De senaste veckorna har jag testat en ny metod för att minska mitt ältande. Det handlar om att distansera sig från det man ältar så att man kan låta bli att ta tankarna på allvar. Det kallas för decentrering och presenteras i boken Lyckofällan av Russ Harris som jag har nämnt här förut. Boken bygger på en metod som heter Acceptance and Commitment Therapy som är något slags variant av KBT.
"Jag är inte tillräckligt..." "Om jag bara hade..." "Det kommer aldrig att hända..." Jag har ett helt gäng sådana tankar som återkommer igen och igen och igen, och som aldrig riktigt tappar i styrka. De gör mig illa varje gång de dyker upp. Bland de saker jag ältar finns en gammal relation som liksom aldrig blev bra. Jag vet inte hur många gånger den har dykt upp i min hjärna och resulterat i att jag grämt mig och skyllt hela misslyckandet på mig själv. "Om jag bara..."
Ett sätt att decentrera är att sätta namn på de här tankarna. Så att man när de dyker upp kan säga till sig själv "ah, där kommer den där berättelsen om..." På så sätt påminner man sig själv om att de där tankarna bara är ord, inget annat, berättelser och inte sanningar. "Nu märker jag att den där berättelsen om....dyker upp." Så kan man låta berättelsen berättas med en lustig röst, för att liksom förlöjliga den, eller sjunga den med någon lustig melodi.
Så nu när den där tanken om relationen dyker upp så försöker jag tänka "nämen, det där är ju berättelsen om hur jag fuckade upp relationen med x". Det låter kanske lite löjligt men faktum är att det hjälper mig att hålla distansen, att inte VARA tankarna, slippa må dåligt varje gång de kommer, att inte smälta samman med dem, som det heter i boken.
Jag ska fortsätta öva och se om de där tankarna kanske till och med kunde bli lite mindre enträgna. Vore sannerligen skönt att slippa dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar