Det är fantastiskt med ny teknik! Inte så ny egentligen, men ny för mig som är den totala motsatsen till early adopter. Fick med mig några av årets tidigare sommarpratare på tåget ner till Småland tack vare Sveriges Radios förtjänstfulla MP3-arkiv och min mobiltelefon.
Hann bland annat med Mark Levengood som är trevlig att lyssna på, och rolig. Fick med mig två saker från det programmet; en tanke och en låt. Det är väl inte illa!
Tanken kom av hans kommentar om att alla vägar kanske inte leder någonstans men att även en kort stig gör avtryck. Det låter verkligen som ett bättre sätt att se på saken än att frustrerat bara se återvändsgränder.
Och så musiken, gosskör sjunger "Caresse sur l'océan". Måste så klart leta rätt på filmen Les Choristes (Gosskören) som musiken är tagen ifrån.
tisdag 19 juli 2011
söndag 17 juli 2011
Just dance!
Having spent a whole week with people from all over the world at the Herräng Dance Camp, I am stuck in "English mode" so this post will just have to be in English. The Herräng Dance Camp is really one of a kind. Hundreds of people transform the little village of Herräng during five weeks in summer, dancing 24 hours a day. Everywhere you go there is music, people chatting, someone practicing tap dancing. There are lessons going on, social dancing, cultural activities, and the creativity is just never ending.
Dancing does bring people together, that is what dancing IS. But Herräng Dace Camp offers more than that. There is caring, loving and friendliness. The kind of atmosphere where no idea is too crazy to try, where everyone can and is expected to participate and where even people who have never been on stage dare to sing a song at the weekly cabaret with the microphone rattling against their chin, while people sing along and cheer their courage.
It is also an event which takes care of it's own tradition, welcoming the people who created the lindy hop in the early 20th century. Dawn Hampton for example, who has been dancing since her father put her on the dance floor at the age of three telling her to "do something". Today she is 83 years old and with some small movements and a fantastic face she alone dances better than anyone of the participants at the camp. She says "don't be afraid", she says "get your show on the road". She says, whenever you have troubles, "dance!".
Dancing does bring people together, that is what dancing IS. But Herräng Dace Camp offers more than that. There is caring, loving and friendliness. The kind of atmosphere where no idea is too crazy to try, where everyone can and is expected to participate and where even people who have never been on stage dare to sing a song at the weekly cabaret with the microphone rattling against their chin, while people sing along and cheer their courage.
It is also an event which takes care of it's own tradition, welcoming the people who created the lindy hop in the early 20th century. Dawn Hampton for example, who has been dancing since her father put her on the dance floor at the age of three telling her to "do something". Today she is 83 years old and with some small movements and a fantastic face she alone dances better than anyone of the participants at the camp. She says "don't be afraid", she says "get your show on the road". She says, whenever you have troubles, "dance!".
torsdag 7 juli 2011
Vardagslycka
Tofuline har lanserat en ny glasstrut. Inget gluten. Inga mjölkprotein.
Men med choklad!
Och sylt!
Och krispigt rån!
Yummie.
Sitter på balkongen och njuter av sommar. Det är lätt att tro att sommaren bara finns på semestern men den är ju faktiskt här! Medan jag suttit i förhandlingar med min arbetsgivare om hur många av oss som idag har ett arbete ska bli utan, så har sommaren pågått hela tiden. Utanför.
Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.
Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.
onsdag 6 juli 2011
Dags för krishantering
Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.
Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.
Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.
När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.
Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.
Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.
Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.
Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.
När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.
Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.
Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.
 |
| Riskbeteende eller fantastisk upplevelse? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)