Autentisk gemenskap

Såg på avsnitt 31 av In treatment på svtplay. I slutet sker en replikväxling som fastnar hos mig direkt. Måste spela upp den en gång till. Terapeuten Paul pratar med Mia, fyrtio år och framgångsrik advokat, och hon längtar efter hela paketet – "en man, ett hem, en familj".

Skärmdump från svtplay

Paul: Tror du verkligen att ett äktenskap löser alla problem? Om du bara visste hur många gifta par eller föräldrar som känner precis samma tomhet som du. Får jag fråga dig en sak? När var du riktigt lycklig senast?
Mia: När jag trodde att jag var gravid.
Paul: Varför kände du dig lycklig då?
Mia: Det handlade inte bara om mig, livet kändes meningsfullt. Jag skulle ha en annan person vid min sida – för alltid.
Paul: Har du aldrig tänkt tanken att det kanske inte handlar om ett barn eller en man? Det kanske bara är en idé som du har fått från din familj, dina vänner eller kulturen. Alla behöver inte det för att leva ett rikt och tillfredsställande liv. Du kanske egentligen vill känna gemenskap. Autentisk gemenskap med någon eller något.
Mia: Vi vet båda att jag inte kan ha ett autentiskt förhållande med nån. Jag har aldrig haft det. Jag kan inte.
Paul: Är du säker? Hur är det här?
Mia: Driver du med mig? Jag är en katastrof här! (...)
Paul: (...) Du har visat mig ditt sanna jag, och du har inte slutat (...) Det är klart att du vill leva nära någon, och jag vet att du kan det. För vi har kommit varandra nära.
Mia: När då?
Paul: Vi är det just nu.

Oj. Måste spela upp det igen.
Vad är det som fastnar?
Det är "autentisk gemenskap".

Jag har aldrig riktigt fastnat i något sammanhang. Aldrig nördat ner mig i något eller gått helt upp i något (ojoj, nu känner jag att det här blir en paradox, för vad är den här bloggen om inte ett bevis på ett nörderi...). Jag kan prova på olika världar men blir inte helt uppslukad av dem. Jag har tänkt att det kanske beror på att de inte passar mig, eller att jag inte passar dem. Inte riktigt tangon, salsan, lindy hopen eller buggen, inte riktigt vandringarna, bokcirkeln eller CoCreatingOurReality.

Läser ett inlägg på Lyckobloggen om huruvida människor som lever i par är lyckligare än singlar eller ej. Här hänvisas det till forskning som visar att skillnaderna i välmående är väldigt små eftersom människor i parrelationer visserligen har någon att gosa med men att singlarna har desto mer tid att spendera med vännner och ägnar betydligt mindre tid åt tråkiga hushållssysslor. Är det den autentiska gemenskapen som är "the shit", oavsett var man finner den?

Återstår att ta reda på var jag själv visar mitt sanna jag. Vänligen peka om du tycker att du vet:-)