Aouch!

Jag övar på klarspråk. Det har jag gjort i några månader och sedan jag beslutade mig för att ta med det bland mina nyårslöften har jag tänkt på det desto mer. Jag måste säga att det hittills känns riktigt bra!

Jag träffar en kille, förlåt man (det måste han väl ändå kvalificera sig för vid 38?), som jag redan på första dejten informerade om denna min ambition. Jag vill tro att det här gör det hela lite mindre dramatiskt. Jag vet inte om det gör det lättare att prata om saker som är svåra att ta upp, men det gör det i alla fall lättare att prata om mindre svåra saker och kanske är det där en gräns man kan öva sig att tänja på.

Idag fick jag dock en näsbränna som påminde mig om att klarspråk precis som ärlighet inte nödvändigtvis har ett egenvärde. Ibland kan klarspråk lätta den enas hjärta och såra någon annans. Sådan är dealen men det är inte okej om det inte är nödvändigt. För att vara en person som är så rädd för att såra någon som jag lyckas jag märkligt ofta gå för långt i min ambition till ärlighet och klarspråk.

Enda trösten är att man åtminstone kan använda klarspråk för att reda upp det hela när skadan väl är skedd. Det gjorde jag idag, och jag skulle nog faktiskt vilja påstå att min rädsla för konflikter har fått stryka liiite på foten i alla fall. Framsteg. Yey:-)