En komplimang är en komplimang är en...

Jag minns en gång att en kollega dagen efter en fest gav mig en komplimang, han sade att han tyckte att jag var snygg i det jag råkade ha på mig kvällen innan. När jag undrade varför han inte hade sagt något under festen svarade han att han ville att jag skulle förstå att han menade allvar – att det hade känts oseriöst att ge en komplimang efter en lång middags intag av starköl och snaps.

Det där minnet dök upp ikväll, för när jag nästan var hemma passerade jag kvarterets alkisar som stod och pratade vid ett hörn om morgondagens ambitioner och vedermödor. När jag precis gått förbi dem utbrister en av dem:

– Fan vilken snygg tjej som precis gick förbi! Hans kumpaner mumlar något till svar och han fortsätter:
-
– Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Man är van vid att ignorera, vid att höra någon skummis helt oprovocerat kalla en för fitta (hände förra veckan) eller göra konstiga utfall, och att det bästa brukar vara att bara fortsätta gå. Men nu vänder jag mig om, lyfter min vattenflaska som det står KRANVATTEN på och hojtar mot den lilla gruppen i mörkret:
– Du ska ha tack för komplimangen!

Han viftar med sin ölburk och ropar tillbaka:
– Det var inte meningen att vara elak.
– Nej, jag blev glad! svarar jag, ler och fortsätter in i min port.

Det var en komplimang, visserligen från en man med dimmiga ögon och dimmigt sinne, och dessutom i mörkret en novemberkväll. Men det var en komplimang, och en komplimang är en komplimang är en komplimang!