Ont, det gör ont

Häromdagen var jag vuxen. Tog tjuren vid hornen. Valde den korta vägen. Pratade klarspråk.

Jag pratade relation med en man jag är relaterad till. För det är ju fel. På något sätt.

Och han tog min hand. Och satte mig i sitt knä. Och höll om mig när jag grät. Och sade, jag försvinner inte om du inte vill det.

Varför lämnar jag det här? För att det är fel? Vaddå fel!? För att det är fel.

Fan också.

Rik

Den senaste veckan har jag känt mig rätt så rik! Nej, jag har inte fått tillbaka på skatten. Definitivt inte. Däremot har jag bjudit en kollega på lunch, skänkt min espressomaskin till en bättre behövande, bjudit en vän på opera, en annan på ett glas och mormor på konsert.

Det finns en viss sanning i det där de säger om att man blir fattigare ju snålare man är och rikare ju generösare man är. Kanske inte i realiteten, men i sinnet. Själv har jag mest tänkt att jag är tacksam över att kunna bjuda. Över att inte leva på marginalen. Tycker att jag allt oftare kan konstatera att jag lever i ett överflöd, att jag har mer än jag behöver (men ssschhh, det vågar man knappt säga för rätt som det är förlorar man kanske allt!), och snarare bör göra mig av med lite prylar för att känna mig friare.

Men jag tycker om saker också. Som min röda kofta som är glad och varm och Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla som jag läser för nästa bokcirkel.

Peter Carlsson och blå grodorna på Scala teatern. Definitivt inte min generations humor men oj vad jag önskar att jag kunde göra något lika bra som de kan spela sina många instrument, vad som helst.

Taxi

Onsdagen blev en väldigt lång dag och det sista som hände var att jag tog mig hem medelst taxi. Det är väldigt ovanligt för mig för jag är inte så förtjust i att åka taxi själv. Oftast väntar jag hellre en halvtimme på nästa t-bana, eller mer, men just i onsdags var klockan redan över tolv på natten och jag var akut kissnödig. Nöden har ingen lag, brukar det ju heta och det var verkligen dagsens sanning i den stunden.

I alla fall är taxiresande ett sätt för mig att vidga bekvämlighetszonen och det gick av bara farten. Fick till på köpet reda på att HM fortfarande köper kläder från fabriker som använder barnarbetare i Bangladesh. Taxichauffören var nämligen egentligen pensionär men körde några timmar för att hålla sig vaken till när hans dotter skulle hämtas på Arlanda klockan fyra på morgonen, en dotter som arbetar som inköpare på just HM. Så var det med det.

Stora känslor i lyxmiljö

I onsdags var jag på Kungliga Operan och såg Tosca. Föreställningen inklusive pauser är tre timmar lång och jag var liiite orolig för att jag skulle nicka till eftersom man trots allt klämt en hel arbetsdag precis innan.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Tosca är ju dramatik från första till sista takten och eftersom jag sett den förut krävdes det ingen större ansträngning att begripa vad som hände. Riktigt, riktigt bra var det! Hade dessutom kostat på mig bra platser i bekväma stolar med plats för benen. Laddade innan föreställningen med en rejäl räksallad på Bakfickan med S och efteråt sköljde vi ner upplevelsen på en bar i Gamla stan. Det blev allt som allt en minnesvärd kväll för våren, minsann!

Meditation på en t-banestation

Mina meditationsambitioner har gått totalt i putten. Det är brist på tid. Och brist på vettiga prioriteringar.

Men idag har jag faktiskt "fusk"mediterat två gånger. En gång på t-banan på väg till jobbet på morgonen och en gång ståendes på en t-baneperrong nu ikväll efter tangon när det var 11 minuter kvar till nästa tåg.

Det var boken Lyckofällan som påminde mig om det, även om författaren Russ Harris inte kallar det för meditation. Det handlar om att andas, djupt och långsamt, och att bara upplåta sin koncentration på just det. Varje gång en tanke fladdrar förbi bara noterar man den, säger kanske "hej tanke", och går sedan tillbaka till att tänka på andningen igen.

Det funkar faktiskt ganska bra, i synnerhet om man dessutom räknar andetagen. 10 i taget är bra. Och jag tänker att det är bättre att öva 10 andetag i taget på en t-baneperrong än att inte träna alls.

En massa hittepå

De senaste veckorna har jag testat en ny metod för att minska mitt ältande. Det handlar om att distansera sig från det man ältar så att man kan låta bli att ta tankarna på allvar. Det kallas för decentrering och presenteras i boken Lyckofällan av Russ Harris som jag har nämnt här förut. Boken bygger på en metod som heter Acceptance and Commitment Therapy som är något slags variant av KBT.

"Jag är inte tillräckligt..." "Om jag bara hade..." "Det kommer aldrig att hända..." Jag har ett helt gäng sådana tankar som återkommer igen och igen och igen, och som aldrig riktigt tappar i styrka. De gör mig illa varje gång de dyker upp. Bland de saker jag ältar finns en gammal relation som liksom aldrig blev bra. Jag vet inte hur många gånger den har dykt upp i min hjärna och resulterat i att jag grämt mig och skyllt hela misslyckandet på mig själv. "Om jag bara..."

Ett sätt att decentrera är att sätta namn på de här tankarna. Så att man när de dyker upp kan säga till sig själv "ah, där kommer den där berättelsen om..." På så sätt påminner man sig själv om att de där tankarna bara är ord, inget annat, berättelser och inte sanningar. "Nu märker jag att den där berättelsen om....dyker upp." Så kan man låta berättelsen berättas med en lustig röst, för att liksom förlöjliga den, eller sjunga den med någon lustig melodi.

Så nu när den där tanken om relationen dyker upp så försöker jag tänka "nämen, det där är ju berättelsen om hur jag fuckade upp relationen med x". Det låter kanske lite löjligt men faktum är att det hjälper mig att hålla distansen, att inte VARA tankarna, slippa må dåligt varje gång de kommer, att inte smälta samman med dem, som det heter i boken.

Jag ska fortsätta öva och se om de där tankarna kanske till och med kunde bli lite mindre enträgna. Vore sannerligen skönt att slippa dem!

Självempati

Hittade precis ett YouTube-klipp om medveten närvaro via Lyckobloggen och i det klippet säger Jon Kabat-Zinn att medveten närvaro bland annat handlar om att vara förlåtande gentemot sig själv.

Det är väldigt lätt att slå på sig själv i tid och otid av alla möjliga irrelevanta anledningar. Jag vet att jag själv gör det ibland utan att ens märka att det är därför jag mår dåligt. Av någon anledning är det också lättare att hitta bortförklaringar och ta hänsyn till andra än vad det är att ta hand om sig själv.

Jag är glad att jag lyssnade på det där klippet. Så jag andas ut, stryker mig själv över armen och säger, "det är okej, jag gjorde mitt bästa idag och det är gott nog, det är bra, jag är bra".

Idyll efterlyses

Fortsätter mina försök att drömma och det går faktiskt över förväntan bra. Men jag måste säga att det inte känns uteslutande positivt att skriva sina drömmar. Det blir ju också en påminnelse om hur långt ifrån idealet jag är just nu.

Var en kort sväng på Djurgården idag och träffade på en tom skulpturplats. Alltså en liten betongpelare där det stått en skulptur som nu var borttagen. Läste på skylten. Där stod det "Idyll". Men allt som var kvar var en skrovlig yta, som en sårskorpa. Och hål där skulpturen varit fäst. Var tvungen att fota den, det kändes liksom bekant.

Bra dag

Började gårdagen med att testa ett nytt sätt att framtidsdrömma och banne mig om det inte gick riktigt bra, halleluja! Håller tummarna för att det ska funka även i fortsättningen för då har jag verkligen tagit milakliv.

När jag kom till jobbet blev jag tvungen att lägga ifrån mig allt jag hade tänkt göra plus allt det jag redan borde ha gjort sedan tidigare, men av en mycket god anledning. Min chef tog till sig mina krav på avlastning och tog in en tillfällig resurs för två månader som kan ta en hel del av det jobb jag inte alls borde behöva sitta med men som de senaste veckorna har krävt all min tid. Det var otroligt skönt att kunna lämna ifrån sig det för att äntligen kunna göra andra saker!

På lunchen träffade jag sedan en gammal kollega som jag träffar väldigt sällan men som jag alltid blir glad av att se. Igår hade hon dessutom med sig två presenter; en avhandling jag bett om att få låna som hon skaffat med författarens signatur till lilla mig och dessutom en publikation hon själv gjort med dedikationen "Till Erika, min mentor". Shit, alltså jag blev så rörd att jag nästan började grina där över lammbiffen. Vilken otroligt fin komplimang!

Dagen avslutades sedan med ett riktigt kap och kap blir man glad av! Jag har förbjudit mig själv att gå i bokhandlar när det är rea eftersom jag redan har böcker så att det räcker och blir över. Men när det har gått så långt att folk har glömt bort att det någonsin har varit rea, då tillåter jag mig att smita in och snoka i det överblivna urvalet. Gick från bokhandeln med Sigrid Combuchens Spill. En damroman, och Försoning av Toni Morrison, två fina inbundna böcker som jag med min tidigare erfarenhet av böcker redan kan säga att jag med stor sannolikhet kommer att tycka om, för det facila priset av 83 kronor! Ingen självförbättrarbok blev det, mest för att jag faktiskt inte såg någon som var värd namnet.

Nå, så var det med det, en bra dag helt enkelt!

Mitt liv är en tio-poängare!

Igår träffade jag min shrink. Det var ett tag sedan sist och vi började prata om drömmar och framtidsvisioner. Som jag har skrivit här förut har jag lite problem med det där. Som om det vore förmätet och orealistiskt att drömma om att någon gång få bo i ett hus på landet, resa jorden runt, uppfinna något stort, få tio barnbarn, trots att själva poängen med drömmandet är att det inte behöver vara just realistiskt.

Det låter kanske märkligt men jag har övat förut på att drömma, 100-dagarsutmaningen som jag har ägnat mig åt i några omgångar är ett sätt att göra det på. Men det är för mig helt utmattande, som en arbetsuppgift jag måste rådbråka hela mitt inre för att klara av, inte det där lustfyllda spännande som det skulle kunna vara.

Det är en frustration för mig det här för drömmandet är viktigt! För om man inte kan drömma vet man inte vart man ska och då kommer man ingenstans. Som den där Alex i boken jag läste eller dem som Lisa Ekdahl sjunger om. Vi pratade om det igår, det där som så många självförbättrarförfattare säger, att om man har sitt mål klart för sig, då drar man lättare till sig hjälp på vägen och kan fatta de små beslut som tar en åt rätt håll utan att känna att man gör uppoffringar.

Igår fick jag ett verktyg på vägen. Jag fick frågan: På en skala 1 till 10, hur nöjd är du med ditt boende, om noll är "om jag ändå slapp gå hem" och tio är "jag vill aldrig gå hemifrån"? Om det inte är en tia, vad krävs för att komma dit?

Så gjorde vi den övningen på mitt boende, på mitt jobb, på mitt liv. Och faktiskt hjälpte det till att bli mer konkret och jag insåg att det jag gjorde var att skapa mig drömbilder.

Tillbaka till ritbordet alltså! Nu ska här drömmas så det står härliga till:-)

Upp, så går det ner, så går det upp så går det ner..

Jag har precis haft några tråkigt låga dagar men idag kom äntligen energin tillbaka, skönt!! Solen skiner, lusten att åstadkomma något återvänder och nyfikenheten på morgondagen glimtar till.

Behöver påminna mig oftare om att göra den där lilla ansträngningen när jag går och lägger mig, att somna med en positiv tanke. Det gör skillnad! Enklaste enklast är att tvinga ur sig en tacksamhetsramsa, helt enkelt fem saker att vara tacksam för. Igår kväll blev det:

Tack för att jag blir en allt bättre tangodansare
Tack för att min chef talade för mig på ledningsgruppsmötet idag
Tack för min lägenhet
Tack för min lön som ger mig det liv jag lever, jag lever i ett överflöd
Tack för att jag har fått lära känna M, oavsett vad som händer med vår relation

Oj, nu är det hög tid att pallra sig iväg till jobbet, där jag självklart ämnar utföra stordåd idag:-)

Pang på bara!

Jag läste någon gång att man ska sträva efter att ta den kortaste vägen till lösningen på ett problem. Jag minns inte precis hur det var formulerat men vad det innebar var att om man kan lösa ett problem genom att ringa en viss person, då ska man göra just det, inte skicka en e-post, ringa någon annan, eller vänta på att personen själv kontaktar en.

Det här är ju självklart. I teorin. Men trots att man vet att det bästa sättet att t.ex. göra sig av med extra kilon är att börja jogga, försöker man hellre med bantningskurer, magoperationer, terapi. De är alla omvägar som kanske inte ens når fram till målet, men av någon anledning är det lättare att göra allt annat än att ta den kortaste vägen.

Det här tänker jag på väldigt ofta för jag är bra på att ta omvägar. Inte för att jag inte kan se den kortaste vägen, oh nej, jag bara väljer att väja och göra det betydligt svårare för mig själv. För det mesta är det för att jag är rädd, för att jag inte vill känna obehag, för att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig, för att jag inte vill såra.

De senaste två dagarna har jag vid två tillfällen med bankande hjärta tagit den kortaste vägen. I situationer som för majoriteten förmodligen känns fullkomligt banala, men för mig har varit en strid. Jag vill skriva om det här för att det verkligen känns som framsteg!

Igår kväll hände det att jag plötsligt fick en mobilkamera riktad mot mig av en fullkomligt främmande människa, på gatan utanför kontoret där jag stod och väntade på att larmsystemet skulle slås på. Jag blev så förvånad att jag inte visste hur jag skulle reagera. När jag gick därifrån började jag noja över vad det där betydde. Tänk om det var en markering, tänk om någon skulle få den där bilden och i uppdrag att slå ner mig, just mig! Och oavsett, vilken märklig kränkning av min integritet. Jag bannade mig själv för att jag inte reagerat snabbare och frågat vad sjutton han höll på med. Så märker jag att han plötsligt går förbi mig och efter några meter stannar till vid en annan port. Då går jag fram, tar honom i armen och säger "varför fotade du mig? För visst var det vad du gjorde?" Mannen mumlade fram en ursäkt, sade att han hade tagit fel på person och tagit bort bilden. Oavsett sanningshalten kände jag mig bara så oerhört nöjd över att ha vågat gå fram och fråga! En sådan enkel sak, som jag hade all rätt till, men som förr aldrig hade varit möjlig för mig att göra.

Idag uppstod en situation på jobbet där jag var tvungen att för mina kollegors skull visa framfötterna och ta för mig. Jag presenterar mig normalt inte för personer som inte förväntar sig att träffa mig, jag känner mig liksom oviktig. Men när besökarna kom, som jag behövde få träffa för att kunna fullgöra mitt uppdrag men som jag misstänkte att jag inte skulle få tillfälle att prata med eftersom de egentligen var där för att träffa helt andra personer än jag själv, så klev jag fram innan de hunnit vallas iväg till något konferensrum, sträckte fram handen och sade att jag hoppades få träffa dem en stund innan de gick. Ett fullkomligt självklart strategiskt agerande med tanke på mitt mål, men ack så inte självklart i praktiken. Jag var faktiskt nära att strunta i det men vände på klacken. Och det gick bra, jag fick min pratstund!

Känner mig väldigt nöjd! Jag måste fortsätta på det här spåret nu och ploga upp en ny fåra, så att det nästa gång och nästa och nästa, blir mer och mer självklart. Självklart att andra människor är precis som jag, bara människor. Och att livet blir så väldigt mycket enklare om man tar den kortaste vägen.

De som vandrar i mörkret

Har spenderat morgonen i sängen med Svtplay och Klungans föreställning "Det är vi som är hemgiften". Den är helt galen och hälften av gångerna jag skrattar fattar jag inte ens varför jag gör det! Det känns som om de ibland driver med så grundläggande saker att man liksom inte märker att man bär på dem förrän någon sätter ljuset på det.

I en av scenerna säger en av karaktärerna;

Ett meddelande till alla er som kämpar. Det är mörkt, i slutet av tunneln. Med vänliga hälsningar, en som är framme.

Publiken skrattar, jag med. Men det smärtar lite i bröstet samtidigt, det blir trångt att andas. Varför skrattar vi? För att vi vet att vi bär på tron att det kommer att bli bättre? Det kommer att gå över. Det kommer att hända för dig också. Det kommer bli bättre. Och för att vi innerst inne anar att det inte är sant? Att det bara är ett sätt för oss att undvika att ge upp? Hoppet kan vara en stark drivkraft, det brukar man ju prata om i samband med extrema situationer. Men kanske lever vi hela tiden lite på det där hoppet? Utom i de korta sällsynta stunder då allt känns fullkomligt och som det ska vara.

Om det nu inte finns något ljus i tunneln, att vi inte har något bättre att vänta, antar jag att det är desto viktigare att vänja ögonen vid mörkret, urskilja konturerna och upptäcka livet som det är, utan att förvänta sig att bli bländad. Kanske blir vi förvånade över hur mycket vi faktiskt kan se.

Välkommen våren!

Egentligen finns det aldrig någon anledning att tycka att livet är tråkigt. Självklart behöver ett upptaget liv inte betyda att det inte är innehållslöst, men det finns ju så mycket roligt att fylla livet med som man faktiskt KAN styra över!

I ett par dagar nu har det varit vårkänning i luften, trots att snömodden ligger djup utanför porten och tjocka jackan är av nöden. Det har sporrat mitt plansmideri inför vårmånaderna som nu kommer, för tiden har ju en tendens att bara försvinna om man inte fyller den med något. Och jag har verkligen många saker att se fram emot den närmsta tiden!

• En helgs intensivkurs i bugg
• Eventuellt en helgs workshop i tango
• Besök på Scalateatern med mormor, Peter Carlsson och de blå grodorna
• Besök på operan, Tosca!
• Pistolskytte för första gången i mitt liv, huga
• En vandringsresa till varmare breddgrader
• Ballongflygning över Stockholm

Och så bokcirkel så klart och flera andra saker som jag inte har riktigt klart för mig än. Vilken härlig, härlig vår och vad glad jag är att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna! Som vanligt önskar jag mig också romantik till våren för det är den bästa tiden att vara förälskad och den sämsta tiden att inte vara det. Men det hör till sakerna som är svårare att styra över så det är bara att hålla tummarna..


Bild från http://www.liveit.se/



Tack för allt

Jag hamnar väldigt lätt i bristtänksgeggan. Alltså jag tänker mer på det jag inte har än på det jag har, på det som inte är rätt än på det som är rätt. Idag har varit en sådan dag. Grejen är att jag ju vet att jag mår mycket bättre av att känna mig tacksam - vilket också praktiskt taget alla självförbättrarböcker säger, inklusive dem som bygger på forskning. Men ibland är det liksom som om jag hellre vill grotta ner mig och bara tycka att allt är skit.

Men i alla fall kom jag idag att tänka på Elvira Fattigan, hon som i Beppe Wolgers film Dunderklumpen inte äger direkt någonting men ändå är så lycklig. Så här sjunger hon:

Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för himlen
Tack för kväll
Tack för vinden
Tack för fjäll
Tack för allt jag ser
Tack för allt som sker
Tack för renar
Tack för sol
Tack för stenar
Tack för jord
Jag har det så bra
Jag har det så bra
Så bra
Så bra

Mm, just det. Så var det med den självömkan. I alla fall gillade jag verkligen den där skivan! Enöga var så läskig och En dum en så rolig och Pellegnillot så - ja, jag lyckades aldrig höra vad han sade.

Annars är det den här sången som har fastnat, vet inte hur många gånger i livet jag har tänkt "farväl, FARVÄÄÄÄL!"En dum en känner att sjön suger... Hahaha!