Det är lätt att lägga uppmärksamhet på det som inte är perfekt, på det som inte fungerar, på det man inte klarar av. Det som flyter på finns ju liksom bara där oavsett hur länge det har gjort det.
Var på Gröna Lund igår och dansade tango. Eller dansa är väl mycket att säga, det är mer träna som gäller. Och träningen gäller inte bara själva tango-dansandet utan också det sociala spelet kring dansen. I bugg mest ställer man sig mitt framför någon, sträcker ut handen och säger "vill du dansa?", varpå den man frågar måste ha en riktigt bra anledning till att säga nej. I tangovärlden skulle ett sådant tillvägagångssätt vara ett gigantiskt faux pas. Här behöver man vara mycket mer finkänslig och makten ligger helt hos den som blir uppbjuden, eller snarare hos den som vägrar låta sig bjudas upp.
Det gäller att spänna ögonen i den man vill dansa med och hoppas att den personen glor tillbaks, nickar nådigt och kliver fram. Lika gärna kan personen i fråga titta bort och alltså dumpa en jävligt snabbt. Blev alldeles torr i ögonen igår av allt stirrande..
Det jag noterade först på väg hem var att jag under kvällen faktiskt kavat fram till två ytligt bekanta och börjat prata. Om sommaren, om jobb, allt och inget. Det hade jag ALDRIG vågat för bara några år sedan. Jag klarar det inte alltid nu heller, men när jag tänkte efter sker det mycket mer automatiskt nu än det som automatiskt skedde förut - att gå och gömma mig. Framsteg alltså, juhuu!!
På tangogolvet har jag fortfarande enorma mängder att lära mig och det är lätt att bara skita i det och ge upp. Men så ibland hålls under kvällen en liten uppvisning och målet blir tydligt. Upp och kämpa igen, det ser ju så otroligt skönt ut! Här, gårdagens lärare på nybörjarkursen Daniel Schnellmann och Anna Bergman, som så ofta när det gäller annan dans än bugg - i en källarlokal. Otroligt sympatiska personer och härliga, härliga tangodansare från gruppen Barra Querida:
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar