Beroende

En vän ringde för att tipsa om ett tv-program. Hon låg hemma sjuk och såg på reprisen av nya serien "Jakten på det perfekta livet". Just det avsnittet handlade om relationer, om hur olika de kan börja och om vad som krävs för att det ska funka i längden.

I avsnittet intervjuas en psykolog som säger att ett problem många har som försöker gå in i en relation är krocken mellan självständighet och beroende. Han säger att vi idag uppfostras till att klara oss själva, medan en riktigt nära relation tvärtom handlar om att våga göra sig beroende av någon annan.

Jag har tänkt det förr, men jag tänker också att det ju borde gå att hitta ett läge där man både kan leva i en nära och innerlig relation utan att samtidigt tappa sina egna fötter. Som när man dansar tango och lutar sig mot sin partner men hela tiden måste ha sin egen balans.

När jag var yngre såg jag hur kompisar gick in i den där totalt uppslukande relationen. Kompisen liksom försvann och jag upplevde att paret blev mindre än sina två delar. Jag ville ha det samtidigt som det skrämde mig. Kanske är det också därför jag alltid har haft svårt att verkligen ge mig in i en riktig nära kompisgrupp, jag blir rädd för att tappa mig själv om jag kastar mig in i det med hull och hår.

Men det psykologen berättar känns rimligt och bra. Att vara beroende innebär att kunna luta sig mot någon, att våga tappa balansen. Jag skulle bara önska att det fanns en garanti för att jag kommer att kunna resa mig upp igen om det plötsligt skulle rasa. Men det är väl det som är kruxet. Att det inte finns några garantier.

Jajemen, Audrey Hepburn-wannabe. Men hon dansade nog aldrig med Rosa pantern.

Det ska va' lätt å leva

Ibland ska det vara lätt. Och häromdagen upptäckte jag att något plötsligt var lätt som förut varit otänkbart.

Jag klev ut ur en yogasession för att få mig något till livs på mysiga Café Rival innan det blev dags att gå tillbaka till samma lokal för att dansa tango. I lobbyn sitter en tangokursare och tuggar på en banan och jag frågar om han inte vill göra mig sällskap medan jag tuggar i mig något, i väntan på att tangon ska börja. Han hänger på och det blir en trevlig stund med en person jag tidigare bara växlat några ord med.

Easypeasy? Nä, verkligen inte! För en person som jag, som är van vid att alltid komplicera saker i onödan är det här en närmast revolutionerande upplevelse. Förr hade jag väl knappt sagt hej, smitit ut ensam och hellre köpt en kexchoklad på Coop inmundigad i parken, än vågat ta ansvar för att underhålla en främmande människa i en halvtimme eller sitta ensam på ett fik.

Tänk om den där terapin, alla självhjälpsböcker och allt grunnande faktiskt har givit resultat. Eller har jag bara blivit äldre och förstått att jag inte kan ta ansvar för andra än mig själv? Yogasessionens budskap ringde i alla fall i huvudet den kvällen på väg hem efter tangon – att det SKA vara lätt att leva!

Tant bland kids i sneakers

Igår natt kl 2 befann jag mig helt oplanerat på en klubb i Linköping. Jag hamnade där tillsammans med tre män i 40-årsåldern, familjefäder från Nacka, som jag spenderat dagen med på en konferens. En av dem blev liksom jag helt lycklig över att hitta ett dansgolv, och eftersom tillfället sällan ges nuförtiden bestämde vi oss för att bli kvar där i discoröken tills stället stängde kl 3.

Vi var verkligen två udda fåglar på det där dansgolvet. Han i välsittande kostym och vårdat hår, jag med höga klackar, enorma örhängen och glansig topp. Övriga var nämligen studenter i 20-årsåldern iklädda t-shirts med tryck och sneakers. Jag kände mig lite som en tant... Men det var skit samma! Kanske var det just för att jag ändå så tydligt inte hörde till som jag kunde rocka loss fullständigt och skita i vad jag gjorde för intryck. Det var plättlätt att dansa med vem som helst som råkade stå bredvid och det var bara så kul! Jag tror inte att jag någonsin kände samma frihetskänsla när jag på 90-talet var en av de där studenterna i 20-årsåldern i t-shirt med tryck. Om jag nu någonsin ens har ägt en t-shirt med tryck.

Jag väljer härmed att betrakta det hela som ett bevis på framsteg i arbetet med att släppa min självmedvetenhet och behovet av att fåfängt försöka kontrollera det intryck jag gör på andra människor. Synd bara att det här med att vara uppe till klockan 3 och klara av arbete dagen därpå liksom inte riktigt går ihop...

Bild från Platens bar, http://www.platensbar.com/

Just dance!

Having spent a whole week with people from all over the world at the Herräng Dance Camp, I am stuck in "English mode" so this post will just have to be in English. The Herräng Dance Camp is really one of a kind. Hundreds of people transform the little village of Herräng during five weeks in summer, dancing 24 hours a day. Everywhere you go there is music, people chatting, someone practicing tap dancing. There are lessons going on, social dancing, cultural activities, and the creativity is just never ending.

Dancing does bring people together, that is what dancing IS. But Herräng Dace Camp offers more than that. There is caring, loving and friendliness. The kind of atmosphere where no idea is too crazy to try, where everyone can and is expected to participate and where even people who have never been on stage dare to sing a song at the weekly cabaret with the microphone rattling against their chin, while people sing along and cheer their courage.

It is also an event which takes care of it's own tradition, welcoming the people who created the lindy hop in the early 20th century. Dawn Hampton for example, who has been dancing since her father put her on the dance floor at the age of three telling her to "do something". Today she is 83 years old and with some small movements and a fantastic face she alone dances better than anyone of the participants at the camp. She says "don't be afraid", she says "get your show on the road". She says, whenever you have troubles, "dance!".

Dag 73 Sträck på dig!

Jag har precis varit på gruppmeditation. Meditationstekniken som förespråkades var japansk men som i all meditation jag har kommit i kontakt med är hållningen väldigt viktig. Ryggen ska vara rak och uppsträckt, bröstkorgen öppen och axlarna avslappnade. Så hittar man centrum och sin balans. Denna hållning ger "öppenhet, kärlek och självkänsla".

De senaste par veckorna har jag varit extra noga med min hållning. Det har inte ett dugg med meditationen att göra utan med något som en lärare sade när jag var på tangokurs härförleden. Han sade "it feels like you're falling over me. Press your shoulders back and relax". Jag nickade och sade "OK" men inombords svor jag att det fanimej är omöjligt! Men vill man se bra ut när man dansar tango är det bara att svälja rådet och kämpa. 

Medan jag övat på det här har jag tänkt på något annat jag hört. Att hållningen avspeglar ens sinnesstämning, men att sinnesstämningen också påverkas av hållningen. Precis samma resonemang som vid ansiktsuttryck och deras påverkan på vårt humör, alltså. Faktum är att jag tycker jag märker skillnad bara jag testar att sitta omväxlande som en hösäck och upprätt. Tusan om det inte är lättare att le och känna att pannan är klar när jag sitter upprätt! (Självsuggestion, anyone?) Utöver att påverka sin egen sinnesstämning påverkar ens hållning också andra personers uppfattning om en. En person med bra hållning och öppet bröst ser helt enkelt mer självsäker, glad och öppen ut än en person som hasar fram med nedsjunkna axlar och blicken i backen. Hur vill du att andra ska uppfatta dig?

Det är mycket att tänka på. Mina ansiktsuttryck påverkar mitt humör, min hållning påverkar min sinnesstämning, mitt ordval påverkar min energi. Det är bara att öva, öva, öva, och lita på att när jag övat tillräckligt länge så kommer det naturligt. Som tur är kan man glädjas över vinsterna på vägen, för senast jag dansade tango hade jag både bättre flyt och bättre balans än tidigare!

Foto av Zabara Alexander från Flickr.com

Framsteg utanför tangogolvet

Det är lätt att lägga uppmärksamhet på det som inte är perfekt, på det som inte fungerar, på det man inte klarar av. Det som flyter på finns ju liksom bara där oavsett hur länge det har gjort det.

Var på Gröna Lund igår och dansade tango. Eller dansa är väl mycket att säga, det är mer träna som gäller. Och träningen gäller inte bara själva tango-dansandet utan också det sociala spelet kring dansen. I bugg mest ställer man sig mitt framför någon, sträcker ut handen och säger "vill du dansa?", varpå den man frågar måste ha en riktigt bra anledning till att säga nej. I tangovärlden skulle ett sådant tillvägagångssätt vara ett gigantiskt faux pas. Här behöver man vara mycket mer finkänslig och makten ligger helt hos den som blir uppbjuden, eller snarare hos den som vägrar låta sig bjudas upp.

Det gäller att spänna ögonen i den man vill dansa med och hoppas att den personen glor tillbaks, nickar nådigt och kliver fram. Lika gärna kan personen i fråga titta bort och alltså dumpa en jävligt snabbt. Blev alldeles torr i ögonen igår av allt stirrande..

Det jag noterade först på väg hem var att jag under kvällen faktiskt kavat fram till två ytligt bekanta och börjat prata. Om sommaren, om jobb, allt och inget. Det hade jag ALDRIG vågat för bara några år sedan. Jag klarar det inte alltid nu heller, men när jag tänkte efter sker det mycket mer automatiskt nu än det som automatiskt skedde förut - att gå och gömma mig. Framsteg alltså, juhuu!!

På tangogolvet har jag fortfarande enorma mängder att lära mig och det är lätt att bara skita i det och ge upp. Men så ibland hålls under kvällen en liten uppvisning och målet blir tydligt. Upp och kämpa igen, det ser ju så otroligt skönt ut! Här, gårdagens lärare på nybörjarkursen Daniel Schnellmann och Anna Bergman, som så ofta när det gäller annan dans än bugg - i en källarlokal. Otroligt sympatiska personer och härliga, härliga tangodansare från gruppen Barra Querida:


.

Foxtrot, anyone?

Allt är energi. Det är utifrån det antagandet flera självförbättrargurus förklarar hur man kan förändra både sig själv och sin fysiska verklighet. Man behöver också energi för att åstadkomma förändring, ju mer energi du lägger bakom en önskan, desto snabbare kan förändringen åstadkommas. Rätt logiskt.

För att samla den här energin gäller det att göra sig av med energitjuvar och ägna sig åt sådant som istället ger dig energi och en av de saker som kan ge mig så mycket energi att det känns som om jag lyser är dans. Jag älskar dans! Jag har nog alltid gjort det men det var inte förrän för ungefär fem år sedan som jag började lära mig pardans. Först salsa, sedan bugg och foxtrot, lindy hop och tango. Det ligger något magiskt i att kunna röra sig till musik och när man dessutom klickar med en danspartner blir upplevelsen något mer än bara summan av delarna.

De senaste två dygnen har två låtar gått på repeat i min hjärna, låtar jag förmodligen inte skulle lyssnat på om jag inte förut hade dansat till dem - de är båda riktigt bra foxtrot-låtar. Nu skulle man bara ha någon att dansa med också... Får jag lov?

Need you now med Lady Antebellum, också utmärkt spelad av dansbandet Blender och Broken strings med James Morrison och Nelly Furtado, också utmärkt spelad av dansbandet Zlips.