I fredags tog jag och en kollega en välbehövlig paus från den långsammaste arbetsdagen hittills i år, för att prata om vad man egentligen ska göra med alla de där insikterna man får genom sitt navelskåderi. Visst är det bra att förstå varför man agerar och reagerar på det sätt man gör, präglad av tidigare erfarenheter och slutsatser. Men om man nu vill agera och reagera på ett annat sätt - vilket ju liksom är drivkraften bakom hela självförbättringsprojektet - vad gör man då?!
Kognitiv beteendeterapi förespråkar ett direkt angreppssätt; se till att utsätta dig för situationer eller personer som du vet triggar de reaktioner du vill förändra och öva, öva öva. Det här låter sig kanske göras hyfsat enkelt om man till exempel har en fobi, men när det handlar om mänskliga relationer, vilket det ju oftast gör, blir det genast lite svårare eftersom man inte alltid kan tvinga fram de situationer man behöver öva på.
Det som gör det extra svårt är att man inte kan ha en terapeut med sig som ledsagar en genom situationen, nej man måste göra det själv. Och grejen är att det man ska utsätta sig för är något man vill undvika i det längsta eftersom den kräver så fruktansvärt mycket energi och oftast bara gör en ledsen och besviken för att man helt enkelt ju INTE kan hantera dem.
Det här påminner mig om när jag under universitetstiden inte kunde umgås med fler än en eller två personer i taget. Så fort det kom till fler i sällskapet blev hjärnan som på kommando helt tom och jag blev utan vilja och utan ord. Snabbt reducerade jag mig själv till mönster i tapeten och antog betraktarens roll. Till slut valde jag att öva. Jag valde att mycket motvilligt utsätta mig för just sådana situationer där jag behövde mingla eller göra min röst hörd. Det här övandet har pågått nu i många år och även om jag aldrig kommer att röra mig som fisken i vattnet i mingelsammanhang och jag fortfarande ibland smälter in i tapeten, kan jag allra oftast hantera situationen så bra att jag i alla fall inte behöver undvika den. Det kräver en ansträngning, men det går, och jag är inte rädd för det längre.
Min kollega är modig nu. Hon ser till att ställa sig mitt i strömmen, riktigt känner efter var det är som allra mest obehagligt att stå, och så står hon där och övar. Efteråt är hon helt dränerad på energi, men hon har valt att spendera den och inte blivit tjuvad på den.
Jag inser att den här 100-dagarsutmaningen om energi inte kan handla om att bara generera energi och undvika sådant som kräver den, för vill man uppnå någonting måste man helt enkelt svettas någon gång också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar