Barn av sin tid

Idag hamnade jag i ännu en diskussion om Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Vi läste den i Bokcirkel Rött för några månader sedan men den hänger liksom kvar, mycket på grund av att det är så många i min omgivning som också har läst och reagerat på den, kvinnor som liksom jag har skrattat åt det träffsäkra i bilder och kommentarer.

För egen del var det dock först vid andra läsningen som jag kunde skratta. Första gången tyckte jag att den var deprimerande. I egenskap av självförbättrare vill jag ju tro att jag KAN förändras, att jag kan styra över mig själv om jag bara lär mig tillräckligt om varför jag är den jag är. Det Prins Charles känsla pekar på är tvärtom att vi så mycket är en produkt av vår egen tid att det blir i princip omöjligt att styra över sina känslor ens i de närmaste av våra relationer. Att just dessa relationer är som mest underkastade vår tids sätt att betrakta tvåsamhet.

En kollega sade att när hon hade läst boken så slog hon ihop den och sade till sig själv att "jag behöver inte längre gå i terapi, nu förstår jag precis vad problemet är". Men problemet, det kvarstår.

Vid andra läsningen skrattade jag, det gjorde jag! Favoriten är nog fortfarande det egentligen värsta stycket, det om Whitney Houston och varför hon älskar en man som gör henne så illa. Med en rejäl skopa distans är det ju roligt, mitt i det tragiska. Strömquist undrar varför vi skrattar åt mansgrisar som behandlar kvinnor som objekt i amerikanska sitcoms. Själv undrar jag varför vi skrattar åt Strömquist.