Smell the roses

Läser just nu Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Det har påmint mig om att känna efter hur jag egentligen har det just nu. När man mår dåligt behöver man liksom inte känna efter, det svarta tränger sig på utan att man behöver leta efter det. Men när man inte mår dåligt, hur mår man då?

Kände efter idag och kom fram till att jag faktiskt mår bra! Det är klart att oron för framtiden finns där, rädslan för att förlora människor jag bryr mig om, jobbstress och besvär med diverse fysiska skavanker. Men jag mår bra! Ska komma ihåg att känna efter oftare och vara glad så länge jag behöver göra just det:-)

Rosor till fina mormor på hennes 90-årsdag förra veckan.

Sommarväder idag på balkongen med mitt egenhändigt gulsprejade balkongbord.

 

I am blessed

Snubblade idag över Lisa Ekdahls låt I will be blessed och måste bara i det sammanhanget säga att jag är så glad över att ha fått träffa så många fina människor i mitt liv hittills, och att jag är ännu gladare över att jag vågar kalla flera av dem mina vänner. Ibland när jag tänker på det kan jag inte riktigt fatta det och blir än rörd, än rädd för att ha missförstått något grundläggande. Är högmodig nog att hoppas att denna manna kommer att fortsatta falla från himlarna på just mig.

En av välsignelserna i mitt liv. Bild från Life in Brunei. På Stureplan.

Tiddelipom

Gick och lade mig klockan tio häromdagen som en duktig kicka (och mycket erfaren och trött kvinna) för att jag skulle orka upp klockan sex dagen därpå. Jag har den sällsamma turen att ha lätt för att somna. Det är fantastiskt bra.

Så var dock inte fallet just den kvällen. Och jag VAR trött, jättetrött. Men halv tolv började jag undra om jag redan hade sovit en hel natt eller om jag verkligen aldrig hade somnat alls. Tittade på klockan och konstaterade det senare. Gick upp och tuggade i mig en torr clementin och tittade ut genom köksfönstret ner på gatan utanför.

Det var så himla fint! Snön som fallit hela dagen föll fortfarande, i sådana där feta, lata flingor som liksom är urtypen av snö. Och det var så ljust, av gatlyktor, avlägset storstadssken och allt det där vita. Tänkte att jag gärna skulle vilja tycka om vintern, kylan och snön.

På senare år har jag lagt mig till med en särskild strategi när jag hamnar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm. Den kräver en väldig massa energi så det är inte alltid det känns värt det, men varje gång jag försöker så lyckas det. Jag gör situationen till min. Liksom dyker in i den hela jag, tar plats, låtsas att jag är "on top". Flinar upp mig och beter mig som om jag känner mig som hemma. Det funkar förmodligen på samma sätt med vintern. Jag behöver helt enkelt ta den i besittning.

Dags att plocka fram termobrallorna. Och skridskorna. Och hyra skidor i Hellasgården. För det kan ju inte vara meningen att halva året ska vara en parentes bara för att man är så förbannat frusen av sig.

I alla fall somnade jag till slut. Bara för att vakna klockan fyra, helt övertygad om att klockan väckt mig. Vilket den inte hade. Tänkte att det nog var bäst att ta långkalsonger och fleecetröja till jobbet. Och somnade om.

Egenhändigt skapad snöängel.

You've got mail

Fick ett mail i veckan, nyhetsbrev från Susan Jeffers. Jag gillar egentligen inte att få nyhetsbrev till min privata mail men Susan Jeffers kommer med föredömligt långa mellanrum. Hennes bok "Känn rädslan och våga ändå" var en av de första självhjälpsböcker jag läste och jag har bläddrat i den många gånger sedan dess. (Har nämnt den förr.) Inser nu att jag måste ha lånat ut den vid något tillfälle – bästa sättet att bli av med böcker och rensa i bokhyllorna.

Min första reaktion nu var att själva titeln på hennes bok "känn rädslan och våga ändå" inte gav mig alls lika mycket obehag som den gjorde förut. Förr kröp det i kroppen av ovilja bara jag såg den, för jag ville ju inte. Det är skitjobbigt att vara rädd. Det är som att frysa, lika obehagligt och något jag i största mån vill undvika (varför jag precis investerat i sidenmamelucker). Jag är fortfarande rädd men nu kan jag i alla fall bedöma riskerna innan jag fullständigt backar ur. Och ibland kommer jag fram till att jag riskerar mer genom att inte våga än att våga. 

En av de saker hon, liksom många andra i branschen, uppmuntrar är tacksamhetsövningar. Att till exempel varje dag försöka skriva 50 saker jag är tacksam för. 50 saker är ju SKITMYCKET! Fast grejen är att efter ett par dagars övning kommer man ganska lätt upp i tjugo bara sådär. Det handlar om att träna upp sin förmåga att lägga märke till alla de saker som faktiskt är bra. "Tack för att t-banan går i tid. Tack för att det luktar så gott från bageriet på väg till jobbet. Tack för att strumpbyxorna höll trots att jag slet i dem med trasiga naglar. Tack för att min kollega hjälpte mig med en krånglig uppgift. Tack för en god lunch."

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, det känns bara fånigt ibland att aktivt påminna mig om det. Och ärligt talat är det som om det kvittar när jag tycker att jag har allt utom det jag tycker att jag vill ha allra mest. Men jag antar att det fortfarande går att längta även om man är tacksam på vägen. Så, tack då. Tack så jävla mycket!

Jättetacksam, sommaren 2010, efter att ha gått till Louvren den enda dag i veckan det var stängt och istället i museishoppen - som så klart var öppen - ha hittat en gobeläng som kostade mig hela reskassan. Men det sket jag i. Jag var så tacksam över att jag hade hittat den och hade råd att köpa den. Just nu är jag tacksam över att jag snart ska till Paris igen! Men den här gången kommer jag hålla mig långt ifrån museishoppen.

Insikt i en bastu

Igår ställde jag mig på löpbandet. Det får nog räknas som en första gång faktiskt för förra gången jag ställde mig på ett löpband hann jag bara springa i 20 sekunder innan det slängde av mig – en upplevelse jag fortfarande har ärr efter.

I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.

Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.

Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.

Efter bastubesöket gick jag och köpte nya löparskor för utomhusbruk. Löpbandet får klara sig utan mig.

Optimism som lyckobringare

Jag har alltid satt något slags ära i mitt realistiska sinnelag och så länge jag kan minnas ursäktat min brist på optimism inför min egen framtid med att det ju ändå borde vara bättre att slippa bli besviken än att bli positivt överraskad. Någonstans har jag väl känt att det just är en ursäkt och att den där realismen kanske ligger mig mer i fatet än jag vill erkänna.

Nu har vetenskapen bekräftat min känsla. Forskaren Tali Sharot har under flera års tid studerat vad det innebär att 80 procent av alla människor bär på en överoptimistisk tro på den framtid som ligger framför dem själva och deras närmaste. Föga överraskande är det så att den här övertron visserligen leder till att de tar onödiga risker med sina liv när det gäller sjukdomar och olyckor, men det leder också till att de lättare reser sig efter ett slag eftersom de hela tiden tror att saker och ting kommer att bli bättre. Det är till exempel därför folk fortsätter att gifta sig trots att skilsmässostatistiken tydligt visar att förutsättningen för att relationen ska hålla på sikt är rätt kass.

Människor som bär på den här inställningen är omedvetna om att de gör det. Och med det ställer jag mig frågan hur man, om man tillhör de övriga 20 procenten, medvetet kan försöka bli som en sådan där optimistisk typ som ju ändå i stort verkar leva ett lyckligare liv.

Jag misstänker att svaret som i så många andra fall ligger i tacksamhet. Att aktivt känna och uttrycka tacksamhet över det man har och det som finns, att uppriktigt önska andra människor lycka och framgång och helt (fullkomligt icke-) enkelt övertyga sig själv med bevis på att bra saker kommer att hända.

Sonia Choquette, en ivrig förespråkare av metoder som kan hjälpa en att uppleva överflöd i vardagen, berättar att hon och hennes många syskon varje dag fick med sig ett uppdrag från sina föräldrar; "vi förväntar oss att du kommer att uppleva fantastiska saker idag och vi ser fram emot att få höra om dem när du kommer hem". Vad sägs om den!? Det verkar ju ha funkat på henne i alla fall kan man ju konstatera. Se t.ex. här.

On top

Alltså, ibland måste man påminna sig om att man är herre, eller fru kanske, över sitt eget liv. Ska därför framkalla nedanstående bild och sätta upp den på väggen hemma, som just en påminnelse. Precis så där ska det kännas! Och jädrar vad härligt det var att stå där uppe, två gigantiska halmbalar upp. Faktiskt förvånansvärt stabilt, men lite rädd var jag för bonden...


Foto: Björn Marquelli, 2011



Inspiration för livet

Såg dokumentären Fotbollsdoktorn på svtplay. Den handlar om en man som är läkare och om hans fru som är tandläkare. De älskar sina arbeten och när det är dags för pension går det inte att sluta. Av en slump hamnar de i en liten by i Afrika och där fortsätter de sitt värv i tjugo år till. De gör enorm skillnad för byn, bland annat i det tröga arbetet med att mota den hemska vanan att omskära flickor som är särskiltgrym och särskilt vanlig just i den änden av kontinenten. 2008 belönades de med priset svensk miljöhjälte, ett pris som mannen fick ta emot för både sig och sin fru eftersom den älskade frun gått bort i cancer.

Det är så inspirerande att se vad två människor kan åstadkomma, med sin professionalism, sin vilja, sin envishet och sin kärlek till varandra. Wow, bara.

Mindfulness bland lejon och giraffer

De senaste veckorna har jag rest ovanligt mycket i jobbet. Jag är annars en riktig kontorsråtta som sitter som klistrad vid mitt skrivbord och sällan rör mig längre än tre t-banestationer bort ens när jag ska på möten. Men så blev det kick-off ute på Ekerö en vecka, och så en konferensresa till Göteborg veckan därpå, och sedan korsade man en nationsgräns på väg till en annan konferens i Åbo och förra helgen maxades det hela med ett seminarium i Pretoria, Sydafrika.

Jag har aldrig varit i Afrika så att åka till Sydafrika var en stor upplevelse. Eftersom jag och min chef tog det säkra före det osäkra och flög in en dag i förväg hade vi en hel dag på oss att försöka se något av omgivningarna. Tack vare Nosy Tours hann vi med både ett besök i en Lejonpark, en eftermiddag på en lokal marknad, en kall torr cider i det gröna och slutligen middag hos våra värdar i en av de stora gated communities som ligger i Pretoria.

Innan jag åkte tänkte jag att det här verkligen var ett bra tillfälle att öva på att vara i nuet. Med så kort tid och utan förväntningar var det ingen mening med att ens försöka stressa utan bara luta sig tillbaka och njuta av det som bjöds. Och förutsättningarna blev bättre än jag vågat hoppas på. Resan gick fint, hotellet var fantastiskt mysigt (inhyst i en före detta privatbostad från 1903), vädret var strålande trots löften om motsatsen och vår guide tog hand om allt mot en högst rimlig kostnad. Jag lät mig flyta med och bara ta in det som kom i min väg och oj vad jag njöt! Det blev en kort men fantastiskt fin upplevelse.

Hotell Birdwood sett från trädgården på baksidan där vi till de anställdas förvåning bad att få äta middag för att få njuta av det faktum att vi kunde äta utomhus mitt i december.



När vi åkte in i Lion Park för att titta på de stora lejonen upptäckte vi en nyfödd liten lejonunge! Den kravlade omkring i gräset runt sin mamma och skällde som en valp. Vår guide sade till på väg ut och då ryckte parkarbetarna ut direkt för att rädda ungen undan avundsjuka lejonhonor och revirpinkande lejonhanar.



När man förundrats av de stora lejonen i parken fick man besöka lejonungarna som villigt lät sig klappas. Kändes helt galet, det är ju ändå rovdjur det handlar om. Men de vita lejonen var fantastiskt vackra.

"Pärlhöns" på marknaden.

Hartbeespoort dam, en damm som stod klar 1923 och haft problem med föroreningar sedan 1927... och inte lär det bli så mycket bättre.



En giraff bligar ut mot horisonten på Lion Park.

Life is what happens to you when you're busy making other plans

Det har varit helt galet mycket de senaste veckorna! Jag har sällan kommit hem innan halv tio, om alls, jag har åkt hit och dit, gjort ditt och datt, träffat den och den.

På väg till Sjöstan häromveckan för att besöka en vän jag inte träffat på ett halvår kom jag på mig själv med att tänka att besöket var något jag skulle bocka av. Att allt jag skulle göra den veckan var saker som skulle läggas bakom mig. För att vadå? Vad ska hända sedan? Det finns ju inget sedan!

Det finns bara nu. Just nu. Och det gäller att ta vara på det för plötsligt finns det inget mer. Som för den 34-åring som i helgen till synes helt utan orsak plötsligt och ofrivilligt lämnade sambo och två döttrar för att gå vidare till något annat. Något annat än livet.

Och jag, jag har det så bra. Jag lever! Och alla de saker jag ville bocka av, allt det som bekräftar att jag lever i överflöd, det är dem som är mitt liv. Mitt liv som jag älskar. Så jag påminner mig själv hela tiden om att leva, med öppna ögon. Och att njuta av att kunna känna, kunna tänka, kunna ge något till någon annan. Att våga leva.

Betydelsen

Läste precis på Mindfulnessbloggen om ett experiment vid namn One Thing that Matters. Det är en webbplats där vem som helst kan dela med sig av vad man sjäv tycker är viktigt och dessutom tipsa andra om vad de kan göra för att agera enligt deras egna värderingar. En spännande idé, tycker jag.

Det får mig att tänka på en bok jag läste för någon månad sedan som jag snubblade över i En bok för allas monter på Skolforum, Janne Tellers Intet. Det är en ganska tunn bok som klassas som ungdomsbok men som så många ungdomsböcker är relevant även för en vuxen. Den handlar om vad som händer när en grupp elever i årskurs åtta bestämmer sig för att bevisa för en irriterande klasskamrat som abdikerat från livet, att det faktiskt finns en mening, att det finns något som faktiskt betyder något. De bestämmer sig för att samla betydelsefulla saker på hög i ett nedlagt sågverk och här hamnar under tiden allt mer absurda saker, alla med en betydelse för den person som förlorat den: bl.a. ett par favoritskor, en hamster, hårflätor, en död lillebror och en oskuld. Det hela urartar men kontentan blir att det nog finns en betydelse trots allt.

Jag tänker att det förmodligen ofta är så, att vi inte inser vad som betyder något för oss förrän vi förlorar det. Eller så vet vi, men gör inget åt det. För hur tacksam är man i vardagen över att man har alla sina fingrar kvar, att man har mat i kylen och någon att ringa om det känns ensamt? Det är så otroligt lätt att koncentrera sig på sådant man inte har än att uppskatta det som redan finns i ens liv och som man skulle sakna om det försvann. Vad är det du inte skulle vilja ge upp och lägga på en hög av betydelse?

En komplimang är en komplimang är en...

Jag minns en gång att en kollega dagen efter en fest gav mig en komplimang, han sade att han tyckte att jag var snygg i det jag råkade ha på mig kvällen innan. När jag undrade varför han inte hade sagt något under festen svarade han att han ville att jag skulle förstå att han menade allvar – att det hade känts oseriöst att ge en komplimang efter en lång middags intag av starköl och snaps.

Det där minnet dök upp ikväll, för när jag nästan var hemma passerade jag kvarterets alkisar som stod och pratade vid ett hörn om morgondagens ambitioner och vedermödor. När jag precis gått förbi dem utbrister en av dem:

– Fan vilken snygg tjej som precis gick förbi! Hans kumpaner mumlar något till svar och han fortsätter:
-
– Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Man är van vid att ignorera, vid att höra någon skummis helt oprovocerat kalla en för fitta (hände förra veckan) eller göra konstiga utfall, och att det bästa brukar vara att bara fortsätta gå. Men nu vänder jag mig om, lyfter min vattenflaska som det står KRANVATTEN på och hojtar mot den lilla gruppen i mörkret:
– Du ska ha tack för komplimangen!

Han viftar med sin ölburk och ropar tillbaka:
– Det var inte meningen att vara elak.
– Nej, jag blev glad! svarar jag, ler och fortsätter in i min port.

Det var en komplimang, visserligen från en man med dimmiga ögon och dimmigt sinne, och dessutom i mörkret en novemberkväll. Men det var en komplimang, och en komplimang är en komplimang är en komplimang!

Vackra färger

”Vilka vackra färger du har på dig.”

En lång äldre man med alldeles vitt lite flygigt hår har precis rest sig upp från t-banesätet för att kliva av vid Gullmarsplan. Men innan han går så säger han precis så.

Och jag sitter där i min gröna jacka och min rosa tröja och min mönstrade scarves, jag sitter där med trötta ögon, tungt huvud och torr hals, jag sitter där och tänker att den där killen på andra sidan gången är snygg men förmodligen tycker att jag ser gammal ut, och jag sitter där och längtar hem, längtar efter att få sova bort mitt dåliga humör.

Jag ler och säger ”Tack skall du ha.” Och han går.

Och jag tänker att det inte finns någon anledning för mig att vara på dåligt humör när en vilt främmande människa orkar ge mig en komplimang. På t-banan, en vardagkväll. Och jag tar mina trötta ögon, mitt tunga huvud och min torra hals och placerar dem på balkongen, med ett par levande ljus att lysa upp höstmörkret med, en fruktsallad och en kopp te. Och så skriver jag det här, för att påminna mig om att det alltid finns en anledning att ta vara på livet, hur liten den än verkar vara.

Äppelpäppel

Förra söndagen var jag inbjuden till Lillemor och Ove för att plocka äpplen. De har en fantastiskt fin trädgård med ett helt gäng äppelträd av olika sorter. Jag tog med mig Björn och vi plockade i säkert en timme utan att det syntes ett skvatt på något av träden.

När jag står inför ett sådant överflöd blir jag både tacksamt upprymd och lite stressad. Tacksam för att jag får ta del av det, stressad för att så mycket går till spillo. Man är så otroligt beroende av att det ska finnas mat i butikerna idag och det gör en sårbar. Förr hade förmodligen vartenda äpple varsamt tagits omhand. Nu hamnar de istället ruttnande i en hög där rådjuren kan äta sig vingliga av alkoholen.

En del av de två kassar med äpplen jag fick med mig hem gick i alla fall åt igår. Då var syster Emma på besök och vi lyckades koka både kompott och äppeldricka – och smaska i oss fransk äppelkaka med vaniljvisp, mmmmm!!

Livet är gott

Idag letade jag upp Cupcake Sthlm i Skrapan. De har ett helt gäng olika färgglada muffins i lagom storlek, och framför allt har de ätliga muffins. För mig betyder det att de har glutenfritt och det är otroligt skönt att kunna smeta i sig något så njutbart som mjuk smakrik sockerkaka med kladdig och söt glasyr utan att samtidigt veta att jag kommer att få betala det med magont. Gott var det. Fantastiskt gott. Och på en torsdag! Är det inte flärd så säg.

Bild från http://www.cupcakesthlm.se/. Tack, oh tack!

Har länge tänkt att konditor skulle kunna vara ett alternativt yrke för mig. Om det inte hade varit för de hysteriskt tidiga morgnarna. Att baka glutenfritt, och helst också mjölkfritt hade varit en spännande utmaning i det yrket. Det enda i den kategorin man normalt hittar på ett konditori är maräng. Jag har inget emot maräng, men det blir ju lite enahanda i längden.

Dags för krishantering

Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.

Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.

Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.

När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.

Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.

Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.

Riskbeteende eller fantastisk upplevelse?

Påskhelg utan lidande

Dags för uppryckning! Enligt förespråkare för attraktionslagen är det inte fel att vara ledsen och deppa då och då, felet uppstår först när man börjar älta och gör saken större än den är. Istället är det läge att använda lärdomarna till något konstruktivt för att hitta ny energi. Det är också en av många skillnader mellan attraktionslagen och det att "tänka positivt".

Sagt och gjort, nu får det vara slutdeppat för den här gången! Nu har jag duktigt stått upp för mina behov på ett sätt jag önskar jag kunnat göra oftare och kan ägna min energi åt påskfirande. Helgen såg osäker ut in i det sista eftersom mina planer på att pynta min balkong grusats av en fönsterrenovering som stänger ute allt dagsljus och dessutom låser balkongdörren för mig. Men idag fick jag klart att jag kan åka ut på landet ett par dagar och dessutom kan få skjuts av en vänlig tangokavaljer. Jag har just nu inga som helst problem att känna tacksamhet – en av de mest effektiva vägarna till välmående.

Framför allt är jag faktiskt tacksam för att min situation just nu är ett resultat av min strävan efter självförbättring. Jag har uttryckt mitt behov, tydligt uttalat en önskan och vågat fråga. Självklara saker som inte var självklara för bara lite sen.

Rik

Den senaste veckan har jag känt mig rätt så rik! Nej, jag har inte fått tillbaka på skatten. Definitivt inte. Däremot har jag bjudit en kollega på lunch, skänkt min espressomaskin till en bättre behövande, bjudit en vän på opera, en annan på ett glas och mormor på konsert.

Det finns en viss sanning i det där de säger om att man blir fattigare ju snålare man är och rikare ju generösare man är. Kanske inte i realiteten, men i sinnet. Själv har jag mest tänkt att jag är tacksam över att kunna bjuda. Över att inte leva på marginalen. Tycker att jag allt oftare kan konstatera att jag lever i ett överflöd, att jag har mer än jag behöver (men ssschhh, det vågar man knappt säga för rätt som det är förlorar man kanske allt!), och snarare bör göra mig av med lite prylar för att känna mig friare.

Men jag tycker om saker också. Som min röda kofta som är glad och varm och Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla som jag läser för nästa bokcirkel.

Peter Carlsson och blå grodorna på Scala teatern. Definitivt inte min generations humor men oj vad jag önskar att jag kunde göra något lika bra som de kan spela sina många instrument, vad som helst.

Upp, så går det ner, så går det upp så går det ner..

Jag har precis haft några tråkigt låga dagar men idag kom äntligen energin tillbaka, skönt!! Solen skiner, lusten att åstadkomma något återvänder och nyfikenheten på morgondagen glimtar till.

Behöver påminna mig oftare om att göra den där lilla ansträngningen när jag går och lägger mig, att somna med en positiv tanke. Det gör skillnad! Enklaste enklast är att tvinga ur sig en tacksamhetsramsa, helt enkelt fem saker att vara tacksam för. Igår kväll blev det:

Tack för att jag blir en allt bättre tangodansare
Tack för att min chef talade för mig på ledningsgruppsmötet idag
Tack för min lägenhet
Tack för min lön som ger mig det liv jag lever, jag lever i ett överflöd
Tack för att jag har fått lära känna M, oavsett vad som händer med vår relation

Oj, nu är det hög tid att pallra sig iväg till jobbet, där jag självklart ämnar utföra stordåd idag:-)

Välkommen våren!

Egentligen finns det aldrig någon anledning att tycka att livet är tråkigt. Självklart behöver ett upptaget liv inte betyda att det inte är innehållslöst, men det finns ju så mycket roligt att fylla livet med som man faktiskt KAN styra över!

I ett par dagar nu har det varit vårkänning i luften, trots att snömodden ligger djup utanför porten och tjocka jackan är av nöden. Det har sporrat mitt plansmideri inför vårmånaderna som nu kommer, för tiden har ju en tendens att bara försvinna om man inte fyller den med något. Och jag har verkligen många saker att se fram emot den närmsta tiden!

• En helgs intensivkurs i bugg
• Eventuellt en helgs workshop i tango
• Besök på Scalateatern med mormor, Peter Carlsson och de blå grodorna
• Besök på operan, Tosca!
• Pistolskytte för första gången i mitt liv, huga
• En vandringsresa till varmare breddgrader
• Ballongflygning över Stockholm

Och så bokcirkel så klart och flera andra saker som jag inte har riktigt klart för mig än. Vilken härlig, härlig vår och vad glad jag är att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna! Som vanligt önskar jag mig också romantik till våren för det är den bästa tiden att vara förälskad och den sämsta tiden att inte vara det. Men det hör till sakerna som är svårare att styra över så det är bara att hålla tummarna..


Bild från http://www.liveit.se/