Saker som upprör ger energi. Riktigt mycket energi! Man kan gå omkring länge och känna sig som en tämligen ljum person utan svallande känslostormar, en som liksom tassar fram i livet lite försiktigt utan att låta sig riktigt beröras av något. Och man kliar sig i huvudet lite frustrerat och frågar sig; vad är egentligen min drivkraft, vad är det som får mig att tända till, finns det inte nåt!
Jag har precis varit på kurs i två dagar, facklig grundkurs. Det finns mycket att uppröras över vad gäller villkoren på arbetsmarknaden både idag och sannerligen i vår svenska historia. Men ärligt talat var det inte så mycket av arbetsrätten, kollektivavtalen eller förtroendemannalagen som engagerade mig något särskilt. På en liten rast däremot hamnar jag och några av deltagarna i en diskussion om facket och löner. Någon säger:
– Var det inte så ett tag att läkarnas fack styrde hur många som fick utbilda sig till läkare? Så att tillgången på läkare var tillräckligt låg för att garantera hög efterfrågan och därmed höga löner för de som fanns?
– Det vet jag inte, svarar en representant från facket, men vad jag vet ökar lönerna inte lika mycket idag som förut, och det beror inte på tillgången på läkare utan på att det numera är fler av läkarna som är kvinnor.
(konstpaus)
Alltså. Plötsligt bara brände det till i bröstet på mig, det stockade sig i halsen så att det nästan tårades i ögonen och jag fick en kort sådan där glitch när man liksom inte uppfattar någonting utanför sig själv för att hjärnan har fullt upp med att processa något den har svårt att förstå. Jag blev upprörd. Jag blev så upprörd att jag blev ARG. Jag ville slå på något, skrika högt, hytta med näven, spotta och fräsa! I samma ögonblick tog rasten slut och alla tog sina kaffekoppar, reste sig och traskade tillbaka till klassrummet.
Man kan väl lugnt påstå att det här med jämställdhetsfrågor är något som engagerar mig. Det har det faktiskt varit länge. Jag minns att jag av min pappa någon gång på gymnasiet fick en citatbok full av misogyna citat på franska. Jag vet inte vad han ville ha för reaktion. Jag brukar vara rätt bra på galghumor men måste erkänna att det här är ett område jag har svårt att ha distans till, det finns helt enkelt inget med det som jag tycker är något att skratta åt.
Känner mig tacksam för min reaktion. För då vet jag. Det är bra att bli påmind ibland om vad man egentligen tycker är viktigt här i världen. Det är så lätt att glömma bort när man står och väljer bland chokladkakorna på ICA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar