Nämen, inte ska väl jag..

Någonting som verkligen kan sänka min energinivån är upplevelsen av att ha förhävt mig. Trott att jag är smartare, snyggare, snabbare, effektivare, ja helt enkelt bättre än någon annan. Då tvingar jag in svansen mellan benen och liksom smyger undan, med förhoppningen att kunna kompensera förhävelsen med att  sudda ut mig själv.

Men om man är en engagerad person och kan konstatera att inget blir gjort om inte man själv tar tag i det, är det då ändå rätt att säga att man är dålig på att delegera? Om man tycker att något är viktigt men redan har tagit på sig en massa roller och ser att ingen vill kliva fram och ta den femtielfte, är det då att roffa åt sig att ta på sig det också? Eller är det bara korkat?

Fan också! Nä, folk får banne mig hålla sig framme, det är ju vad jag har lärt mig. Vill man något vinner man inget på att bara vänta och vänta. Min erfarenhet är i alla fall att chansen att man bara FÅR det är yttepytteliten. Jag är tillräckligt förvirrad och velig som det är för att inte uppskatta och agera på de få begär som ändå ger sig till känna. De får väl tycka vad de vill, de där andra, som förmodligen skiter i vilket i den riktiga världen, till skillnad från i fröken Karlssons egna självcentrerade:-)

Efter rätt

Är det så konstigt att man hellre äter sötsaker än mat när cupcakes kan se ut så här, och pytt i panna ser ut som...pytt i panna?

Det spelar ingen roll att det är vetemjöl och smör i de här godingarna, de kommer att försvinna. Det är närmast en samvetsfråga, jag menar, den ökande mängden matavfall är ju ett samhällsproblem jag absolut inte kan bidra till. En god gärning alltså.

Born to rock?

Jag undrar hur mycket av ens preferenser i livet som bestäms redan innan man föds. Och då pratar jag inte arv i genetiska termer utan miljöfaktorer som påverkar en redan medan man ligger i magen.

Antingen växer man i Miss Jo:s mage och kommer ut i världen med smak för Britney Spears, eller så hamnar man i en fru W:s livmoder och blir som nybakad människa harmonisk av fado-musik och polska dikter, eller så utvecklar man öron i en miljö där ens far jammar jazzmusik varje kväll, föds av H och känner sig trygg i ljudet av svängiga saxar.

Note to self: Om jag någonsin blir gravid måste jag akta mig för vad jag matar min kropp med, inte bara i termer av näring utan även av uthärdliga kulturella referenser...

Hej, här är jag!

Det är märkligt vad man blir nervös för.

Idag började jag dagen med att stå i en panel om fyra personer och prata inför 60 personer om mitt jobb. På ett podium. Med mikrofon. Det var tur att jag såg på en tidigare talare att man ska hålla mikrofonen mot hakan för annars hade käkarna skallrat av nervositeten. Jag tror jag tryckte så hårt att jag fick märken efter den! Det hela avslutades med att jag filmades under en kort intervju. Jag var så nervös att frukosten höll på att komma upp i halsen på mig.

Senare under dagen var jag till en naprapat för första gången i mitt liv. Och när jag stod där, bakom lätt tonade rutor mot korridoren, iklädd endast omatchad bh och trosor, med semihåriga ben och oklippta tånaglar inför två män i min egen ålder, naprapaten och hans elev, så kunde jag inte ens känna mig lite grann obekväm. Det var liksom mer komiskt hela situationen.

Jag fattar inte hur det kommer sig att jag blir så nervös i en situation där jag egentligen har riktigt bra koll och inte är ett dugg självmedveten i en situation där jag är helt underkastad någon annans expertis. Är det för att jag slipper ta ansvar?

I vilket fall är det skönt att det är över. Tills de skickar ut ett nyhetsbrev med länk till den där filmsnutten. Huga!

It's a beautiful day

Inte ett mål fläckar himlen, solen toklyser och snön är vit vit och gnisslar under kängorna. Det gör inget att det är så kallt att det biter i kinderna, måste UT! Och jag kommer ut, med en vän och en lekfull schäfer. Och vi går och går, med varm choklad och smörgås med prickig korv i ryggsäcken. Det är folk överallt, glada röster och färgglada fläckar mot allt det vita.

Pulsar genom snön och pausar på en kobbe ute på sjön där isen ligger djup. 40 cm säger en man som står och pilkar en bit ut. Solen värmer mot ansiktet och just i det ögonblicket är det lätt att vara tacksam för livet!

Avslutar dagen i en liten lokal i ett kollektivhus där ett gäng 40-åringar spelar ska. Har aldrig hört det förr, men det är ren energi! Ett helt band plus ett gäng bläckblåsare som ger rejält tryck i låtarna. Får stoppa näsdukar i öronen för att inte oroa mig för tinnitus och kroppen rör sig av sig själv till musiken. Det är så här det ska va:-)

Vill ha vitt

De senaste dagarna har mitt vardagsrum varit nästan vitt. Strippat, så känns det! Det var liksom inte en plan att det skulle bli det. Vitt har aldrig varit någon favoritfärg i mina inredningsprojekt. För mig står vita väggar för sanatorium, kallt och sjukt, typ.

Men så smög det sig in. Väggarna var vita när jag flyttade in och efter att ha målat tre av fyra rum mäktade jag inte med det största. Så började det helt oskyldigt med soffbordet, aka brudkistan där jag förvarar ytterkläder jag inte använder. Den fick redan i våras en vit duk för att helt enkelt synas mindre. Så fick det lilla bordet jag köpte på loppis och har stående vid soffan vit färg i somras. Sedan kände jag att jag var tvungen att göra något åt tv-bänken. Så i höstas målade jag den i vit lackfärg, köpte trälådor att lägga allt småskrafs i och målade också dem vita.

När jag kom hem efter jul var plötsligt den mörkröda soffan som passat så fantastiskt bra i min förra lägenhet alldeles för, ja, röd. Så jag skickade efter ett sofföverdrag som jag svepte över den. Vitt.

I söndags rev jag ner gardinerna som jag hastigt sydde upp för att slippa sanatoriekänslan när jag flyttade in. Mörkt turkos. Kände plötsligt att jag kunde andas lite lättare. Och även om det blev jobbigt tydligt att fönstret ut mot allt det fantastiskt vita på innergården är tokskitigt, blev det bättre.

Sneglar nu på den enda färgklicken som är kvar. Mormors gamla bordslampa som jag räddade undan en tur till Myrorna. Som hon själv har målat om flertalet gånger sedan 1950-talet och jag själv senast målade röd för att matcha soffan. Hm. Hur hamnade jag här?

Är du svart?

– Är du svart från topp till tå?

När jag fick frågan tänkte jag direkt på en färganalys jag var på för några år sedan. Svart är inte direkt min färg. Svart är inte direkt någons färg. Lik förbannat är det svart man drar på sig året runt när man vill se professionell ut, klassisk, sexig, kulturell, business eller vad sjutton som helst. Men det enda som egentligen händer är att man försvinner. Eftersom alla andra också har svart.

– Är jag svart från topp till tå?

Om jag ska våga mig på en liten analys skulle jag säga att svart gömmer man sig i. För vem sätter på sig knallröda strumpor som inte vill att de ska synas? Att ha färgglatt sticker ut, i alla fall i Sverige. Bäst att tona ner sig lite. Eller?

Har kommit fram till att jag nog inte är svart från topp till tå. Eller åtminstone till att jag inte VILL vara det. Att jag vill våga ha färg och synas. Inte för att jag vill dra blickarna till mig, men för att jag inte vill att de inte ska det. Bara för att jag gillar färg, för att färg ger mig energi.

Övar på att hitta min färg om jag nu inte är svart. Övar på risken att synas. I tegelröda tights.

Att våga darra är att våga leva

Har på sistone känt att det är något som vill expandera. Inuti, liksom. Någon energi eller något, som bara vill bli större. Och anledningen till att jag vet det är att jag allt oftare känner mig instängd, som om jag knött in mig själv på ett alldeles för litet utrymme. Det känns lite så där som när man har suttit en stund och plockat blåbär, nedhukad med luggen i mossan, och kroppen bara skriker efter att få sträcka på sig.

Jag är en ganska rädd person. Faktiskt rädd för allt möjligt. Ofta helt i onödan, men det spelar ingen roll. För ett par år sedan läste jag en bok som jag verkligen kan rekommendera. Den heter Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers. Sedan dess har jag åtminstone tidvis ansträngt mig för att göra just det. Att känna rädslan, men skita i den och koncentrera mig på något annat. Eller som Patricia Tudor-Sandahl citerade i sitt vinterprat i P1 som jag lyssnade på i måndags, "att våga darra är att våga leva".

De senaste par veckorna när jag inte varit här på bloggen har jag istället övat på att trotsa min rädsla och utöka min bekvämlighetszon. Jag har gått på en fest där jag knappt kände en kotte - och hade roligt! Jag tog mig ner för slalombackar så branta (i blå pist. blå.) som fick halsen att snöra ihop sig av gråt, jag körde snöskoter för första gången i mitt liv trots att det varit lätt att bara sitta kvar bakpå, och jag tog initiativ till att prata klarspråk med mannen jag dejtar om min livsstress.



Okej, det här är den svarta backen. Men det kändes banne mig såhär! Bild av Björn Marquelli

Nu när jag säger det känner jag att jag är värd en guldstjärna!
Jag känner också att det börjar bli hög tid att omdefiniera min egen bild av mig själv. När jag ser på mig själv ser jag oftast den person jag var för fem år sedan. Jag är inte där idag. Och expansionen fortsätter...

PS. En mycket udda effekt av den här expansionen är att jag plötsligt börjat känna att vitt är helt okej i inredning. Jag som alltid skytt vitt och varit en frekvent besökare i färgaffären, längtar nu plötsligt efter ljus, luft, rymd. VITT. Merklich.

Från bloggen Simplicity