I like you, very much. Just as you are.

"Vem är du om du inte är dina prestationer eller dina relationer?"

Ja, alltså, typ mig själv..? Jag menar, den jag ÄR. Alltså, liksom, hur jag ser ut och vad jag gör - eller nej inte presterar precis men, kanske vad jag tycker om. Eller så.

Den där frågan ställdes på en helgretreat jag var på hos Sigtunastiftelsen förra våren. Det var en sådan där retreat där man är tyst en hel helg och de endasom får prata är de som håller i själva retreaten, och de kan haspla ur sig sådana där jobbiga frågor. Som vem man är, om man inte är sina prestationer eller relationer.

I helgen träffade jag en kille på dansgolvet som jag tyckte var intressant. Rolig att dansa med, kul att prata med och så var han..tja, söt:-) Jag märkte att hjärnan började gå på högvarv direkt för att svara på frågan "vad kan jag göra för att han ska tycka att jag är är intressant, rolig att dansa med, kul att prata med och...tja, söt?"

Det är väldigt lätt att hamna där. Faktiskt känns det som en överlevnadsinstinkt att anpassa sig till sammanhang där man vill höra hemma. Men ibland blir det galet, man presterar och name-droppar tills man inser att man egentligen inte har lust, att man hellre skulle göra något helt annat och träffa helt andra personer. Och plötsligt är man inte sig själv utan någon helt annan som man inte känner.

Det är också lätt att glömma bort att ens värde aldrig förändras, oavsett vad som händer runt omkring en. Det får jag påminna mig om, ofta. Dov Baron, ett namn i attraktionslagsbranschen har illustrerat det här på ett bra sätt i en video jag tyvärr inte kan hitta nu. Han visar upp en 100-dollarssedel för publiken och frågar - "hur mycket är den här sedeln värd?" Publiken svarar; 100 dollar. Han knycklar ihop den till en liten boll och frågar "hur mycket är den värd nu?" 100 dollar. Han slänger den på golvet och stampar på den frenetiskt, plockar upp den och frågar "och nu, vad är den värd?" 100 dollar. Han skriker åt den "din värdelösa, idiotiska lilla skitlapp, du är inte värd ett jävla dugg!" och så frågar han "vad är den värd?" 100 dollar. Fortfarande 100 dollar.

En tredje sak jag brukar tänka på i sammanhanget är det klassiska citatet från filmen Bridget Jones's diary där Mark Darcy säger:
"I like you, very much. Just as you are."
I filmen behandlas detta faktum som en kuriositet. Men vad finns där egentligen att tycka om hos en annan människa än den hon är – bortom prestationer och relationer?