Vackra färger

”Vilka vackra färger du har på dig.”

En lång äldre man med alldeles vitt lite flygigt hår har precis rest sig upp från t-banesätet för att kliva av vid Gullmarsplan. Men innan han går så säger han precis så.

Och jag sitter där i min gröna jacka och min rosa tröja och min mönstrade scarves, jag sitter där med trötta ögon, tungt huvud och torr hals, jag sitter där och tänker att den där killen på andra sidan gången är snygg men förmodligen tycker att jag ser gammal ut, och jag sitter där och längtar hem, längtar efter att få sova bort mitt dåliga humör.

Jag ler och säger ”Tack skall du ha.” Och han går.

Och jag tänker att det inte finns någon anledning för mig att vara på dåligt humör när en vilt främmande människa orkar ge mig en komplimang. På t-banan, en vardagkväll. Och jag tar mina trötta ögon, mitt tunga huvud och min torra hals och placerar dem på balkongen, med ett par levande ljus att lysa upp höstmörkret med, en fruktsallad och en kopp te. Och så skriver jag det här, för att påminna mig om att det alltid finns en anledning att ta vara på livet, hur liten den än verkar vara.

Go' dag?

Jag prenumererar på Olof Röhlanders nyhetsbrev Veckans pepp som dimper ner i mailen varje måndag morgon. Förra måndagen gav han rådet att inte ta dagen som den kommer och det är verkligen ett bra råd!

Att ta dagen som den kommer känns väldigt bekvämt, det låter liksom semester. ”Äh, jag bara sitter här, och låter dagen skölja över mig!” Problemet är bara att det samtidigt gör en till offer. Inte bara om det händer en massa skit, utan även om det inte händer något överhuvudtaget.

Anhängare av attraktionslagen säger samma sak; att man kan skapa sin egen dag. Inte bara genom det sätt på vilket man möter den men också vad det i sig får för effekt. Självklart händer det sådant ibland som man inte kan styra, men de allra flesta dagar är ju nästan fånigt förutsägbara. Åtminstone för folk som gillar rutiner, som jag. Sådana dagar blir vad man gör dem till. Om så bara genom att gå in i dagen med intentionen att den ska bli bra.

Det skall jag tänka på imorgon, för imorgon fyller jag år. Och skall man nu ändå fylla år kan man ju lika gärna försöka göra det bästa av det!

Pyssel pyssel

Jag tycker om att pyssla hemma! Den senaste veckan har jag tillverkat en lampa till sovrummet och sytt en ny klädsel i grönt till min soffa. Nöjd:-)

Lyckades paja originalkupan i glas med huvudet... Gjorde en ny skärm av ståltråd och tyll jag hade kvar sedan tidigare. Inspirerad av de där lamporna som kostar flera tusen blev det en uppenbar budgetvariant. Men lyser gör den ju!

Min röda soffa har haft vitt överdrag hela sommaren men nu när det börjar bli kallt blev det dags för grön plysch. Gjord av ett felköp gardiner till sovrummet.



Och blommorna från Lillemors trädgård står fortfarande, två veckor senare! Måste vara något slags rekord på hur länge blomor överlever hemma hos mig.



Vill ha!

Hur kommer det sig att när man får frågan "vad vill du ha?" så tänker man direkt på något man inte redan har? Direkt får man ju lätt en känsla av avsaknad! Jag menar, det är ju inte så att man inte vill ha det man redan har!

Jag läste någonstans att det ligger i människans natur (förmodligen var det en melankoliker eller pessimist som skrev det) att sträva efter ett tillstånd av obalans. Om allt är för stilla skulle vi alltså söka efter turbulens för att känna att vi lever. Är det den här mekanismen kanske, av ständig rörelse, som gör att det vi vill ha liksom alltid ligger utanför oss själva och det vi redan kan inkludera i våra liv?

Nä, nästa gång jag får eller ställer mig själv den frågan ska jag verkligen försöka inkludera det som finns i mitt liv, inte bara det jag tycker fattas, innan jag svarar på frågan.

Äppelpäppel

Förra söndagen var jag inbjuden till Lillemor och Ove för att plocka äpplen. De har en fantastiskt fin trädgård med ett helt gäng äppelträd av olika sorter. Jag tog med mig Björn och vi plockade i säkert en timme utan att det syntes ett skvatt på något av träden.

När jag står inför ett sådant överflöd blir jag både tacksamt upprymd och lite stressad. Tacksam för att jag får ta del av det, stressad för att så mycket går till spillo. Man är så otroligt beroende av att det ska finnas mat i butikerna idag och det gör en sårbar. Förr hade förmodligen vartenda äpple varsamt tagits omhand. Nu hamnar de istället ruttnande i en hög där rådjuren kan äta sig vingliga av alkoholen.

En del av de två kassar med äpplen jag fick med mig hem gick i alla fall åt igår. Då var syster Emma på besök och vi lyckades koka både kompott och äppeldricka – och smaska i oss fransk äppelkaka med vaniljvisp, mmmmm!!

En utflykternas tid

Idag gjorde jag som man ska och blev kvar hemma med min förkylning. Tänker att det är av sympati med mina kollegor och ett bra sätt att mota duktighetstendensen. Just idag var det nu inte heller någon jätteförlust att inte kliva ur sängen, det är nämligen höst i ordets sämre betydelse. Det duggregnar, halvblåser och är halvgrått. Lite halvdant överlag.

Men hösten är inte bara en innesittarperiod. Det är egentligen inte särskilt kallt ute och med regnställ hade det förmodligen varit riktigt skönt att gå ut en sväng i skogen. Färger och dofter blir tydligare när det är blött.

Förra året vid precis den här tiden gjorde jag en utflykt till Svindersvik som ligger alldeles nära. Det var riktigt fint och jag tänker nu att den där lusten på utflykter definitivt inte har svikit bara för att sommaren har gett vika. Vackra platser ger alltid energi och inspiration, nya som gamla. Mer sådant!

En stjärt på himlen

Igår kväll låg jag i soffan omgiven av näsdukar, halstabletter, tekoppar och oleum basileum. TV:n var på och precis när jag tänkte att nä nu måste jag gå och lägga mig (klockan var ju trots allt nio..) så började Cecilia Frodes föreställning En stjärt på himlen. En av de många kloka saker hon säger under föreställningen är den här:

Det är omöjligt att förverkliga sig själv och samtidigt vara älskad av alla.

Det här var ju precis vad jag funderade över här i ett tidigare inlägg. Jag tror verkligen att önskan att den omöjliga önskan att vara älskad av alla utgör en anledning till varför det ibland tar emot. I alla fall för mig. När jag strävar efter att "vara mig själv".

Livet är gott

Idag letade jag upp Cupcake Sthlm i Skrapan. De har ett helt gäng olika färgglada muffins i lagom storlek, och framför allt har de ätliga muffins. För mig betyder det att de har glutenfritt och det är otroligt skönt att kunna smeta i sig något så njutbart som mjuk smakrik sockerkaka med kladdig och söt glasyr utan att samtidigt veta att jag kommer att få betala det med magont. Gott var det. Fantastiskt gott. Och på en torsdag! Är det inte flärd så säg.

Bild från http://www.cupcakesthlm.se/. Tack, oh tack!

Har länge tänkt att konditor skulle kunna vara ett alternativt yrke för mig. Om det inte hade varit för de hysteriskt tidiga morgnarna. Att baka glutenfritt, och helst också mjölkfritt hade varit en spännande utmaning i det yrket. Det enda i den kategorin man normalt hittar på ett konditori är maräng. Jag har inget emot maräng, men det blir ju lite enahanda i längden.

Glad!

Åh vad glad och tacksam jag är för mina goa goa kollegor!
Ville bara säga det.

Hur man överlever plugget

I Svenska Dagbladet fortsätter serien om prestationer och duktighetssyndrom. I morse läste jag om en studie man gjort på gymnasieelever. Högpresenterande skolelever som presterade så de blev blå för att hantera sin ångest. I forskningssyfte gav man ett antal elever möjligheten att gå i terapi under en period för att hjälpa dem att må bättre. Och det funkade.

Oj, vad jag kände igen mig på beskrivningen av de där eleverna. Jag var ju precis sådan! Jag minns hur jag en gång satt i städskrubben i ett hyreshus där jag städade trappuppgången som extraknäck, med skolböcker och anteckningar spridda omkring mig på golvet, gråtandes av stress. Bara för att tvinga mig ta mig samman för att hinna till lektionen i tvärflöjt på kommunala musikskolan, där jag fick skuldkänslor över att inte ha hunnit öva ordentligt på läxan. Och läraren som jag tyckte så mycket om, som gav mig bekräftelse trots att jag inte hade gjort mitt bästa. Och så minnesluckorna, de hemska då jag plötsligt inte visste om jag verkligen gjort allt det jag skulle eller om jag bara drömt att jag gjort det.

Jag hoppas verkligen att fler gymnasieelever får möjlighet till den där typen av terapi framöver. För mig hade det förmodligen kunnat göra stor skillnad för hur jag upplevde både tiden fram till studenten och de första åren på universitetet. Hur kommer det sig att det blir så här?

Bara så du vet

Idag fick jag reda på att meningen med livet är att vara lycklig. Det står tydligen i ursprungsskriften om yoga. Och det låter ju rimligt. Där står vidare, om jag inte minns fel, att lycklig blir man när man är "effektiv", och effektiv det är man när man är avslappnad och fokuserad på samma gång. Och det, det kan man bara vara om man är fullständigt i nuet.

Mindfulness mitt i prick alltså. Och här trodde man att det var ett nutida påfund. Tji fick jag.

Say something nice

Hittade den här på Lyckobloggen idag. En sådan himla fin idé, och tänk att folk utnyttjar den. Mer kärlek till folket:-)

Sharp

När jag började gå i terapi för några år sedan var ett mål att bli skarpare i kanten. "Hitta mig själv" som det heter, men det har ju blivit så floskligt att man kräks.

Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.

Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!

Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.

Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.


Me and myself.

Tant bland kids i sneakers

Igår natt kl 2 befann jag mig helt oplanerat på en klubb i Linköping. Jag hamnade där tillsammans med tre män i 40-årsåldern, familjefäder från Nacka, som jag spenderat dagen med på en konferens. En av dem blev liksom jag helt lycklig över att hitta ett dansgolv, och eftersom tillfället sällan ges nuförtiden bestämde vi oss för att bli kvar där i discoröken tills stället stängde kl 3.

Vi var verkligen två udda fåglar på det där dansgolvet. Han i välsittande kostym och vårdat hår, jag med höga klackar, enorma örhängen och glansig topp. Övriga var nämligen studenter i 20-årsåldern iklädda t-shirts med tryck och sneakers. Jag kände mig lite som en tant... Men det var skit samma! Kanske var det just för att jag ändå så tydligt inte hörde till som jag kunde rocka loss fullständigt och skita i vad jag gjorde för intryck. Det var plättlätt att dansa med vem som helst som råkade stå bredvid och det var bara så kul! Jag tror inte att jag någonsin kände samma frihetskänsla när jag på 90-talet var en av de där studenterna i 20-årsåldern i t-shirt med tryck. Om jag nu någonsin ens har ägt en t-shirt med tryck.

Jag väljer härmed att betrakta det hela som ett bevis på framsteg i arbetet med att släppa min självmedvetenhet och behovet av att fåfängt försöka kontrollera det intryck jag gör på andra människor. Synd bara att det här med att vara uppe till klockan 3 och klara av arbete dagen därpå liksom inte riktigt går ihop...

Bild från Platens bar, http://www.platensbar.com/

Att känna sig själv

Idag var jag på ett lunchseminarium arrangerat av Social Venture Network som handlade om sambandet mellan anställdas självkänsla och verksamhetens lönsamhet. Föreläsaren konstaterade att om man frågar folk på gatan om huruvida de känner sig själva skulle de flesta säga att självklart gör de det, men att om man får dessa samma människor att verkligen fundera över vad de egentligen vet om sig själva så skulle de komma fram till att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra alls. Han visade också en bild som jag tyckte var bra och som jag försökt härma med hjälp av det märkliga programmet Paint..



Bilden handlar om självkännedom. Alla har en självbild, en uppfattning om vem man är. Denna självbild kan stämma bättre eller sämre överens med ens verkliga jag, beroende på hur bra självinsikt man har. Ofta är självbilden skev på något sätt, vilket påverkar vårt sätt att hantera vår verklighet. Om man t.ex. har en självbild som säger att man är rädd för hundar kanske man undviker hundar, trots att det här är en föreställning som kanske inte alls är sann.

Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.

Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?

Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.

Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.

..för vad kan vara värre?

Surfade häromdagen in på svtplay och snubblade över serien En andra chans, en dokumentärserie om fyra människor som genom olyckor blivit förlamade.

En av dem, Charlotte, säger i ett avsnitt att hon har blivit mer orädd efter olyckan.

Jag vågar mycket mer nu. Förut kunde man tveka inför vissa saker, men det skulle jag aldrig göra nu för jag tänker hela tiden; vad kan vara värre än att bryta ryggen? Inte mycket. Så då kör vi!

Jag känner igen det här från andra människors berättelser, människor som genomlevt känslomässigt tuffa utmaningar. I flera självhjälpsböcker beskrivs det här med att måla upp ett worst case-scenario som ett verktyg för att ta sig igenom saker man tycker är obehagliga. Att med logikens hjälp ta sig runt en känsla. Själv har jag har sällan lyckats med den strategin, om någonsin. Kanske är det just en känslomässig resa som krävs, snarare än logik, för att man ska kunna sätta allt annat i rätt perspektiv. Men det känns ju hemskt bara att tänka så.

Varde ljus!

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet för över ett och ett halvt år sedan har jag haft problem med att hallen är så mörk. Både för att det är svårt att se något ordentligt och för att ljus i en hall är viktigt ur feng shui-hänseende. En L-formad hall med bara ett eluttag har under de här månaderna framstått som ett problem av helt oöverstigliga proportioner. Men så i helgen lyckades jag med hjälp av mor och bror få upp två skenor med spotar som lyser upp något helt amazing! Herregud, så skönt.

Men helt enkelt var det ju inte. Jag måste säga att det är svårt att inte känna sig som en hemmafixare när man bara för att få upp lite belysning måste ha en hammarborr, cementspackel, kunskaper i hur man kopplar elen rätt från lampa till sladd till stickkontakt, verktyg som kräver kunskaper som vida överstiger dem man fick i grundskolan, samt förmodligen en massa annat som jag inte listat ut att jag egentligen behöver.

Nå, så vet man ytterligare något mer och kan känna sig ytterligare lite mer självständig och det är ju bra. Och lyser, det gör det ju!