En sak som verkligen kräver onödig energi är missförstånd. Sådana där missförstånd som uppstår så enkelt för att man inte kommunicerar tillräckligt rakt och ärligt.
Lunchade idag med en väninna som undrat varför hennes kusin aldrig hörde av sig.
– Hon verkar inte vilja träffa mig alls, hon kanske tycker att jag är jobbig och bara önskar att jag skall sluta ringa!
Så häromdagen ringde kusinen upp och det visade sig att hon tyckte att det var hon själv som alltid fick ta ansvar för att hålla kontakten...
Hur mycket tid har man inte spenderat med att noja över vad andra människor tycker, tänker, vill, gör och menar? Oroat sig, blivit upprörd. "Varför ringer han inte, han tycker kanske egentligen inte om mig?" "Men varför gjorde hon sådär, fattar hon inte att jag blir sårad?" "Tänk om de träffades utan mig!" "De måste ha tyckt att jag var en idiot..."
Jag är en fena på att krångla till saker för mig själv. Ett av mina mest använda tricks är just att inte våga fråga om det är något som är oklart eller våga säga vad jag själv tänker. Jag förmodar att det är av rädsla för att uppfattas som korkad. Man vill ju inte visa att en subtilitet har gått en förbi, att man uppenbart inte har hängt med eller totalt missuppfattat situationen. Jag menar, herregud, man vill ju inte verka dum och socialt inkompetent! Nä, jag nickar, låtsas haja läget. Och går därifrån med rynkad panna och griller i huvudet.
En utmaning jag tar mig an de här hundra dagarna är därför att öva mig på rak kommunikation. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Försöker tänka som ett barn. "Valföl?", som fyraåriga Linnea brukar repetera tills man har tappat bort vad det egentligen var hon frågade efter. Har börjat öva på det allra enklaste för att liksom hitta känslan i det hela. Som i helgen när jag träffade en vän som är väldigt smart och lätt ger sig in i beskrivningar som är way over my head. Som när han ska berätta vad han gör på sitt nya jobb.
– Min vision är att skapa logaritmer till ett program som kan kapa de största osäkerhetsmarginalerna av de stokastiska variablerna för att avgöra laserns träffsäkerhet.
Eh. Ursäkta? Jag tog mod till mig och slängde ur mig:
– Vad betyder stokastiska?
Och trots att hans svar inte gjorde mig så mycket klokare och trots att han innan han svarade tittade på mig som om jag ställde en helt irrelevant fråga så jublade jag inombords. "Haha, jag VÅGADE FRÅGA!"
Nu hade det väl varit ännu bättre om jag också frågat honom vad han tyckte om mig för att jag inte visste, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte ett skvatt, jag var så stolt över min bedrift att jag inte kunde koncentrera mig på något annat.
Jag hoppas ta mig upp på knivigare nivåer inom en snar framtid. Jag vill ju vara en sådan som är bra på rak kommunikation!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar