intervjuat en som använt sig av Julia Camerons tekniker och gick från otillfredsställd anställd till inspirerad entreprenör...här är intervjun.

Godisgris

Okej. Jag vet inte om det här är bra egentligen. Men jag har hittat ett chokladkex som inte innehåller ett spår vetemjöl. Och det är supergott!

Typiskt. Det här med att inte kunna äta vetemjöl har ju annars varit ett effektivt sätt att minska på godsakerna.

Jag som tänkt börja äta mer morötter. De ska tydligen vara bra för huden eftersom de innehåller mycket kisel.

Så var det med det.

Dag 43 Vackert!

Vackra saker och vackra miljöer ger mig energi! Det är som om ögonen kan tanka färg, form och ljus och få hjärnan att vakna. Det är ofta min största drivkraft när jag vill se något nytt, bara misstanken om att en plats kan härbärgera något vackert gör den attraktiv. 

Idag tog jag tag i en utflykt jag planerat göra hela sommaren, till Svindersvik som ligger i Nacka och betydligt närmare hem än jag begrep när jag åkte dit. Det är ett gammalt sommarnöje från 1700-talet som är möblerat som det var just på den tiden. Till och med de gamla handmålade tapeterna sitter kvar, nästan trehundra år efter det att de sattes upp under insyn av ögon som var vana vid att se helt andra saker än vad mina gör idag 2010.

Bild: Nordiska museet

Det var sista visningsdagen för säsongen idag, äppelträden i trädgården tappade frukt, septemberljuset var för blekt för att lysa upp rummen och allra kallast var det i köket. Men vad mycket färg man hade i inredningen då jämfört med de skandinaviska stilidealen idag! Fullt med blommor och fåglar på tapeterna, rokokomöbler klädda i knallgrönt sidentyg, målade golv och tjocka guldramar runt speglarna. Att rokoko skulle vara detsamma som blaskiga pastellfärger är en feluppfattning – innan allt blektes av tid och sol var det starka färger som gällde. Gärna skulle man försöka bräcka varandra i överdåd, det var fint att visa upp hur rik man var!

Kommer hem och är glad över att jag har fått upp färg på väggarna, börjar fundera på hur jag kan få in mer blomster utan att det blir för stökigt, och en fågel har jag länge tänkt bör höra hemma här. Kanske en talgoxe från Wildlife Garden som kan passa på serveringsbordet i just rokoko-stil som jag ropade in på auktion i somras? Fåglar ska tydligen också vara bra förstärkare för lätthet, inspiration och lycka enligt feng shui och det kan man väl aldrig få för mycket av.

Extra plus idag för att jag klev fram till guiden och tackade för en bra visning. Det är så ofta man bara tänker det men det är ju först när man säger det som det får ett värde för den andra personen.

Dag 40 Kloka ord på vägen

Har varit i Malmö i två dagar på en konferens som avslutades med en inspirerande föreläsning av "Löparlarsson" om utmaningar. Han har i nästan hela sitt liv ägnat sig åt väldigt konditionskrävande turism, som han kallar det själv. Sprungit 100 km, rott över hav och annat smått och gott som kräver inte bara kondition och uthållighet utan även en god portion motivation.

Han menade dock att de största utmaningarna i hans liv inte alls har haft något med dessa sysslor att göra. Det har istället handlat om helt andra situationer där utmaningen inneburit en risk. Han delade med sig av två korta punktslistor som kan vara bra att hålla i huvudet.

För att klara en utmaning behöver man:

1. veta vad slutMÅLET är
2. verkligen VILJA nå målet
3. TRO på att man kan klara det
4. vara villig att JOBBA FÖR DET, alltså ta risker

Det här är väldigt likt resonemanget runt attraktionslagen, även om Rune Larsson inte nämner den själv. Av dessa punkter kan den att tro på sin egen förmåga vara det svåraste, men har man den allra minsta tron kan man aktivt bygga på den genom att bevisa för sig själv att man kan. Precis som man kan bevisa för sig själv att man kan respektera sina egna beslut.

Han pratade också om tre hinder som kan få oss att misslyckas med att ens anta några utmaningar:

1. Offermentalitet
2. Nånannanism
3. Allt kommer alltid vara likadant/Jag kan inte påverka min framtid

Det är väldigt lätt att fastna i de här hindren och ibland kanske vi tar till dem hellre än att våga eller orka anta några utmaningar. Man kan alltid utmåla sig själv till offer, offer för omständigheterna, offer för sitt arv, offer för sin chef, offer för sitt eget intellekt. Det är också bekvämt att säga att någon annan ska åstadkomma det man själv vill ha och därför kan skylla på denna någon när inget händer. Det tredje hindret tror jag är det besvärligaste för min del. Det gäller att förvänta sig att saker faktiskt går att förändra.

Utmaningar finns, som Rune sade, överallt. Det kan som bekant vara en utmaning bara att komma ur sängen vissa dagar. Men så länge man vet vart man ska, vill nå dit, tror på att man kan klara det och vågar ta risken, så vinner man något, även de gånger man kanske inte kom precis dit man ville. Jag har ju märkt att det går att öva sig i att våga anta utmaningar, men det betyder inte alltid att det blir lättare när man plötsligt står inför  ytterligare en...

Power

De senaste veckorna har jag roat mig med att varje söndag kväll dra ett änglakort. Jag fick kortleken av en kompis för några år sedan som använde sina egna mycket och tyckte att de hjälpte henne att klara tankarna om såväl nutid som framtid. Själv har jag aldrig riktigt lyckats använda dem så men nu drar jag ändå ett varje vecka för att ägna tankarna åt något särskilt.

Jag har dragit kort som Healing, Meditation och Nature, och har utan några större problem kunnat ta till mig dem och varit tacksam över att kunna reda ut tankar som rör just dessa områden. Igår däremot drog jag Power.
...
Power. Det säger mig ingenting. Läser i den lilla manualen och där står det:
You now allow yourself to express your power. Being powerful is safe for you, knowing that you express your power with love.

Det står en massa annat också som känns som rena flummerier, att jag har makten över kärlek, visdom och intelligens och att jag inte bör vara rädd för att använda den. Jag förstår ännu mindre och en känsla kryper sig på som kanske kan bli veckans insikt. Är det så att det faktum att jag inte kan känna att kortet är sant, är det som är det viktiga här? Sneglar på resultaten från VIA-testet jag gjorde för några dagar sedan och där står det ju. Långt ner på listan över mina utmärkande karaktärsdrag kommer tron på att jag har förmågan att styra min egen framtid. Är det månne dags att uppmärksamma för mig själv att jag faktiskt har den?

Milakliv

Idag sprang jag Tjejmilen för andra gången men ärligt talat hade jag den senaste veckan inte alls haft någon lust. Jag bevisade ju för mig själv förra året att det gick, varför utsätta sig för det igen!?

Men så åkte jag ut till Östermalms IP igår och hämtade min nummerlapp och jag fick lite av den där känslan, den där av att vara med i ett sammanhang, vara en del av något större. I morse gick jag direkt i träningskläderna och kunde inte koncentrera mig på någonting. Gick omkring i lägenheten som en äggsjuk höna och var så uppstissad att jag var tvungen att börja stretcha i hallen...

När jag åkte in till starten förra året var jag så fruktansvärt nervös. Stod och väntade på pendeln i Sundbyberg och messade ett långt mess till min kollega Jo som också skulle premiärspringa med bara "OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!" för det var det enda som rymdes i mitt huvud. Idag ville jag bara komma fram, full av positiv förväntan och glädje över att få vara med. Och så kommer man dit och det är helt sjukt mycket folk, 28 000 kvinns som ska kuta en mil samtidigt!

Och här är det viktigt att ta en paus.

För ett och ett halvt år sedan hade jag inte sprungit ett steg utanför Friskis-hallen på över tio år. Jag hade aldrig sprungit längre än 5 kilometer och definitivt aldrig haft en tanke på att springa en mil, en Tjejmil. Förra året gjorde jag det, så nervös att jag nästan var rädd. I år gjorde jag det med glädje.

Ibland är det lätt att glömma bort var man kommer ifrån och då är det också lätt att missa sina framsteg, trots att de ibland tar milakliv:-)

Carpe diem

Ett sätt att försöka fånga tiden och dämpa ångesten över att den går och går och aldrig kommer tillbaka, är att fylla den med meningsfulla saker. Stod på T-centralen för några veckor sedan och försökte med en kompis komma ihåg vad vi gjorde 2007 och det bara kröp i hela kroppen på mig tills jag kom på att det var då jag bytte jobb senast, åkte till Grekland för första gången och blev uppvaktad av en kille som kom att bli mycket betydelsefull för mig. Då kunde jag slappna av och konstatera att jag faktiskt inte glömt bort att leva det året.

Jag har inga problem att fylla min tid. Men dagar som är lika smälter lätt ihop och så plötsligt står man där utan att ha en aning om vad man egentligen gjorde hela februari. Av den anledningen försöker jag åtminstone ibland göra sådant som jag inte har gjort förut eftersom det är sådant man tenderar att komma ihåg och för övrigt också uppskattar både i stunden och i efterhand. Det kan vara små saker, men sådant man helt enkelt inte gör varje dag. Så när en närboende kollega häromdagen konstaterade att hon bott flera år på tio minuters promenadavstånd från Hammarbybacken men fortfarande inte varit uppe på toppen, så bestämde jag mig för att det ska jag banne mig se till att göra, och det snart.

Snart visade sig bli idag. Så ikväll när solen var på väg ner från en strålande blå hösthimmel drog jag på mig varmare jackan och stack iväg mot Hammarbybacken, denna konstgjorda topp på knappa 90 meter som vintertid fungerar som skidbacke med lift men andra delar av året är täckt av gräs och grus. Stigningen var inte ens särskilt besvärlig och väl uppe fick jag en härlig utsikt över Stockholm i alla vädersträck. Globen och Nackamasterna och Hammarby sjöstad och gasklockan i Hjorthagen, kyrkorna på söder och så ett helt gäng luftballonger som precis seglat upp i luften för att tima in solnedgången.

Är nöjd. Den här dagen kommer jag att komma ihåg. I september 2010 var jag uppe på Hammarbybackens topp. Check.

Att ha karaktär

I gårdagens Svenska Dagbladet berättas det om hur man kan utforska sina främsta karaktärsdrag och därmed bli en lyckligare människa. Som hjälp på vägen kan man göra ett test som heter VIA-S. Man svarar på 240 frågor och får ut en lista över 24 olika karaktärsdrag varav de första är mest framträdande.

Jag gjorde det där testet på VIA Institute on Character's webbplats för något år sedan men testade att göra det igen igår. Resultaten blev snarlika men inte samma. Det är lite knepigt det här med personlighetstest, man gör dem för att lära känna sig själv bättre men för att få ett hyfsat sanningsenligt resultat bör man redan ha lite självinsikt.

Men test är roliga och alltid lär man sig något! Resultaten lägger störst vikt vid de fem mest framträdande karaktärsdragen, för mig blev dem i korthet följande:

1. Att behandla alla lika är en av dina fasta principer.
2. Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är.
3. Genom att vara medveten om dig själv kontrollerar du dina känslor och handlingar.
4. Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst.
5. Du älskar att lära dig nya saker, i klassrummet eller på egen hand.

Spontant kan jag väl inte säga att jag är förvånad över resultatet, jag känner igen mig ganska väl. Intressant blir det när man tittar på botten av listan och jag märker att jag blir besviken när jag där hittar tre drag som jag verkligen kämpar med:

22. Du förväntar dig det bästa av framtiden och du arbetar för att uppnå det.
23. Du värdesätter nära relationer med andra, särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte.
24. Du har en stark och uttalad tro på universums högre syfte och mening. Du vet var du passar in i det stora sammanhanget.

Nå, vad lär man sig av det här då? Jag är absolut för god självkännedom, annars skulle jag inte vara mycket till självförbättrare, men det här testet vill mer. VIA-forskarna uppmuntrar en till att utforska de styrkor man har, ta reda på hur man använder dem, OM man använder dem. Vilka styrkor använder man i vilka situationer och lever man i enlighet med den personlighet man har genom sina karaktärsdrag? I förlängningen kan ett sådant grävande leda till att man faktiskt förändrar sitt liv så att det ligger mer i linje med den man är.

Förhållandena mellan de olika styrkorna/karaktärsdragen ska inte förändras om man tar testet fler gånger, men det har jag redan märkt att de gör. Arbetar man aktivt med att förändra eller förbättra sig själv är det väl inte alls konstigt om ordningen blir annorlunda. Det vill jag i alla fall tro på. Jag lär visserligen aldrig bli en starkt troende person, men det är ändå min stora, stora förhoppning att jag någon gång ska känna var jag passar in.

En av frågorna i testet löd: "Jag kan när som helst hålla en diet."

Dag 33 Hemma hos

Har bestämt mig för att ta ett för mig gigantiskt leap of faith som ger mig lite ont i magen bara jag tänker på det. Jag ska bjuda hem folk till min födelsedag.

WOW (tokironiskt). Alltså, för mig är det verkligen wow. I min förra lägenhet hade jag sällan besök. Inte för att ingen ville komma utan för att jag inte vågade bjuda hem någon av rädsla för att de inte skulle vilja komma. Snacka om att undervärdera både sig själv och sina vänner! När jag flyttade i januari ville jag ändra på det och verkligen försöka skapa ett öppnare hem och det har hittills gått rätt så bra.

Just min födelsedag har jag de senaste åren valt att fira på opera eller teater för att slippa oroa mig för huruvida mina vänner kommer att prioritera något annat än att fira mig, vilket ju också skulle vara helt begripligt. Men i år ska jag tänka som vännen Boel sade en gång, att oavsett om det kommer två eller tjugo kan man göra en perfekt tillställning av det, det gäller bara att anpassa omständigheterna så att de funkar för antalet. Jag ska alltså göra en plan a, en plan b och en plan c, så får vi se hur det går. Så hjälper det förstås att syster Emma lovat att komma för då vet jag att vi i alla fall blir två:-)

Igår hade jag fem personer hemma på middag, medlemmar i Bokcirkel Rött. Våra möten flyttas runt bland medlemmarna och det är snarare dålig stil att INTE bjuda hem med jämna mellanrum vilket verkligen är en hjälp för ett freak som jag själv. Istället upptogs min hjärna och mycket av mina stackars kollegors samtalsutrymme (är det ett ord?) av hur i hela friden jag skulle kunna ordna med en fejkpekinganka. Allt gick bra, mycket tack vare kära vännen Anna som stod stand by vid telefonen för att lugna ner mig när jag ringde och var hysterisk över att pekingpannkakorna inte svällde - vilket de ju för övrigt inte heller skulle...

Bokcirkeln är också något som verkligen ger mig energi! Det är så fantastiskt roligt att diskutera med öppna människor där det inte bara är okej utan uppskattat att alla inte tycker samma för att det blir mer intressant då. Det är som om jag kan känna hur hjärnan liksom expanderar medan jag sitter där och försöker formulera mina tankar och stöter dem mot andras, luv it!

Avslutar med svenska kocken, ungefär så här övermäktig känns matlagning för mig ibland!