Vet du en sak..?

Läste Miss Jo:s fina inlägg Kiss me like you wanna be loved och tänkte på en medresenär jag hamnade bredvid på bussen i somras.

Jag var trött och hade sett fram emot att få lyssna på sommarprat, men kvinnan bredvid hade tråkigt och kunde bara komma på att döva väntan och sin saknad efter pojkvännen hon precis kysst adjö genom att prata med mig.

I över en timme förde hon en monolog om bland annat vikten av att säga "jag älskar dig" när man pratar i telefon. Eftersom jag själv har svårt att ens säga "kram" och gärna vill spara de stora orden för att inte vattna ur dem, försökte framföra att det väl är viktigare att visa att man älskar genom sina handlingar än genom att uttala orden. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag har hört och sagt dem så sällan i mitt liv att de alltid känts svåra att uttala.

Och där någonstans förlorade jag fajten. Så jag försöker, försöker att berätta för andra vad de betyder för mig. Det är bara att konstatera, det finns förbättringspotential...

Hjälp till självhjälp

Någon sade till mig att jag borde sluta läsa självhjälpsböcker. Jag vet inte varför. Kanske för att hen tror att personlig utveckling bara är något man sysslar med om man är missnöjd.

För mig kommer intresset för dessa böcker, precis som andra vägar till självkännedom, ur en nyfikenhet på vem jag är och vad jag kan bli. Böckerna kan i sämre tider också fungera som en snuttefilt för vuxna. Trots att de säger ungefär samma sak finns det stunder då man behöver en påminnare. Och bara det att plocka upp en bok och börja läsa är första steget till att komma i rörelse – den absolut bästa medicinen mot nedstämdhet.

Häromdagen berättade en kollega för mig om den kurs i yoga hon har börjat på. Hon närmar sig 60 år och har aldrig provat på något liknande.
"Ledaren säger att man ska andas med magen", säger hon och visar, sittandes vid fikabordet. "Tänk", fortsätter hon och skrattar, "här är man närmare sextio och har inte lärt sig andas riktigt förrän nu!"

Min kollega upplevde sig ha vunnit en insikt, om något jag själv har känt till sedan tonåren. Man lär sig olika, men oavsett när man lär sig har det ett värde. Min mamma har utvecklats mycket mellan 50 och 65 år. Jag är säker på att det hon kommer att fortsätta utvecklas, för jag upplever att hon aldrig varit lika modig som nu. Kanske beror det på de böcker i personlig utveckling som alltid legat i hennes och min pappas bokhögar, kanske inte.

Jag förstår att det inte är självklart för alla att verkligen lära känna sig själv. För det ska erkännas att det ligger något skrämmande i att tvingas svara på de där svåraste frågorna. Det är förmodligen därför det är så vanligt att det tar några gånger i terapistolen innan man inser att terapeuten inte kommer att stå för svaren, utan att det är du själv som måste göra skitjobbet. Vad som helst kan hända när du börjar gräva, gamla monster kan väckas till liv och göra ditt liv ännu svårare än det var från början. Vem vet, kanske slutar det med att du vill byta kön!? Huga. Nej, bäst att sitta still i båten, hoppas att det ordnar sig, att det "går över". Vad det nu är.

När jag äntligen vågade lyssna på mitt eget svar på vad det är som är viktigt för mig i livet var det både en lättnad och en tyngd. Vet man vad man vill är det lättare att ta ut riktningen och vara tydlig gentemot andra. Samtidigt utesluter det alternativen. Att känna sig själv gör kanske inte alltid livet lättare, men du förstår i alla fall varför du reagerar som du gör och kan göra ett medvetna val.

Jag är medveten om att jag hela tiden förändras, och jag vill fortsätta vara nyfiken, vilja expandera och utvidga gränserna för mitt mod. Så jag kommer nog aldrig att sluta självhjälpsböcker, faktiskt hoppas jag att jag inte gör det.

Du ska inte tro det blir sommar...

Ibland är det väldigt svårt att få häcken ur. Det kan man ju förstå när det gäller sådant som att betala månadens räkningar, vaccinera sig mot TBE eller rensa avloppsbrunnen under badkaret. Men ibland är det svårt att komma igång även med sådant som man faktiskt tycker om att göra. Eller sådant som leder till något man tycker om. Man vill liksom gärna äta kakan utan att baka den.

Problemet med den där kakan är att den är lika ouppnåelig utan bak som flow är utan arbete. Men trots det sitter man gärna och väntar på att bli inspirerad, på att få lust, på att det ska "kännas rätt". Det kan man ju göra, men då blir det inte mycket kaka och inte mycket flow heller.

Den produktive författaren Stephen King ska någon gång ha sagt: "Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade. Vi andra stiger upp och jobbar.".

Så är det nog, och jag är lite rädd för att det inte bara gäller romanförfattande utan livet i stort. Att förverkliga sina drömmar görs ju sällan utan insats, man måste sätta spaden i jorden och fortsätta skyffla, ta både det första och en jädrans massa andra steg och vilka andra floskler du vill. För när man har kommit så långt att man vet vad man vill återstår själva vägen dit och det kan bli flow – men bara om man får häcken ur.

Eller som hjärnforskaren Katarina Gospic sade i sitt sommarprat häromdagen, "För det är ju inte så att världsproblemen kommer lösas för att vi pillar oss i naveln".

Och det här resonemanget väljer jag att illustrera med en bild av Amelia Earhart, som måste ha skottat en hel del jord i sina dagar. Ärligen snodd från www.elinkarlsson.com

Hjärta utan smärta

Det här med att ha problem med gluten och mjölk är inget kul för någon som älskar bakverk. Det man kan äta ur utbudet på ett vanligt café begränsar sig vanligen till maräng, havreboll och chokladbiskvi. Det är visserligen gott, men det blir lite tråkigt i längden.

Men den som orkar experimentera i köket kan åstadkomma riktigt goda verk vars konsistens är nästan precis som den äkta, eller mer traditionella, varan. Och fina verk också, som den här överraskningen jag fick i midsommar; fantastiska muffins med morötter och quinoamjöl, yummie!!

Skeptische

Igår var jag hos "min" massös. Hon lyckades göra min stela, hårda nacke mjuk och fungerande igen. Inte genom att massera utan genom att med min guidning lokalisera den ömmaste punkten och sedan hjälpa mig hitta en position där den felande muskeln är helt avslappnad och börjar släppa igenom blod igen.

Min massös har på senare tid blivit intresserad av örter. Hon går på kurser och föreläsningar, imponeras av kunniga personer, testar sådant som hon tror att hon själv kan må bättre av och rekommenderar det hon märker fungerar. Inte till alla dock. I vissa kretsar möts hennes entusiasm enbart av skepticism. Hon har slutat berätta eftersom hon känner sig nedvärderad, av ord som humbug och ovetenskaplig.

Skepticism är bra, men selektiv skepticism luktar fördomar. Att vara skeptisk till örtmedicin, kinesiologi eller psykodynamisk terapi är helt okej. Men då ska man också vara skeptisk till västerländsk läkekonst och KBT.

Jag märker att jag själv ibland hamnar i situationer där jag känner att jag måste försvara användningen av metoder som inte erbjuds på närmaste vårdcentral eller lasarett. Jag finner det märkligt och störande att det aldrig är tvärtom. En hel del så kallad alternativ medicin är vetenskapligt testad och används i vissa länder av vanliga läkare, annat har utarbetats under hundratals år. Man ska också vara medveten om att inte allt som görs på sjukhusen är resultat av forskning; metoder och mediciner utvecklas ju hela tiden även när de redan används. Senast nu i veckan kom det t.ex. ett pressmeddelande om att man vid cancerbehandling av kvinnors underliv inte alls behöver använda så mycket strålning som man gjort hittills, vilket i många fall orsakat patienter avföringsläckage och livslång smärta. Själv är jag närsynt som få, vilket beror på att man använde för mycket tryck i kuvöserna fram till slutet av 1970-talet. Vad gäller terapier har jag hört sägas att Sverige ligger långt efter andra länder i de metoder som används överlag.

Jag har både lagt mig under kniven och knaprat Kan jang i mina dagar, hoppats på goda effekter och oroat mig för att det ska bli fel. Och tycker att det är synd att man inte pratar mer om individuella skillnader än om patent.

Den teknik som min massös använde kallas för övrigt strain counterstrain och är föremål för flera vetenskapliga artiklar. Men det skiter jag i. Den funkar för mig.

"Jag vet ju inte vad jag vill!"

För några år sedan försökte träna på att vilja. Jag kände mig rätt lealös och kanske inte som ett offer för omständigheterna men jag märkte att jag mest gjorde saker på impuls från andra och inte från mig själv. Jag hade läst i någon självhjälpsbok att det går att öva upp viljan, och kanske också att lära sig höra den.

Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.

Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.

Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:

Grundläggande för självutvecklingstänkandet är föreställningen att det inte räcker med att vilja (som innebär att man vill ha någonting bestämt, en karriär, en älskare, en viktminskning): man måste också vilja vilja. Och man måste vilja bli av med icke-viljan som ingår i varje vilja. Och eftersom en viljande vilja är ett fenomen utan grund och anledning, skapas det hela tiden nya udda väsen, som skall garantera att viljan bakom viljan verkligen finns, men som ingen någonsin varken har sett hört, eller känt: den "skapande människan", den "kreativa potentialen" (Georg Lois), "kraften inuti" (Anthony Robbins) eller "den dagliga förbindelsen med de högre livsförändrande makterna (Phil Stutz/Barry Michels) - en hel hop moderna spöken kallas till liv, den lösgjorda kapitalismens vålnader, som inte drar sig för att uppträda mitt på ljusan dag.

Det är väl inte så konstigt att vilja vilja. Många framgångshistorier man läser om, om människor som tycker att de har hamnat rätt, handlar ju om att de har nått sina mål på ett eller annat sätt. Och för att nå målen gäller det att veta vilka de där jämrans målen är. Och för att kunna formulera målen behöver man veta vad man vill. Kanske är det så att i de tider av samhällsutvecklingen där människor inte var fria att vilja något alls utan hade sin levnadsbana utstakad för sig, så var en stor andel människor ganska nöjda med att inte vilja något. För att vilja något var farligt, något som kunde kräva ett brott mot normerna.

Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.

I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.

Smell the roses

Läser just nu Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Det har påmint mig om att känna efter hur jag egentligen har det just nu. När man mår dåligt behöver man liksom inte känna efter, det svarta tränger sig på utan att man behöver leta efter det. Men när man inte mår dåligt, hur mår man då?

Kände efter idag och kom fram till att jag faktiskt mår bra! Det är klart att oron för framtiden finns där, rädslan för att förlora människor jag bryr mig om, jobbstress och besvär med diverse fysiska skavanker. Men jag mår bra! Ska komma ihåg att känna efter oftare och vara glad så länge jag behöver göra just det:-)

Rosor till fina mormor på hennes 90-årsdag förra veckan.

Sommarväder idag på balkongen med mitt egenhändigt gulsprejade balkongbord.

 

Favoritprylar

Jag har blivit med iPhone. Det skrämmer mig lite, ägandet av denna pryl. För det har jag ju förstått när jag sett medmänniskor med denna mobil att den är just mer än en mobil. En favoritpryl.

Mina tidigare mobiltelefoner har tappats på marmorgolv i Grekland, närapå trillat ner i en gatubrunn under Tjejmilen, blivit blöta av regn och svett, skavts mot nycklar i fickor och handväskor, trillat i bitar och satts ihop igen. Mobilen har varit ett verktyg som vilket som helst, en hammare eller en kam. När den senaste blev stulen kände jag ingen förlust, bara hur min att göra-lista blev några punkter längre.

Så behandlar man inte en iPhone. Jag blir nervös bara jag plockar upp den av rädsla för att på något sätt fippla sönder den. För att den är snygg, smart och svindyr.

I dagens Svenska Dagbladet stod det om en undersökning av amerikaner med en genomsnittlig förmögenhet av 78 miljoner dollar. Det de hade gemensamt var en oro för att förlora sina pengar och en känsla av ekonomisk otrygghet... Jag vill inte påstå att jag är emot ägande, jag sitter ju trots allt på en bostadsrätt i Stockholm, men visst finns det en feng shui-frihet i det här med att äga så lite som möjligt. Ju mindre man har, desto mindre behöver man vara rädd att förlora.

Nå, nu har jag en iPhone och jag lär vänja mig. För den är ju trots allt just snygg och smart. Och om några veckor kommer den säkert vara lika repig och kantstött som mina tidigare telefoner har varit, trots att den är svindyr. Jag nästan hoppas på det, för då har den inte styrt mig.



Första fotot taget med mobilkameran, ett collage signerat Jan Stenmark från Seriegalleriet på Sankt Paulsgatan.

Vårrensning

Vårtider är utrensningstider, det verkar om inte annat märkas på återvinningscentralerna enligt krönikören Karin Thunberg på Svenska dagbladet.

Jag har full förståelse, jag är precis likadan. Men utöver garderob och andra skrymslen som kan få sig en duvning så här års är det för mig som vanligt kroppen som står i centrum. De senaste veckorna har jag utsatt mig själv för en leverrensning, en två veckors detox och en portömning. Ut med det gamla, in med det... fräschare!

I Thunbergs anda tänker jag också att det ju är bra med en mental rensning. Det vore ju fantastiskt fint om man som hon föreslår kunde få hysta ut lite skrot ur minnenas katakomber som liksom inte gör någon nytta utan tvärtom bara får en att må lite sämre när de dyker upp till ytan, gammalt som nytt. I avsaknad av den förmågan kan man kanske vända sig till meditation.

För några veckor sedan tipsade en vän mig om en app (vad annars) som fungerar som ett bra stöd för folk som vill komma igång med meditation. Den heter Get some headspace och erbjuder 10 minuters meditation i 10 dagar med en trevlig röst som guidar en från början till slut. Appen innehåller också små animerade filmer som kan hjälpa en att visualisera hur meditation går till.

Get some headspace finns också på webben och vill man fortsätta efter sina gratis tio dagar kan man t.ex. gå vidare med utmaningen 15 minuter i 15 dagar och sedan prenumerera på ytterligare ledda meditationer. Mycket bra idé och mycket pedagogiskt! Dessutom en trevligt utformad tjänst rent grafiskt både i app och på webb. Läs om grundaren i en intervju på DN:s insidan.

 

Jag har testat 10-dagarstjänsten och tyckte verkligen att den var bra. Den trånga sektorn är som vanligt att få in rutinen. När på dagen ska man få in tio minuters garanterad ostörd tid. Tänkte ett tag att det kanske är lättast att helt enkelt sätta sig på toaletten där man mentalt ändå sällan är någon annanstans än här och nu.

 

Min vän har fortsatt med 15 dagar och tycker fortfarande att den är bra så det är ett alternativ. Ska bara...

Låtsasvärldar och frierier

I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...

Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.

Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.

Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.

 

Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.

Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.

 

 

Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.

 

Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.

Quantified self – självförbättring in numbers

I sin strävan mot förbättring kan man arbeta på olika sätt. För min egen del handlar det mycket om hälsa, såväl fysisk som mental. Min måttstock är hur jag mår; hur mycket energi jag har, vilket humör jag är på och huruvida jag har ont någonstans.

Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.

Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.

Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.

I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.

Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.

För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.

Vill du se en stjärna...

Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.

Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.

Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.

Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.



En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.

Theme song

Tänker ibland på den gamla TV-serien Ally McBeal som jag följde slaviskt tills den liksom alla serier som inte har vett att sluta på topp ballade ur. Det jag tänker på är hennes fantastiska psykologs råd att skaffa sig en "theme song". En sång att ta till för att få energi och komma ur sina nojor.

Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:



Och slutade så här:



Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".

Vad man gör med sin tid

Jag tittar inte särskilt mycket på TV längre. Min lilla tjock-TV som är ett arvegods i minst tre led. Den står mest på när jag gör något annat. Har tänkt att det är bra, att jag som verkligen kan bli helt absorberad av dumburken, inte är fast i beroendet längre.

Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.

- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det

Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!

Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".

Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.

Ordlek

Fick några visdomsord av en vän idag, tolkade från Kristina Lugn.

"Varför oroa sig i onödan när man kan roa sig i onödan?"

Verkligen.

Jag skiter väl i vad du känner

Ur Horace Engdahls Cigaretten efteråt:

Det är sant, jag föraktar överkänsligheten. Den är ett val: att låta de andra stålsätta sig, eftersom de är av en billigare sort.

Jag läste det här och kände att det slog an. Jag menar inte att det är ett val att vara överkänslig för det kan ha sina orsaker, men det är ett val att tvinga andra att ta hänsyn till den.

Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.

När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.

Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.

Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.

Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.

MÅR NI BRA?!

Ne... Ja?
M Å R  N I  B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)

Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)

Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!

Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.

För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.

Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!

I am blessed

Snubblade idag över Lisa Ekdahls låt I will be blessed och måste bara i det sammanhanget säga att jag är så glad över att ha fått träffa så många fina människor i mitt liv hittills, och att jag är ännu gladare över att jag vågar kalla flera av dem mina vänner. Ibland när jag tänker på det kan jag inte riktigt fatta det och blir än rörd, än rädd för att ha missförstått något grundläggande. Är högmodig nog att hoppas att denna manna kommer att fortsatta falla från himlarna på just mig.

En av välsignelserna i mitt liv. Bild från Life in Brunei. På Stureplan.

I knew it!

Läser Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Läser:

Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.

Varningar mot ironi kommer alltid för sent. Den som förstår ironi är redan smittad av den. 

Tid att njuta

Det här med att påsken är en tid för reflektion över lidande. Låt mig bara konstatera att jag ibland är särskilt glad över att inte vara kristen. För den här påsken har handlat om njutning.

Foto av Björn Marquelli som självklart fotade och åkte skidor samtidigt.

Så, lyckades jag bortse ifrån det lidande det innebar att gå ut på dass i minusgrader, att blunda för livsstress och rädsla för framtida vägval, att strunta i en trilskande nacke och en mage som måste fjäskas för och en allt närmare arbetsvecka?

Ja, det gjorde jag faktiskt. För brasan som värmde upp stugan sprakade så mysigt, solen värmde fram fräknar ur mitt vinterglåmiga fejs och när snön inte knaprade under skidorna uppfyllde isens sång och himlens tystnad alla skrymslen i min hjärna, min nacke fick massage och magen omtänksamt anpassad mat – och helgen var lång, en dag efter en annan och en till. Och om jag haft sinnesnärvaro nog att ta tillvara det jag lärt mig under mina år som självförbättrare hade jag också fått tillfälle att verkligen uppleva tacksamhet. Nu gör jag det i efterhand istället.

Varför lever vi tillsammans?

På den där inspirationsföreläsningen jag gick på häromdagen pratade Susanne Pettersson också om vikten av att ha gemensamma mål eller visioner inte bara i arbetet utan även i privata relationer. Hon berättade att hon ibland ställer den frågan till par som kommer till henne för samtal. Vad har ni för mål med er relation? Varför lever ni tillsammans?

Det känns ju väldigt instrumentellt att använda sådana ord när man pratar om relationer, kanske i synnerhet när det gäller kärleksrelationer. Men samtidigt är det ganska uppenbart att om man inte delar samma vision i något så tajt som en kärleksrelation blir det svårt att undvika att relationen splittras av att man går åt olika håll. Hur ska man kunna finna gemensam inspiration och glädje om man inte delar visionen om vart man ska? Kanske är det av den anledningen som par med liknande intressen trivs ihop. Det gör det lättare att hitta gemensamma mål att ta sig an tillsammans, nya projekt. Att spara tillräckligt med pengar för att åka jorden runt. Att träna i månader för att klara av Vasaloppet. Att spendera all fritid på att bygga ett hus helt i snickarglädje.

Och när jag tänker efter är jag inte främmande för tanken när det gäller mina vänskapsrelationer. Jag vet att jag medvetet ”investerar” i vissa relationer för att jag vill att vi ska ha en förtroendefull och nära relation där vi kan luta oss mot varandra. På samma sätt som jag kan investera i andra för att de kan ge mig stöd i mitt arbetsliv, eller nya idéer, eller värdefulla råd och kontakter.

Kanske förklarar det också varför jag kan bli så besviken på vänner ibland. När jag upptäcker att vi inte delar samma mål med relationen. När jag inser att jag inte är en vän utan bara en kollega, att någon jag inspireras av tycker att samvaron är tråkig, att jag används som stöd utan att få någon trygghet tillbaka. Eller tvärtom när jag inser att jag är någons bästa vän utan att själv känna detsamma.

Susanne Pettersson berättade om ett par som hon ställde den här frågan till. Mannen svarade efter viss betänketid, att som han såg det, var målet att när han och hans fru blev gamla, då skulle de bo på ett pensionärsboende i dalen, hjälpa varandra upp på den kulle de nu ibland sprang runt, sätta sig på bänken längst upp, hålla om varandra och ärligt säga, att om de fick göra om allt i livet, så skulle de välja varandra igen. Det är väl ett okej mål?

Den här bilden har egentligen inget med texten att göra, eller kanske lite för att den också handlar om ett mål, Askungens mål, att gifta sig rikt. Egentligen hade jag velat lägga upp en fantastisk bild här på mig själv och en vän, men eftersom mitt mål är att behålla den relationen tänker jag att det är bäst att låta bli...

Assa och dissa

Idag var jag på Oscarsteatern på en så kallad inspirationsföreläsning. En sådan där föreläsning som man går på i grupp som ett slags jobbförmån, tillsammans med sina kollegor för att typ, bli på gott humör och slippa jobba en eftermiddag.

Föreläsningen hölls av Susanne Pettersson, en mycket professionell föreläsare som helt uppenbart visste vad hon pratade om. Seminariet handlade om hur man på individnivå, gruppnivå och organisationsnivån kan jobba bra och samtidigt MÅ bra.

Även om man har hört det mesta förut behöver man påminnare, gärna i andra ordalag. Mycket kort utgick hon ifrån hjärnan och berättade varför vi behöver:

1. veta vad vi vill
2. ha förmågan/kunskapen att nå dit
3. att ha roligt på vägen dit genom att hitta rätt tillstånd
4. att tro att det går
5. och så något mer jag inte kommer ihåg.

Jag tar särskilt med mig två saker. Från resonemanget om tillstånd – alltså om vikten av det känslomässiga tillstånd vi befinner oss i för hur vi mår och presterar, och om hur smittsamt det där tillståndet är mellan människor – tar jag med mig frågan ”vilket tillstånd vill jag förmedla till min chef”. Så fort jag hörde henne säga det ångrade jag ett mail jag skickat till min chef och bestämde mig för att i framtiden vara väldigt noga med att känna av att jag befinner mig i rätt tillstånd när jag kommunicerar med honom. Jag har tänkt på det förr, men uppenbarligen glömt bort det. Det här var definitivt en bra påminnare.

Det andra jag tar med mig är det här med att assa och dissa; associera och dissociera. Att hålla bra saker, prestationer, känslor nära mig och tvärtom hålla ifrån mig sådant som är dåligt. Jag gör det redan till viss del, men jag kan definitivt lära mig att göra det bättre. Och på båda fronter. Det är en lika stor utmaning att ta till sig sådant som är bra som att hålla ifrån sig sådant som är dåligt.

Så gör det ju inget att Oscarsteatern är en fin och inspirerande miljö att dricka påste, äta förbjudna bullar
och skrika sig hes i, i pausen.

Oförbätterlig

Vågade mig in på Akademibokhandeln igår för att bara köpa TVÅ böcker som jag hade sett ut. Den ena hittade jag inte. Ändå gick jag därifrån med FYRA. Jag undrar om det är sjukligt på något sätt.

– Men det var ju ändå 20 procents rabatt på rea-priset! Och jag får väl slänga några andra böcker för att få plats med dem. Väl. (suck)

Jag kan uppenbarligen inte utsätta mig för frestelser. NO MORE BOOK STORES!

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag ju precis som med godiset jag inte kan stå emot faktiskt konsumerar böckerna jag köper. Hittills har jag kommit fram till att jag nog kan lämna bort boken "Drottning Victoria av Sverige" till någon annans bokhylla när den är färdigläst.

En människas ondska, alla människors ondska

Har varit på bio och sett filmen Hanna Arendt. Vad härligt det är när man får en bra bioupplevelse och samtidigt lär sig något! Ultimat för en lat. Får man dessutom igång hjärnan är det ju en fin bonus, en tanke eller två är ju inte fel. Och det är just tanken som är det centrala i filmen, människan som en tänkande varelse.

Filmen handlar om hur Hanna Arendt bevakar Eichmann-rättegången och förvånas över att en man som alla vill betrakta som ondskan personifierad visar sig vara...banal. Inte en antisemitisk djävul, bara en vanlig, tråkig men mycket lojal byråkrat som råkade hamna på en tjänst som när han gjorde sitt jobb väl, skickade folk i döden.

Eichmann säger själv att han fick dela sig själv i två för att kunna fungera; arbetsuppgifterna i en del, samvetet i en annan. Med Hanna Arendts ord; han avstod ifrån att tänka. Att tänka som människa.

Jag tror att det är väldigt vanligt att man gör så till vardags. För att man inte orkar ta ansvar för allt, för att man inte orkar vara den människa som man egentligen vill vara för att det kräver för mycket av en. Kanske behöver det vara så till en viss grad, men så långt är man ändå skyldig att tänka att man är medveten om vad det är man gör – man gör sig mindre mänsklig.



För övrigt fick jag en väldig lust att börja röka när jag såg den här filmen, gärna pipa. De röker som borstbindare och man undrar hur det är möjligt att inte alla filosofer dör i lungcancer.

Att gå, eller inte gå till läkaren

Har fått höra att jag springer till läkaren för minsta lilla. Eller massösen, eller kiropraktorn, eller kinesiologen, eller...ja, ni fattar.

Läste precis om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Henning, som håller sig lus- och alkoholfri i en skitig och försupen tid, är egentligen för späd för de tyngre yrkena, men han bär och bär. Mjölsäckar, tegel, sten, sillar. Han blir trött, det värker i lungor och rygg, men han vågar inte gå till läkaren. Tänk om han skulle behöva medicin, det har de inte råd med, och han måste ju jobba och försörja sin kära fru och deras fyra barn. Så han fortsätter att bära och bära, tills han tuppar av och blir hemburen av sina kollegor. Läkaren kallas in som bara kan konstatera tuberkulos i lungorna som spridit sig till magen. Det är kört. Henning dör 35 år gammal och lämnar sin fru ensam med de fyra barnen.

Tänker på min farfar, också han med namnet Henning men flera decennier senare. Också han absolutist, aktiv medlem i IOGT-NTO där han träffade sin fru. Också han med fyra barn. Han fick problem med magen, sökte läkarhjälp men blev hemskickad. När man upptäckte att det var magcancer han led av var det för sent. Han dog i 40-årsåldern och lämnade sin drygt 30-åriga fru ensam med de fyra barnen.

Ja, jag springer hos läkarna, massörerna, kiropraktorerna och kinesiologerna – inte för att jag är rädd för att jag ska vara sjuk, utan för att jag är rädd för att det ska vara för sent. Och för att jag då ska ångra att jag inte gick tidigare, insisterade mer, medan det fanns tid.

(För övrigt var Mina drömmars stad precis så bra som jag mindes den, och jag får direkt lust att gå upp på Söders höjder, passera genom Gamla stans gränder och kika in på gårdarna på Tjärhovsgatan och andra sidan Renstiernas gata där några av de äldre husen fortfarande står kvar. Mest för att glädjas åt att den tiden som skildras i boken är förbi.)

Åka skidor

Vasaloppet idag. Och jag har åkt skidor. I övrigt finns inga som helst samband mellan mig och Vasaloppet.

Har omfamnat vintern idag, trots att jag ju tycker att den borde ta slut nu någon gång. Har stirrat mig nästanblind på vit snö, vänt ansiktet mot en värmande sol och stånkat fram i bakhala spår med en skare som försökt rycka ifrån mig stavarna. Och härligt var det! Lika härligt som den varma chokladen som intogs bredvid spåret och det varma bubbelbadet efteråt.

Det här med inre ro

... meditation .... (smask, smask) ... det ska inte vara så allvarligt (handviftningar) .... att hitta ... (smask) ............................................... andningen (pekar med båda händerna mot magen) (smask, smask) ....... bli inte förvirrad av tusen års (smask, smask) .......................... sittandet är heligt, gåendet är en kamp .........

Efter en ovanligt förvirrad introduktion av prästen som för dagen har sitt vita hår i en tofs i nacken är det dags för en halvtimmes sittande meditation och en sväng i kyrkgången. Det är tyst och lugnt, jag vajar till både två och tre gånger på min lilla pall men lyckas undvika att skamligt falla framlänges med pannan i stengolvet. Tankar och bilder, i halvvakna sekunder också drömmar, flyter omkring fritt bakom ögonen. Det enda som hörs är mina egna och de andra meditatörernas andning och kurrande magar.

Vi sjunger (hummar i mitt fall) A Me Ho Chi No, eller nåt, jag kommer aldrig ihåg men det handlar om himlen och jorden.

Så är det slut. Känner mig lugn och harmonisk, tacksam över att jag för tredje gången lyckats ta mig från jobbet i tid för att hinna med meditationen innan måndagens träning.

Då får alla plötsligt bråttom. Viker ihop mattor, hastar iväg med meditationspallar till förrådet och drar på sig skorna. Innan jag fått på mig jackan är de andra på väg ut genom kyrkporten. Står häpet kvar och undrar om jag missade poängen.

Helglyx

Åkte till Smådalarö gård i helgen med två vänner. Bara så där. Hängde framför brasan, bläddrade i skvallertidningar, bastade, njöt av solen, frossade hotellfrukost och pratade, pratade, pratade. Ja, och så tittade vi på Melodifestivalen och gick och lade oss klockan tio.

Jag är trög

Var till en näringsterapeut i förra veckan för att få reda på vad jag bör äta för att må så bra som möjligt och följa upp mina nya äta-rutiner efter galloperationen för några år sedan. Gjorde en så kallad ESTECK-mätning och man kan säga att jag fick reda på lite mer än jag var ute efter. Budskapet var som följer:

• Låg ämnesomsättning
• Långsamt nervsystem (dominans av det parasympatiska nervsystemet)
• Långsamma hjärtslag
• Tjockt och trögt blod
• Låg energinivå

Ja, och så var hjärnan tydligen inte på topp heller, men det kunde i alla fall vara tillfälligt.

Det positiva i allt detta är att jag är helt normal! Det mesta jag har tyckt var avvikande i min hälsa hänger ihop. Låga sköldkörtelvärden, låga blodvärden, frusenhet, spända muskler, problem med mjöl och mjölk, sockersug, torr hud och energilöshet. Allt hör ihop. Till och med min fallenhet för melankoli hör till bilden.

Jaha, och vad betyder det här då? Jo, det betyder för det första att jag verkligen inte bör äta mjölkprodukter, mjöl eller socker. Redan där kände jag hur livslusten liksom rann ur mig – det är ju allt som är gott! ALLT! Men det betyder också att jag inte behöver äta särskilt mycket kött vilket är bra eftersom min ambition det här året är att försöka dra ner just på köttet.

Det betyder också att jag behöver mycket värme och ljus och att jag behöver stimulans i form av t.ex. stark mat och mycket färg. Helst borde jag flytta till Spanien, tyckte näringsterapeuten.

Egentligen är det ju inget nytt under solen. Jag har ju misstänkt alla de här sakerna förut, till och med det där med färg som jag ju märkt länge ger mig så enormt mycket mer energi än vitt och svart, så mycket att jag kan känna ett sug efter det i ögonen. Men det är ändå bra att få det bekräftat av någon som vet något. Så nu vet jag alltså. Att jag är trög.

"Din hjärna har brist på energi, framför allt i de emotionella delarna och speciellt i de delar som är undermedvetna och har att göra med återhållna känslor." Jaha, vad ska jag göra med den informationen? 

Här kan man läsa lite om vad ESTECK-mätning är för något, hos Ängsgården.

Falling to pieces

Nu har jag haft den här jämrans låten på hjärnan i goda tre veckor. Det första neuronerna tar till så snart jag inte tänker på något annat.



Ja, och bara för det måste jag också posta en cover på samma låt som jag försöker varva med originalet för att jag inte ska bli utkastad från Youtube. Om man nu kan bli det.

Stop bitching!

Jag har så många gånger önskat att jag var optimist. Att jag kunde se med tillförsikt på framtiden, tänka att allt kommer att ordna sig till det bästa, att mitt liv är fullt och att allt jag önskar kommer att komma till mig.

Det är inte så att jag tvivlar på min förmåga att åstadkomma saker, det känns bara som om inget någonsin kommer att ordna sig utan min försorg vilket ställer oerhört stora krav på att de beslut jag fattar verkligen är rätt och inte istället leder käpprätt åt helvete.

Ja, jag önskar verkligen att jag kunde ta det lite lugnt någon gång, bara slappna av och njuta lite. Men, nu är jag inte sådan och hur mycket jag än anstränger mig verkar det inte förändras i någon större omfattning. Istället oroar jag mig alltid. Alltid. För att något är fel, för att jag har GJORT fel eller för att något KOMMER att bli fel. Inte undra på att jag har spänningsproblem så till den grad att jag inte har kunnat tugga ordentligt de senaste veckorna på grund av feldragen käke.

Som om nackproblem, tuggsvårigheter och grumliga tankar inte var nog går det här tyvärr ut över andra när jag inte kan hålla tyst med all oro. Det blir liksom lätt en klagokavalkad som inte är bra för någon. En person som gjort något åt sin klagolåt är Christine Lewicki. Hon har skrivit en av de mest populära böckerna i Frankrike just nu, J'arrête de râler, eller I stop complaining. Christine bestämde sig för att sluta klaga under de magiska 21 dagar som krävs för att bryta en dålig vana, och WOW, hela livet blev plötsligt bättre.

Och det hjälper faktiskt. Jag har testat det ett antal gånger och jag är mindre benägen att ge uttryck för min oro med klagan nu än jag var förr. Jag har dock uppenbarligen aldrig lyckats hålla mig i 21 dagar för ibland är det rent bedrövligt hur mycket skit jag spottar ur mig. Jag har bara väldigt svårt att säga att jag mår bra om jag inte gör det.



Det finns en annan teknik också. Åt lunch med en väninna igår som upptäckt att hon skapat en motreaktion på klagan. Flera av hennes vänner har barn och hon tycker att det alldeles för ofta klagas på just barnen. Tänk, vad man kunde göra utan dem, och tänk vad jobbiga de är och tänk om de ändå kunde sluta skrika, och...

Hon har själv en liten dotter med ett syskon på god väg, och även om det allra roligaste hon vet inte är att släpa på en två-åring som skriker så hon får spasmer inne på ICA Kvantum, har hon blivit försiktig med att klaga på det. För faktum är att det ju är en så liten del av tiden som ser ut så. Under större delen av tiden förstår hon inte hur hon överhuvudtaget kunde ha ett liv innan familjen blev till, och hon försöker kompensera andras klagan med att säga hur jäkla roligt det är med barn och hur fantastiskt mysigt och spännande det kan vara. Och ju mer andra klagar, desto mer känner hon sig som en reklampelare.

Men hellre det. Hellre reklampelare än avloppshål. Och kanske är det så att det till slut inte blir förljuget att säga att man faktiskt mår bra.

Procrastination

Läste i tidningen häromdagen om en forskare som konstaterat att vi gör bäst i att fatta våra beslut i sista sekunden. Alltså, att inte vara så snabb med beslut utan skjuta upp dem så länge det bara går.

Det här går ju verkligen på tvärs mot det mesta man har hört, för att inte tala om det lilla sunda förnuft man har utvecklat genom åren som yrkesverksam. Men skuldkänslorna vi får när vi lägger saker på hög utan att ta tag i dem är enligt Frank Partnoy något vi lärt oss känna helt i onödan.

Han menar att ju längre vi väntar med att fatta ett beslut om lösningen på ett problem, desto större möjligheter har hjärnan att ordentligt bearbeta det där problemet. Att skjuta upp beslut är helt enkelt mänskligt för att det är så vi fungerar, oavsett om det gäller jobb eller livet i övrigt.

Pust, vad skönt!! Jag som spontant reagerar på jobbiga beslut med att göra allt annat oviktigt först...hinner jag tänka innan det börjar skava. Och visst, där kom det. Nyckeln till att få det här att fungera är att FÖRST avgöra när du har din deadline.

Jag misstänker att just det här är en viktig anledning till varför jag kan känna mig så stressad i livet ibland. Jag vet att jag kommer att behöva fatta viktiga beslut i framtiden men jag skjuter dem framför mig av ovilja att ta tag i dem. Hur länge kan jag göra det? Tänk om jag missar min sista sekund.

Sorteringssystem i all ära. Problemet är att de förutsätter att man använder dem, inte att man är mänsklig.

Söt uppstötning

Nu när jag har etablerat att jag är snygg tänkte jag bara addera att jag också är smart, modig och pja, ett socialt geni.

Smart för att jag idag har minglat med forskare på omväxlande engelska och franska, modig för att jag igår med självklarhet knatade rakt in i en kyrka för att joina ett gäng zen-meditatörer som verkade veta precis vad de gjorde (till skillnad från moi), och socialt geni för att jag efter dagens seminarium lyckades motivera ett gäng trötta och upptagna människor att ta med sitt pick och pack till ett mingel i en tråkig kontorslokal – där jag sedan pratade oavbrutet i ett par timmar med olika okända människor slurpandes på ett glas champagne.

Ja, och så förresten är jag omtänksam också, och tar min champagnerusiga hjärna med till den tyska kollegan som försöker lära sig svenska, för att uppfylla mitt hot om att varje dag avkräva henne ett svar på svenska om vad hon gjorde kvällen innan.

Okej, det var det. Kände att jag behövde lite love bombing, nu känns det bättre:-)

Och för övrigt ska jag nog försöka göra det där meditationsbesöket till en veckovana. Kyrkgolv må vara hårda som..ja, sten, men 45 minuters vila från vardagen kan vara värd en insomnad fot eller två.

Hybris

Har varit lite låg ett par dagar den här veckan och jag misstänker att det handlar om inbillning. Inbillning är ett knepigt fenomen som tyvärr ofta får en att må dåligt. Men faktum är att man kan använda den till något.

När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt när jag upptäckte att någon tittade på mig. Jag inbillade mig att personen gjorde det för att jag hade konstiga kläder, glömt matrester i mungipan, en snorkroka hängandes ur näsan eller något annat jobbigt. Det gjorde mig självmedveten på ett sätt som tvingade in mig i ett hörn där jag kunde komma bort från blicken.

För några år sedan försökte jag medvetet ändra på det. Jag bestämde mig för att istället inbilla mig att den person som tittar på mig gör det för att hen tycker jag är snygg, är fin i håret, har coola örhängen eller för att hen undrar var jag fått tag i mina välpassande kläder.

Oj vad svårt det var i början! Men nu, jeez, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Näsan i vädret som värsta primadonnan, ruskandes på håret och smilandes som om jag fått en komplimang, bara så där. Och grejen är att jag lite skiter i vad den där personen tycker. Så länge jag inbillar mig att det är något bra, så mår jag bra. Basta!

Äh, bara mejkar mig lite – bara så där, tjejen som tror hon är ett snyggo.

Plus och minus i snön

Apropå det där med att omfamna vintern. Förra fredagen misslyckades jag kapitalt trots att viljan fanns. Knatade målmedvetet in på Alewalds som hade rea på längdskidor och tänkte att när jag nu ändå bor bara typ hundra meter från ett skidspår borde jag ju kunna ta mig ut åtminstone någon gång ibland om jag nu ändå hade ett par skidor.

 

Jag blev inte länge. Efter ungefär tre minuter armbågade jag mig ut i kylan, svettig och lite panikslagen av den reahungrande folkhopen som befolkade butiken.

 

Fredag övergick i helg och då tog jag mig lite spontant till Oslo för en 25-timmarsvistelse. Och där var det vinter minsann. Det snöade nästan oavbrutet under de 25 timmarna och norrmännen verkade vana vid läget. Det vimlade av folk på stan, med eller utan skidor i nävarna, det åktes pulka i parken, det åktes skridskor längs Karl Johans gate, det promenerades och joggades som om det där med hällande snö var en förutsättning för att gå ut ur huset.

 

Och vi var inte sämre. Vi gick längs Karl Johans gate, besökte Domkyrkan, letade upp turistinformationen nere på stan, åkte buss, spårvagn och tunnelbana, gick till Peppes Pizza (och åt glutenfri pizza - GLUTENFRI PIZZA, helt otroligt), gick vidare till en gigantisk biosalong och såg Les Miserables, gick på upptäcktsfärd bland Vigelandsparkens många statyer och avslutade i skydd av snön på Munch-museet.

 

Försökte tänka bort snön och drog bara mössan längre ner över ögonen. Det var egentligen inte särskilt kallt och faktum är att de där statyerna var väldigt fina i snö. Såhär efterhand ger jag mig själv godkänt.

 



Budskap i damm

Ibland kan det löna sig att inte vara så noga med den där städningen.

Just do it!

Förra veckan fick jag vid två olika tillfällen samma råd av två olika personer. Att jag bör tänka mindre och göra mer. "Don't think, act!" som det stod i det uppfordrande messet jag senare fick av en av dem som påminnelse.

I helgen kom jag att tänka på hur jag som student deltog i olika experiment som psykologistudenterna behövde försökspersoner till. Det handlade ofta om något slags knep och knåp som man skulle lösa på tid. Jag försökte aldrig lösa gåtorna genom att direkt med händerna flytta runt på det som låg framför mig, jag ägnade istället alltid en bra stund åt att först få en uppfattning om mina chanser att nå målet. Om jag kom fram till att jag inte förstod problemet avstod jag helt från att försöka. Det kändes liksom meningslöst.

En annan vän kallar det för riskminimering och det är väl också sant. Överhuvudtaget vill jag ogärna ge mig in i saker om jag inte redan från början känner att jag har oddsen på min sida. Det ställer till det ibland, för i livet är det ju väldigt sällan man kan avgöra hur något kommer att sluta redan innan man tagit första steget. Och det där med att inte sitta och vänta är ju ett råd som upprepas såväl i management-litteratur som på gamla väggbonader; "gör det svåraste först, för det är ofta det som är viktigast" eller "morgonstund har guld i mun".

Jag har skrivit om det här förut och jag tycker ju att jag har blivit bättre på det där på senare år. Ibland för att det helt enkelt är mer oprofessionellt att inte testa än att missa chansen, ibland för att själva livet flåsar mig i nacken. Men uppenbarligen behöver jag då och då lite åthutningar från vänner som vill mig väl. För att minimera risken visserligen, men risken att låta startsträckan bli så lång att jag missar loppet.

Tiddelipom

Gick och lade mig klockan tio häromdagen som en duktig kicka (och mycket erfaren och trött kvinna) för att jag skulle orka upp klockan sex dagen därpå. Jag har den sällsamma turen att ha lätt för att somna. Det är fantastiskt bra.

Så var dock inte fallet just den kvällen. Och jag VAR trött, jättetrött. Men halv tolv började jag undra om jag redan hade sovit en hel natt eller om jag verkligen aldrig hade somnat alls. Tittade på klockan och konstaterade det senare. Gick upp och tuggade i mig en torr clementin och tittade ut genom köksfönstret ner på gatan utanför.

Det var så himla fint! Snön som fallit hela dagen föll fortfarande, i sådana där feta, lata flingor som liksom är urtypen av snö. Och det var så ljust, av gatlyktor, avlägset storstadssken och allt det där vita. Tänkte att jag gärna skulle vilja tycka om vintern, kylan och snön.

På senare år har jag lagt mig till med en särskild strategi när jag hamnar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm. Den kräver en väldig massa energi så det är inte alltid det känns värt det, men varje gång jag försöker så lyckas det. Jag gör situationen till min. Liksom dyker in i den hela jag, tar plats, låtsas att jag är "on top". Flinar upp mig och beter mig som om jag känner mig som hemma. Det funkar förmodligen på samma sätt med vintern. Jag behöver helt enkelt ta den i besittning.

Dags att plocka fram termobrallorna. Och skridskorna. Och hyra skidor i Hellasgården. För det kan ju inte vara meningen att halva året ska vara en parentes bara för att man är så förbannat frusen av sig.

I alla fall somnade jag till slut. Bara för att vakna klockan fyra, helt övertygad om att klockan väckt mig. Vilket den inte hade. Tänkte att det nog var bäst att ta långkalsonger och fleecetröja till jobbet. Och somnade om.

Egenhändigt skapad snöängel.

Mer tid och mer förälskelse åt folket!

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg här om att uppleva nya saker för att göra så många dagar som möjligt minnesvärda. Det kom jag att tänka på när jag läste artikeln På spaning efter den tid som ständigt flyr av Merete Mazzarella som jag nämnde häromdagen, och som berättar om boken "Tid. Upplev – utnyttja – uppskatta" av Stefan Klein.

Upplevelsen av tid är ofta sådan att den tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Klein menar att det hänger ihop med upplevelsen av vår omvärld. När man är liten och inte har sett så mycket blir många upplevelser förstagångsupplevelser. Ju äldre man blir, desto mer repetition utsätter vi oss för, och upprepning avtrubbar varseblivningen.

Det är alltså förstahandsupplevelserna vi kommer ihåg bäst och visst är det så att de perioder då man upplever mycket nytt är sådana man tenderar att ha kvar tydligast i minnet. Semesterresan till en ny ort med nya människor lever liksom längre än de betydligt många fler dagar man sitter framför datorn på kontoret. Nu kan ju just det visserligen ha sina fördelar, men själv blir jag aningen stressad av att jag liksom tappar en massa liv. Tid som jag har levat men inte lagrat.

Enligt Klein består räddningen i att skola vår uppmärksamhet. Om vi lyckas låta uppmärksamheten dröja i nuet förlänger vi vår upplevelse av tid. Dessutom blir vi gladare, för systemet för styrning av uppmärksamhet och systemet för styrning av lust och nyfikenhet hänger ihop.

Det här får mig att tänka på förälskelse. Jag har läst någonstans att förälskelse triggas igång när vi utsätts för något nytt som väcker vår nyfikenhet. Det är därför det är så svårt att hålla en förälskelse vid liv i ett parförhållande. Efter ett tag är det inte så mycket som förvånar med den där partnern längre, man kan tvärtom känna varandra irriterande väl. Min mormor sade en gång att ett sätt att få en relation att hålla är att behålla vissa saker för sig själv, för annars försvinner spänningen. Hon har svårt att förstå dagens parrelationer där många tenderar att vara mer kompisar som berättar allt för varandra, än två personer som ska lära känna varandra under nästan ett helt liv.

För mig blir slutsatsen att det där jag hörde i ett av avsnitten av tv-serien "Jakten på det perfekta livet" med Hanna Hellquist i höstas bör stämma; att ett sätt att hålla liv i en relation är att se till att uppleva nya saker med varandra. För om det är svårt att hela tiden se något nytt i sin partner kan man i alla fall se till att vara nyfikna på livet tillsammans. Då får man ju dessutom ett längre liv på köpet, rent minnesmässigt. Win-win:-)

Minns första riktiga skidresan, första gången i Vemdalen, första sittliften-erfarenheten och min första after ski.

"Gott-ont"

Var hos massösen idag. Det var skönt. Och inte. Hon knådar inte så mycket som hon trycker. Och oj vad hon trycker! Hon letar upp de ondaste ställena och trycker det hårdaste hon kan. Hon är "the master of muscles" och med sina nypor tvingar hon de motspänstigaste muskler till underkastelse.

När jag ligger där och pustar och piper av smärta frågar hon; "Gör det gott-ont eller ont-ont?" Jag vet inte om det är direktöversatta amerikanska uttryck, det är därifrån hon kommer, eller om det är hitte-på-uttryck som bara hon själv använder. Men jag förstår vad hon menar. Gott-ont smälter bort och man står ut med det för att man vet att det blir bättre. Ont-ont är bara en pina. Det gör konstant ont och erbjuder ingen avslappning.

Det är sällan jag läser Svenska dagbladets understreckare längre, men i onsdags kom en riktigt intressant artikel av Merete Mazzarella – en favorit bland skribenterna. Artikeln heter På spaning efter den tid som ständigt flyr och jag kommer att återkomma till den i annat ärende, men där refererar hon i alla fall till en stressforskare vid namn Marianne Frankenhauser som använder ordet "glad-stress". Det är apropå hur vi upplever tid och stimuli, om skillnaden mellan den mängd stimuli man utsattes för i en äldre tid, och den mängd vi utsätts för idag. Ofta hör man talas om utvecklingen i negativa termer, men här lyfter Merete fram att forskare visat att ett högt tempo faktiskt påverkar både prestationsförmåga och kreativitet på ett positivt sätt. Och att det till exempel kan betyda att man om man går i pension kan uppleva att man med ett minskat tempo också tappar just "glad-stressen".

Nästa gång när jag sitter på jobbet och blir uppjagad av långa att göra-listor eller känner en annalkande livskris, då ska jag hädanefter fundera på om det jag känner är glad-stress eller helt enkelt bara stress. Om det gör ont-ont, eller om det är värt att stå ut för att det blir bättre sedan.

"No-stress" på Kuba. All inclusive.

Fy för fördomar

Jag tycker om att tänka på mig själv som en fördomsfri person med öppet sinne. Dels för att det låter bra och dels för att jag misstänker att jag kan missa bra saker om jag inte kan skilja på sant och falskt. Ja, och så vill man ju inte gärna vara orättvis heller, fy för sjutton.

Det är ju så klart bara fantasi, för jag har en hel massa fördomar och till mitt försvar får jag väl säga att själva principen är nödvändig för att hjärnan inte ska få en burn-out. Men när de visar sitt fula nylle försöker jag i alla fall notera dem och låta bli att bara lägga dem till handlingarna.

Så till saken. Jag har en kollega, en tio år yngre och tio centimeter kortare kille som ser lite ut som den där latinoskådespelaren som man har sett men inte kan namnet på. Jag misstänker att han flirtar med mig (och jag skriver misstänker eftersom jag är lite trög på att lägga märka till sådant) och när jag första gången noterade/inbillade mig (som sagt) det blev jag så överraskad att jag var på vippen att förvånat utbrista ett "flirtar du med mig!?". Men eftersom jag för det mesta censurerar det jag tänker innan jag säger det, höll jag käft och det var tur eftersom vi stod i en väldigt liten hiss som var väldigt full med andra kollegor.

Hur var det med fördomarna då? Jo, förvåningen över uppmärksamheten kom...ja...av flera anledningar, men framför allt reagerade jag på åldersskillnaden. Varför i hela friden skulle en kille som är tio år yngre än jag själv flirta med mig? Bevis på fördom 1. För varför skulle åldern spela någon roll? Egentligen? Och ännu värre blir det när jag upptäcker att jag antar att om rollerna var omvända, och alltså jag skulle vara killen och han tjejen, då skulle det kanske vara konstigt av andra anledningar men inte främst på grund av just åldern. Bevis på fördom 2. Huga, hur konventionell får man va'?! Nä, det här måste utredas.

Look-a-like med förmodad jämnårig danspartner. Från wodumedia.com

Jag är en pommes frites

Nu har knotor knäckts, halsen dragits ut och muskler rådbråkats. Nu är jag redo för vårens träning och jag har precis bestämt hur den ska se ut! Det blir en retur till Friskis&Svettis med tre pass i veckan där en normal vecka helst ska innebära åtminstone två pass intensivträning med Medel Puls, Intervall Flex eller Intensivgympa. Jajemen, här ska förbättras så det står härliga till. (Notera fegkursiverna.) Dessutom ska det kritiska stället av ryggen runt nedre delen av revbenen mjukas upp enligt kiropraktorn, hur det nu ska gå till.















Det här betyder tyvärr ett åtminstone tillfälligt adjö till Body Combat och Zumba, men det kan inte hjälpas. När det behöver tas rejäla tag litar jag mer på de utmattningstekniker som funkat förut. Och det behövs, för magen har växt för varje månad det senaste året och det är både obekvämt och oroväckande. I synnerhet som jag ända sedan jag hörde talas om att det fanns nojat om att jag kan vara en så kallad pommes frites-människa, alltså en person som är smal utanpå men fet inuti. Nä, jag vill kunna äta en efterrätt utan att vara rädd för att samtidigt bädda in organen i ett täcke av farligt fett. Som tur är har jag en sådan där tokavancerad våg som mäter både kilo och fettandelar, och ett måttband har man ju, så insatsen ska dokumenteras med före och efter där efter får bli veckan innan midsommar. Så var det bestämt.

Note to self: Boka in fler massagepass.