Dags för krishantering

Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.

Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.

Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.

När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.

Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.

Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.

Riskbeteende eller fantastisk upplevelse?