Men jag då?

Satt på tåget på väg till Malmö för några timmar sedan och läste senaste numret av tidningen Kupé. Här finns en artikel som heter Förnuft & självkänsla där det påstås att självhjälpsböcker, och i synnerhet de som handlar om att boosta sin självkänsla kan leda till att man mår sämre, inte bättre.

En kort artikel gör sällan ett område rättvisa, särskilt inte när man ska berätta om ny forskning och försöka dra en stor mängd litteratur över en kam, men jag kan ändå inte låta bli att reagera.

Det artikeln tar upp är psykologiforskaren Magnus Lindwalls forskning som enligt artikeln visar att övningar och affirmationer inte fungerar för att lösa personliga problem. Det torde väl vara ganska obvious, kan man tycka. Och jag håller definitivt med om att det är bättre att ta tag i och försöka lösa problem man har i form av en arbetsplats man inte trivs på, en taskig relation eller en dålig rygg istället för att bara upprepa för sig själv att man är älskad och värdefull. Men, jag blir provocerad när jag läser att "det är bättre att fokusera på vad familjen och vänner behöver istället för att gräva ner sig i sig själv".

Det är kanske inte menat som det låter men det jag hör skär illa. Jag har åtminstone två vänner som går eller har gått i terapi av just den anledningen att de problem de har i livet orsakas av just detta; att vara mer uppmärksam på och tillåtande mot andra människors behov än deras egna. Att ha glömt hur det känns att vilja något för egen del eftersom andra alltid så självklart får gå före. Partners, barns, vänners, chefers, kollegers, vem som helsts annans behov är viktigare. Till slut utplånar de sig själva så att de knappt vet vad de vill ha till lunch.

Jag inbillar mig att det är ett övervägande kvinnligt problem, ett överutvecklat servicemind som går ut över den egna personens gränser, integritet, och till slut låter alla klampa rakt över en.

Självklart mår man inte bättre av att bara rikta sin uppmärksamhet inåt och ägna livet åt något slags avancerat navelskåderi, men att tro att alla problem löser sig om man ser till andras behov istället för sina egna är för mig detsamma som att gömma huvudet i sanden och hoppas det går över - ända till den dagen man inser att man inte har den blekaste aning om vem man egentligen är och hamnar i en praktkris. Så det så.