Förändringsobenägen

Det är bra att vara förändringsbenägen. I jobbsammanhang i synnerhet är det nog inte många som inte skulle räcka upp handen på frågan om huruvida man är just förändringsbenägen. Eller flexibel, som det väl också kan heta.

Men egentligen är det nog inte särskilt många som är benägna till förändring. Inte många alls. För förändring, verklig förändring, tenderar att göra ont. Och bara risken för att det ska göra ont brukar räcka för att ge oss anledning att låta bli.

Det är väl inte så konstigt. Man vet vad man har men inte vad man får, bättre en fågel i handen än tio i skogen, och allt det där. För det jobbiga är att det sällan finns några garantier. Som när man går in ett par nya skor och pinar sig några dagar för att de för det mesta ger med sig och skavsåren försvinner. Men riktig förändring har ett värde även om det gör ont, för förändring i sig är ju aldrig konstant, man kan alltid förändra, igen.

Min terapeut brukar säga att vi människor ofta gör två fel; vi vet inte var vi befinner oss idag och vi vet inte vart vi ska. Därför vet vi inte heller var vi går. Fördelen är att man aldrig behöver gå fel. Men nackdelen är att man heller aldrig går rätt. Inte undra på att det så ofta känns som om man famlar i mörkret.

Bara det första steget, att fastslå sitt utgångsläge, kan vara oerhört smärtsamt. För om man upptäcker att man inte alls mår bra, då börjar bara insikten i sig att pocka på förändring. Så vi svarar hellre att det är "okej" på jobbet, att våra relationer "funkar" och att "det är så mycket i den här perioden av livet", än att konstatera att det inte är bra. Och så stannar vi där vi är, och skyddar oss från förändring.

Att inse att man inte är på rätt plats är jobbigt, men det är också första steget till något annat. Om man lyckas bära förändringen. Och när det är som tuffast, då tänker jag att den där insikten, den har jag i alla fall.