Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.
Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!
Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.
Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.
 |
| Me and myself. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar