Frisk och kry!

Jag har nu varit förkyld i sex dagar. Sådär rejält förkyld med feber, slemhosta och en konstant susande puls i öronen. Istället för att tycka synd om mig själv har jag sedan dag ett gjort allt jag och internet kunnat komma på för att hjälpa min lekamen att komma över sjukan. Jag har bryggt te på ingefära, kanel, timjan, anis, vitlök, citron och honung, jag har vilat i upprätt läge för att slemmet inte ska ramla ner i lungorna, jag har vandrat runt i lägenheten för att blodcirkulationen inte ska stanna av, jag har suttit framför öppna fönster för att få frisk luft, pratat minimalt och snutit mig när det var nödvändigt.

Men hela tiden har jag alltså tänkt på min kropp i tredje person. Öronen hit och näsan dit, halsen här och lungorna där, och över allt annat residerar hjärnan som uppenbarligen är det enda jag räknar till mitt "jag".

Så kommer jag igen att tänka på de där jämrans aboriginerna i boken Budskap från andra sidan (som jag tidigare nämnt i ett annat inlägg). När en av medlemmarna i gruppen aboriginer bryter benet försöker andra att hjälpa honom med hjälp av healing.

När de båda aboriginläkarna tidigare på dagen reponerade benet, gjorde de det genom att överföra tanken på det perfekta benet till kroppen. (Budskap från andra sidan av Marlo Morgan) 

Mannen med det brutna benet antog också att han skulle bli omedelbart hjälpt och accepterade vad som hänt utan att gräma sig. Han tog emot upplevelsen som en lärdom och gick vidare.

Jag vet inte vad det är meningen att den här förkylningen ska lära mig, förutom möjligen att jag har varit för lite utomhus, tränat för dåligt och mot bättre vetande inte varit tillräckligt strikt i mitt undvikande av mjölkprodukter och vetemjöl på sistone... Men jag kan i alla fall försöka påminna mig själv om hur det är att vara frisk. Om hur det känns att ha en stark rygg som inte värker av hosta, att kunna skratta högt utan att få ont i öronen och att känna smaken av solmogna jordgubbar utan en näsa som är helt igentäppt. Och faktiskt, i just den stunden som jag tänker på det så känns det liiite lättare. Och jag tröstar mig med vetskapen om att "this too, shall pass".



Åh jag gillar marschband:-) Speciallt imponerad av blåssektionen, alias grästuvorna.