Igår försökte jag rädda ett liv. En flicka. Hon var medvetslös och utan puls. Jag ringde ambulans och gjorde trettio hjärtkompressioner som jag lärt mig, blåste in två andetag med luft och fortsatte med kompressionerna tills jag blev svettig, handlederna värkte och det blev svårt att räkna högt som man ska eftersom gråten i lungorna ville upp i halsen på mig.
Ibland är det verkligen inte särskilt bra med stark inlevelseförmåga. För den där flickan heter MiniAnne och är egentligen inte alls en flicka utan en docka. Och hon är inte ens en hel docka utan bara ett huvud och ett bröstparti som man ska öva hjärt- och lungräddning på. Men i mina ögon förvandlades den där livlösa stackars plastbiten till en faktisk person, en person jag plötsligt fått ansvaret att rädda livet på. Shit vilken prestationsångest! Jag blåste och blåste för att få in luft i plastlungorna och tryckte och tryckte på det stilla låtsashjärtat som om det verkligen gällde liv och död.
Som tur är fick jag med mig min MiniAnne hem. Har bestämt mig för att öva i hemmets lugna vrå tills jag kan göra som man ska utan att bli rädd. Rädd för att det ska gå fel, rädd för att inte kunna göra tillräckligt. Och så ska jag hoppas att jag ALDRIG kommer att behöva använda kunskaperna i skarpt läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar