Jag har i dagarna börjat på nytt jobb! Det har varit lite dags i två års tid, men jag är glad att det tog den tid det tog. Det senaste året har nämligen varit ett roligt och intressant år på mitt tidigare jobb vilket gör att jag lämnar det med saknad istället för med en suck av lättnad.
Senast jag befann mig på ett nytt jobb var 2006 så jag känner mig tämligen desorienterad. Än så länge har jag inte börjat tvivla på att jag kommer att kunna motsvara folks förväntningar i min nya tjänst, men å andra sidan har jag en väldigt dimmig uppfattning om vad det egentligen är jag ska åstadkomma. Förr eller senare kommer det hela att falla på plats, det vill jag i alla fall förutsätta, och fram till dess gäller det att fokusera på rätt sak för att inte känna sig otillräcklig i onödan.
Häromveckan läste jag i en artikel i Svenska dagbladet om en studie som visar att graden av framgång ofta motsvaras av graden av engagemang. Om du arbetar med något du tycker om och känner dig entusiastisk inför så har du betydligt större möjligheter att lyckas med det du gör än om du grottar med något du gör bara för att du behöver en lön. I samma anda talar dem som är förespråkare av attraktionslagen – ha kul med det du gör och saker och ting har bättre förutsättningar att falla på plats.
Så, istället för att undra över om jag är tillräckligt stor för den uppgift som står inför mig på nya jobbet ska jag koncentrera mig på det faktum att jag har hamnat i en miljö som jag verkligen tror att jag kommer att trivas i, en typ av miljö som jag har sökt ända sedan jag slutade studera på universitetet och som jag nu tack vare den erfarenhet och de kunskaper jag har tillägnat mig genom åren, de goda referenser jag har tjänat ihop och de härliga vänner jag har som vill mitt bästa, faktiskt har hamnat i! Är det inte helt fantastiskt?
Jag är inte en lättentusiasmerad person, tyvärr, men bara genom att skifta fokus och rikta blicken mot det som känns roligt, intressant och spännande istället för mot det som känns otryggt, farligt och förminskande, förbättrar jag mina chanser till framgång. Så vad sjutton...here I come!!
Visar inlägg med etikett attraktionslagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett attraktionslagen. Visa alla inlägg
tisdag 8 maj 2012
söndag 6 maj 2012
Manifesteringsmotorn
Varje gång jag känner mig nere är receptet jag ger mig själv att sätta mig i rörelse. Det är en lärdom från en period när livet kändes meningslöst veckor i sträck, så där länge att man liksom aldrig fick tillfälle att komma upp till ytan och få lite luft mellan varven. När allt känns motigt och handlingsförlamningen infinner sig är rörelsen motvikten. Det gäller att veva igång maskineriet om så bara rent fysiskt, för med en kropp i rörelse är det lättare att få igång också den inre energin.
Ett sätt att sätta sig i rörelse är att aktivt tänka i manifestationer à la attraktionslagen. Det känns konstruktivt i all sin flummighet och om man bara kan lösgöra sig från tanken att det skulle handla om självbedrägeri kan det verkligen sätta igång den inre motorn. Den ger dig något att göra med det uttalade syftet att fylla dig med en positiv känsla. Påmindes om det precis när jag var inne på Lilou Maces webbtv-kanal och såg en liten intervju med Sonia Choquette.
Tror jag ska leka lite på min whiteboardtavla idag, det är märkligt hur kreativt det känns bara att sätta en penna till den glatta ytan!
Ett sätt att sätta sig i rörelse är att aktivt tänka i manifestationer à la attraktionslagen. Det känns konstruktivt i all sin flummighet och om man bara kan lösgöra sig från tanken att det skulle handla om självbedrägeri kan det verkligen sätta igång den inre motorn. Den ger dig något att göra med det uttalade syftet att fylla dig med en positiv känsla. Påmindes om det precis när jag var inne på Lilou Maces webbtv-kanal och såg en liten intervju med Sonia Choquette.
Tror jag ska leka lite på min whiteboardtavla idag, det är märkligt hur kreativt det känns bara att sätta en penna till den glatta ytan!
söndag 25 september 2011
Go' dag?
Jag prenumererar på Olof Röhlanders nyhetsbrev Veckans pepp som dimper ner i mailen varje måndag morgon. Förra måndagen gav han rådet att inte ta dagen som den kommer och det är verkligen ett bra råd!
Att ta dagen som den kommer känns väldigt bekvämt, det låter liksom semester. ”Äh, jag bara sitter här, och låter dagen skölja över mig!” Problemet är bara att det samtidigt gör en till offer. Inte bara om det händer en massa skit, utan även om det inte händer något överhuvudtaget.
Anhängare av attraktionslagen säger samma sak; att man kan skapa sin egen dag. Inte bara genom det sätt på vilket man möter den men också vad det i sig får för effekt. Självklart händer det sådant ibland som man inte kan styra, men de allra flesta dagar är ju nästan fånigt förutsägbara. Åtminstone för folk som gillar rutiner, som jag. Sådana dagar blir vad man gör dem till. Om så bara genom att gå in i dagen med intentionen att den ska bli bra.
Det skall jag tänka på imorgon, för imorgon fyller jag år. Och skall man nu ändå fylla år kan man ju lika gärna försöka göra det bästa av det!
Att ta dagen som den kommer känns väldigt bekvämt, det låter liksom semester. ”Äh, jag bara sitter här, och låter dagen skölja över mig!” Problemet är bara att det samtidigt gör en till offer. Inte bara om det händer en massa skit, utan även om det inte händer något överhuvudtaget.
Anhängare av attraktionslagen säger samma sak; att man kan skapa sin egen dag. Inte bara genom det sätt på vilket man möter den men också vad det i sig får för effekt. Självklart händer det sådant ibland som man inte kan styra, men de allra flesta dagar är ju nästan fånigt förutsägbara. Åtminstone för folk som gillar rutiner, som jag. Sådana dagar blir vad man gör dem till. Om så bara genom att gå in i dagen med intentionen att den ska bli bra.
Det skall jag tänka på imorgon, för imorgon fyller jag år. Och skall man nu ändå fylla år kan man ju lika gärna försöka göra det bästa av det!
fredag 29 april 2011
Closure
I morse såg jag ett gammalt avsnitt av Sex and the city (rättare sagt, femtielva avsnitt av sagda serie eftersom jag gjorde misstaget att börja titta på avsnitt i säsong fyra och sedan inte kunde sluta) som handlade om att släppa taget. Det var passande eftersom jag de senaste dagarna funderat på vad som krävs för att man ska kunna stänga dörren om någonting i livet, avsluta kapitlet och gå vidare, få "closure".
Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.
Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.
Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.
Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)
Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.
Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.
Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.
Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)
torsdag 21 april 2011
Påskhelg utan lidande
Dags för uppryckning! Enligt förespråkare för attraktionslagen är det inte fel att vara ledsen och deppa då och då, felet uppstår först när man börjar älta och gör saken större än den är. Istället är det läge att använda lärdomarna till något konstruktivt för att hitta ny energi. Det är också en av många skillnader mellan attraktionslagen och det att "tänka positivt".
Sagt och gjort, nu får det vara slutdeppat för den här gången! Nu har jag duktigt stått upp för mina behov på ett sätt jag önskar jag kunnat göra oftare och kan ägna min energi åt påskfirande. Helgen såg osäker ut in i det sista eftersom mina planer på att pynta min balkong grusats av en fönsterrenovering som stänger ute allt dagsljus och dessutom låser balkongdörren för mig. Men idag fick jag klart att jag kan åka ut på landet ett par dagar och dessutom kan få skjuts av en vänlig tangokavaljer. Jag har just nu inga som helst problem att känna tacksamhet – en av de mest effektiva vägarna till välmående.
Framför allt är jag faktiskt tacksam för att min situation just nu är ett resultat av min strävan efter självförbättring. Jag har uttryckt mitt behov, tydligt uttalat en önskan och vågat fråga. Självklara saker som inte var självklara för bara lite sen.
Sagt och gjort, nu får det vara slutdeppat för den här gången! Nu har jag duktigt stått upp för mina behov på ett sätt jag önskar jag kunnat göra oftare och kan ägna min energi åt påskfirande. Helgen såg osäker ut in i det sista eftersom mina planer på att pynta min balkong grusats av en fönsterrenovering som stänger ute allt dagsljus och dessutom låser balkongdörren för mig. Men idag fick jag klart att jag kan åka ut på landet ett par dagar och dessutom kan få skjuts av en vänlig tangokavaljer. Jag har just nu inga som helst problem att känna tacksamhet – en av de mest effektiva vägarna till välmående.
Framför allt är jag faktiskt tacksam för att min situation just nu är ett resultat av min strävan efter självförbättring. Jag har uttryckt mitt behov, tydligt uttalat en önskan och vågat fråga. Självklara saker som inte var självklara för bara lite sen.
tisdag 12 april 2011
I'm in, one hundred percent!
När man går med i Cocreatingourreality och 100-dagarsutmaningen skriver man samtidigt under på att ta 100 % ansvar för sitt eget liv.
Det är ju självklart, så logiskt, så det är ju inget att fundera över. Egentligen. Men nu när jag har börjat tänka på det märker jag att jag ganska ofta avsäger mig ansvaret och förväntar mig att någon annan, ödet eller slumpen ska ordna upp en situation. Jag märker det framför allt när jag börjar klaga. För i de allra flesta fall har jag ju ett val. Har jag ont - gå till läkaren, är det något som inte funkar på jobbet - ta upp det med någon som har mandat att förändra, har jag ingen pojkvän - börja dejta, irriterar jag mig på det grå - färga, har jag tråkigt - jamen gör något då för sjutton! Förmodligen är det svårt att ta ansvaret för att man inte alltid är ärlig mot sig själv angående vad som egentligen är problemet. Det är liksom alltid lättare att skylla på chefen, på åldern, på vad som helst annat än att inse att det bara är man själv som kan åstadkomma en förändring.
Häromdagen såg jag en intervju med Michael Losier (tyvärr med hemskt skorrande ljud) som har skrivit en bästsäljare om attraktionslagen. Han menar att vi måste vara mer själviska och tycker att selfish borde betyda self care. Han preciserar det här med att ta ansvar till 100 % och säger att det handlar om att ta 100% ansvar för sitt eget välmående. Det tycker jag är ett bra förtydligande.
Idag kan jag konstatera att jag inte tog det ansvaret. Jag stoppade i mig en rejäl bit prinsesstårta, trots att jag vet att jag inte mår bra av vare sig grädden eller vetemjölet. Mår alltså just nu inte superbra. Jag säger visserligen inte att det är någon annans fel att jag mår som jag gör, men det känns samtidigt inte som om jag verkligen tog 100 % ansvar för mitt eget välmående. Nåväl. Room for improvement. Den var i alla fall väldigt god den där tårtbiten, så just i det ögonblick jag åt den mådde jag strålande!
Det är ju självklart, så logiskt, så det är ju inget att fundera över. Egentligen. Men nu när jag har börjat tänka på det märker jag att jag ganska ofta avsäger mig ansvaret och förväntar mig att någon annan, ödet eller slumpen ska ordna upp en situation. Jag märker det framför allt när jag börjar klaga. För i de allra flesta fall har jag ju ett val. Har jag ont - gå till läkaren, är det något som inte funkar på jobbet - ta upp det med någon som har mandat att förändra, har jag ingen pojkvän - börja dejta, irriterar jag mig på det grå - färga, har jag tråkigt - jamen gör något då för sjutton! Förmodligen är det svårt att ta ansvaret för att man inte alltid är ärlig mot sig själv angående vad som egentligen är problemet. Det är liksom alltid lättare att skylla på chefen, på åldern, på vad som helst annat än att inse att det bara är man själv som kan åstadkomma en förändring.
Häromdagen såg jag en intervju med Michael Losier (tyvärr med hemskt skorrande ljud) som har skrivit en bästsäljare om attraktionslagen. Han menar att vi måste vara mer själviska och tycker att selfish borde betyda self care. Han preciserar det här med att ta ansvar till 100 % och säger att det handlar om att ta 100% ansvar för sitt eget välmående. Det tycker jag är ett bra förtydligande.
Idag kan jag konstatera att jag inte tog det ansvaret. Jag stoppade i mig en rejäl bit prinsesstårta, trots att jag vet att jag inte mår bra av vare sig grädden eller vetemjölet. Mår alltså just nu inte superbra. Jag säger visserligen inte att det är någon annans fel att jag mår som jag gör, men det känns samtidigt inte som om jag verkligen tog 100 % ansvar för mitt eget välmående. Nåväl. Room for improvement. Den var i alla fall väldigt god den där tårtbiten, så just i det ögonblick jag åt den mådde jag strålande!
söndag 16 januari 2011
Vill göra rätt!
Jag har märkt att en av mina drivkrafter i livet är att vilja att göra rätt. Jag vill ta reda på vad som är rätt så att jag vet vad jag ska göra.
Men oj vad det inte är lätt! Allt är inte svart eller vitt, rättvist eller orättvist. Senast jag blev frustrerad över det var häromdagen när jag läste boken Tur eller otur av Richard Wiseman. Boken redogör för flera år av forskning kring vad det är som gör att vissa människor tycks ha tur i allt de företar sig medan andra verkar uppenbart otursförföljda. Precis som man kan förvänta sig handlar det inte om slump utan om personliga egenskaper. (Nu skulle jag vilja kalla detta ödet ändå eftersom en hel del av våra karaktärsdrag faktiskt verkar medfödda och om man nu måste ha en särskild uppsättning av dem för att "ha tur", vad är det då om inte slump...)
En av de egenskaper som utmärkte personer med tur var en avslappnad attityd till livet. Alltså att man inte var tokfokuserad på en viss sak utan mer receptiv och öppen för alternativ och andra möjligheter. Vill man uppnå någonting ska man alltså inte vara för detaljerad i sin vision om målet för då kan man missa sådant som kanske till och med är ännu bättre. Det låter väl vettigt, eller hur? Min frustration uppstår när jag sätter detta i relation till vad attraktionslagen har lärt mig. Att ju mer detaljerad i sin beskrivning av vad man vill uppnå man är, desto större chans är det att man lyckas dra till sig just det. Hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns osv. Däremot ska man vara öppen för att det sätt man når målet på kan skifta.
Jag har kanske missuppfattat det här någonstans, men just nu krockar det i min hjärna och I don't like it. Känner mig autistisk.
PS. Kan också tipsa om den tyvärr sällan uppdaterade bloggen 59 seconds som Richard Wiseman driver.
En av de egenskaper som utmärkte personer med tur var en avslappnad attityd till livet. Alltså att man inte var tokfokuserad på en viss sak utan mer receptiv och öppen för alternativ och andra möjligheter. Vill man uppnå någonting ska man alltså inte vara för detaljerad i sin vision om målet för då kan man missa sådant som kanske till och med är ännu bättre. Det låter väl vettigt, eller hur? Min frustration uppstår när jag sätter detta i relation till vad attraktionslagen har lärt mig. Att ju mer detaljerad i sin beskrivning av vad man vill uppnå man är, desto större chans är det att man lyckas dra till sig just det. Hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns osv. Däremot ska man vara öppen för att det sätt man når målet på kan skifta.
Jag har kanske missuppfattat det här någonstans, men just nu krockar det i min hjärna och I don't like it. Känner mig autistisk.
PS. Kan också tipsa om den tyvärr sällan uppdaterade bloggen 59 seconds som Richard Wiseman driver.
lördag 27 november 2010
Det är bra när det rör på sig
När jag var hos mormor senast och berättade om hur jag försökte kicka igång mitt kärleksliv (eg. sexliv...) så sade hon att "det är bra när det rör på sig". Det tänkte jag på igår kväll när jag såg på tv-programmet Skavlan som då hade besök av bland andra Barbara Ehrenreich med anledning av hennes bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande och Nando Parrado, en av de män som överlevde en flygkrasch i Anderna 1972 bland annat genom att äta sina vänner.
Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.
Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.
Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.
Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.
Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.
Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.
onsdag 24 november 2010
100 dagar och några till
Jag har de senaste veckorna varit utan dator. Hemma alltså. Min inte så gamla stationära dator lade ner och det tog helt enkelt tid att fatta beslut om en ny. Trots att jag hade en väldigt initierad rådgivare. Eller kanske just på grund av. Han kunde nämligen aldrig ge mig en rekommendation utan testade en massa olika kriterier medan den enda jag själv begrep mig på var huruvida den var snygg eller inte. Vilket har ungefär lika stor betydelse för prestationen som färgen på en bil.
I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.
Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.
En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.
För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!
I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.
Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.
En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.
För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!
tisdag 26 oktober 2010
Mental styrka
Ett mått på mental styrka är hur man hanterar bakslag eller besvikelser. Jag tänkte på det i lördags morse när jag bänkat mig med frukost och filt framför datorn för att titta på senaste avsnittet av Grey's anatomy, den enda tv-serie jag följer för tillfället. Ungefär två minuter in i avsnittet, det vill säga så långt som det krävs för att man ska förstå vad det kommer att handla om, lägger bredbandet av och jag får spendera min mysiga frukost med att sitta i telefonkö till en support.
Läser just nu boken Det blir alltid som man tänkt sig av Olof Röhlander. Den handlar om mental styrka, varför det är bra och hur man kan träna upp den. Utan att nämna attraktionslagen är principen densamma men han kopplar ihop det i konkreta exempel med bland annat självkänsla, motivation och disciplin. I boken finns ett test som kan hjälpa en att definiera nivån på den mentala styrka man har i dagsläget. Jag var generös mot mig själv men hamnade ändå rätt lågt. Nå, så har jag desto större förbättringspotential! (Har fått i uppgift av min terapeut att beskriva mina dagar i uteslutande positiva ordalag. Jag kämpar. Eller nej, det går super!) Vill ändå påstå att jag hanterade besvikelsen rätt bra i lördags. Antingen det eller så är jag inte längre särskilt sugen på att följa doktor Greys öden och äventyr.
Berättade för en kollega om boken och några dagar senare upptäckte hon att Olof håller frukostseminarium i närheten om ett par veckor. Bokade in oss, ska bli roligt att få höra boken live!
Bredbandet visade sig för övrigt funka fint, däremot klappade datorn ihop totalt efter en helgs dödsryckningar. Vilket visserligen är beklagligt men nu kan jag äntligen köpa en efterlängtad laptop utan att få konsumtionsångest. Som sagt, tänk på vad du vill ha, bekymra dig inte om hur du ska få det, det är så attraktionslagen ska fungera...
Läser just nu boken Det blir alltid som man tänkt sig av Olof Röhlander. Den handlar om mental styrka, varför det är bra och hur man kan träna upp den. Utan att nämna attraktionslagen är principen densamma men han kopplar ihop det i konkreta exempel med bland annat självkänsla, motivation och disciplin. I boken finns ett test som kan hjälpa en att definiera nivån på den mentala styrka man har i dagsläget. Jag var generös mot mig själv men hamnade ändå rätt lågt. Nå, så har jag desto större förbättringspotential! (Har fått i uppgift av min terapeut att beskriva mina dagar i uteslutande positiva ordalag. Jag kämpar. Eller nej, det går super!) Vill ändå påstå att jag hanterade besvikelsen rätt bra i lördags. Antingen det eller så är jag inte längre särskilt sugen på att följa doktor Greys öden och äventyr.
Berättade för en kollega om boken och några dagar senare upptäckte hon att Olof håller frukostseminarium i närheten om ett par veckor. Bokade in oss, ska bli roligt att få höra boken live!
Bredbandet visade sig för övrigt funka fint, däremot klappade datorn ihop totalt efter en helgs dödsryckningar. Vilket visserligen är beklagligt men nu kan jag äntligen köpa en efterlängtad laptop utan att få konsumtionsångest. Som sagt, tänk på vad du vill ha, bekymra dig inte om hur du ska få det, det är så attraktionslagen ska fungera...
onsdag 20 oktober 2010
Dag 81 Tre tips för en bättre dag
Tittade precis in på Lilou Maces webbplats på Youtube. Där tipsar hon i ett inlägg om tre enkla saker som hon själv gör för att skapa en bra dag. Har själv testat alla tre om än inte alltid alla i kombination och kan definitivt rekommendera alla, i synnerhet den första:
1. Visa tacksamhet. Se till att varje kväll när du går och lägger dig uttrycka tacksamhet för fem saker som hänt under dagen. Räkna upp dem och verkligen känn att du är tacksam. Det kan handla om en extra god lunch, om ett leende på stan, om en bra idé eller vad som helst.
2. Uttala en intention för dagen. Se till att varje morgon när du börjar dagen sätta en intention, något du vill känna, någon du vill möta. Det kan vara att ett möte ska gå väldigt bra, att en inbokad lunch blir fantastiskt trevlig eller att du under dagen kommer att kunna samla på dig massor av saker att vara tacksam för på kvällen!
3. Var aktsam om det du tänker och säger. Lägg märke till när du använder negationer eller i onödan drar ner något som egentligen är bra, och formulera om. Om du t.ex. märker att du säger "jag vill inte/jag är rädd för att det här ska hända", formulera då om det om så bara i tanken till "jag vill att det här ska hända". Lägg också märke till om du säger "det här är ju bra, MEN..." Genom att uttrycka dig så vänder du dumt nog något positiv till något negativt. Principen är att rikta uppmärksamheten på det positiva du vill istället för på det negativa du inte vill, det får dig att må bättre.
Dessa tre punkter utgår alla från attraktionslagen, att det man fokuserar på drar man till sig. Genom att sända ut den känslan du vill ha, får du mer av samma, istället för att sända ut känslor du inte vill ha och ändå få mer av samma.
1. Visa tacksamhet. Se till att varje kväll när du går och lägger dig uttrycka tacksamhet för fem saker som hänt under dagen. Räkna upp dem och verkligen känn att du är tacksam. Det kan handla om en extra god lunch, om ett leende på stan, om en bra idé eller vad som helst.
2. Uttala en intention för dagen. Se till att varje morgon när du börjar dagen sätta en intention, något du vill känna, någon du vill möta. Det kan vara att ett möte ska gå väldigt bra, att en inbokad lunch blir fantastiskt trevlig eller att du under dagen kommer att kunna samla på dig massor av saker att vara tacksam för på kvällen!
3. Var aktsam om det du tänker och säger. Lägg märke till när du använder negationer eller i onödan drar ner något som egentligen är bra, och formulera om. Om du t.ex. märker att du säger "jag vill inte/jag är rädd för att det här ska hända", formulera då om det om så bara i tanken till "jag vill att det här ska hända". Lägg också märke till om du säger "det här är ju bra, MEN..." Genom att uttrycka dig så vänder du dumt nog något positiv till något negativt. Principen är att rikta uppmärksamheten på det positiva du vill istället för på det negativa du inte vill, det får dig att må bättre.
Dessa tre punkter utgår alla från attraktionslagen, att det man fokuserar på drar man till sig. Genom att sända ut den känslan du vill ha, får du mer av samma, istället för att sända ut känslor du inte vill ha och ändå få mer av samma.
lördag 9 oktober 2010
Dag 70 Att välta en bautasten
Jag är otroligt förändringsobenägen. Så fort något luktar förändring aldrig så lite, och jag har ett skarpt väderkorn, börjar det streta inuti och kroppen stelnar. Min hjärna skriker NEEEJ!
Grejen är att egentligen VILL jag ju ha förändring, annars fanns det ju ingen poäng med hela självförbättringsprojektet. Men något i mig tar emot. Jag brukar kalla det bautastenen. En butter, stor jävla bautasten, vars tyngd gräver sig ner i marken ju större förändringen verkar. Inga argument biter och sparkar gör bara ont. "Man vet vad man har men inte vad man får", det är stenens filosofi. Oavsett om det man har inte är något vidare bra.
För att attraktionslagen ska fungera gäller det att applådera (ja, gärna rent bokstavligt!) alla tecken som tyder på att man är på rätt väg, det vill säga förändring. Det är svårt när hjärnan samtidigt skriker NEEEJ. Michael Losier beskriver i sin bok Law of attraction. The science of attracting more of what you want and less of what you don't enkla tekniker för att hantera sådana situationer. En är att hejda det negativa genom att ställa sig frågan "vad är det jag vill?" och därmed dra uppmärksamheten från vad det är man INTE vill. Om man till exempel tänker "det där kommer gå åt helvete" – vilket man får förmoda är något man inte vill – så ska man helt enkelt istället aktivt tänka "det kommer att gå fantastiskt bra!". Helst ska man specificera det man vill så att målbilden blir så tydlig som möjligt.
Jag får anledning att använda den här tekniken i princip varje dag men den senaste veckan var det särskilt vid ett tillfälle det blev riktigt tydligt. Jag satt och pratade med en kollega och medan vi pratade noterade jag bautastenens inträde. Ett NEEEJ flashade förbi och det blev plötsligt svårt att på ett naturligt sätt lyfta tekoppen till läpparna. Medan jag satt där och ansträngde mig för att undvika att spilla hett te över hela mig, slog jag inombords tillbaka de negativa tankarna som en galet energisk tennisspelare, smash, smash, smash!!
Bautastenen: Det där kan inte du
Jag: Vad roligt att äntligen få lära sig något nytt!
Bautastenen: Det kommer inte att leda någonstans
Jag: Det blir spännande så länge det varar!
Bautastenen: Du kommer att göra bort dig
Jag: Jag är professionell, kan verksamheten och har integritet, dessutom är jag inte ensam!
Jag kan väl inte påstå att jag efteråt gick förändringen till mötes med tillförsikt och entusiasm, men jag vill i alla fall säga att jag lyckades mota bort rädslan och de negativa tankarna. 1-0 till mig mot bautastenen.
Om du vill se hur tekniken fungerar in action, kolla de inspelningar där Lilou Mace blir coachad av Michael Losier, Deliberate Attraction Series.
Grejen är att egentligen VILL jag ju ha förändring, annars fanns det ju ingen poäng med hela självförbättringsprojektet. Men något i mig tar emot. Jag brukar kalla det bautastenen. En butter, stor jävla bautasten, vars tyngd gräver sig ner i marken ju större förändringen verkar. Inga argument biter och sparkar gör bara ont. "Man vet vad man har men inte vad man får", det är stenens filosofi. Oavsett om det man har inte är något vidare bra.
För att attraktionslagen ska fungera gäller det att applådera (ja, gärna rent bokstavligt!) alla tecken som tyder på att man är på rätt väg, det vill säga förändring. Det är svårt när hjärnan samtidigt skriker NEEEJ. Michael Losier beskriver i sin bok Law of attraction. The science of attracting more of what you want and less of what you don't enkla tekniker för att hantera sådana situationer. En är att hejda det negativa genom att ställa sig frågan "vad är det jag vill?" och därmed dra uppmärksamheten från vad det är man INTE vill. Om man till exempel tänker "det där kommer gå åt helvete" – vilket man får förmoda är något man inte vill – så ska man helt enkelt istället aktivt tänka "det kommer att gå fantastiskt bra!". Helst ska man specificera det man vill så att målbilden blir så tydlig som möjligt.
Jag får anledning att använda den här tekniken i princip varje dag men den senaste veckan var det särskilt vid ett tillfälle det blev riktigt tydligt. Jag satt och pratade med en kollega och medan vi pratade noterade jag bautastenens inträde. Ett NEEEJ flashade förbi och det blev plötsligt svårt att på ett naturligt sätt lyfta tekoppen till läpparna. Medan jag satt där och ansträngde mig för att undvika att spilla hett te över hela mig, slog jag inombords tillbaka de negativa tankarna som en galet energisk tennisspelare, smash, smash, smash!!
Jag: Vad roligt att äntligen få lära sig något nytt!
Bautastenen: Det kommer inte att leda någonstans
Jag: Det blir spännande så länge det varar!
Bautastenen: Du kommer att göra bort dig
Jag: Jag är professionell, kan verksamheten och har integritet, dessutom är jag inte ensam!
Jag kan väl inte påstå att jag efteråt gick förändringen till mötes med tillförsikt och entusiasm, men jag vill i alla fall säga att jag lyckades mota bort rädslan och de negativa tankarna. 1-0 till mig mot bautastenen.
Om du vill se hur tekniken fungerar in action, kolla de inspelningar där Lilou Mace blir coachad av Michael Losier, Deliberate Attraction Series.
söndag 19 september 2010
Dag 50 "Bummer"
Besvikelse är ingen hit för energinivån. Jag är väldigt rädd för besvikelser. Så rädd att jag många gånger undviker situationer där besvikelsen kan bli stor, även om jag också skulle kunna vinna något om det gick som jag ville.
En del människor kan borsta av sig en besvikelse med en axelryckning och stega iväg åt ett annat håll med fokus på något nytt. Själv är jag tyvärr inte sådan. Nej se det går inte, ty jag är en ältare av stora mått. Det innebär att min spontana reaktion är att åka hem, lägga mig under en filt och antingen stirra in i TV-skärmen och tycka synd om mig själv, eller göra vad som helst annat - och tycka synd om mig själv.
Den här helgen fick jag goda chanser att öva mig på att ta mig ur besvikelser. Min planerade helg med efterlängtad flygning med luftballong på fredagen och en vistelse ute i ett sommarhus med en vän, blev en helt annan. Det började med att sommarhusvistelsen blev inställd. Besvikelsen grävde ett hål i magen på mig. Men jag ansträngde mig och försökte att istället rikta uppmärksamheten på ballongfärden. Varpå den också blev inställd. Hålet i magen ekade lite. Bestämde mig för att ta tillfället i akt och istället gå på tangokurs på fredagen men för det krävdes en danspartner. Efter två nej hägrade soffan ("kom då, ja men så kom, titta vad mysigt det är här i självömkanshörnet!"), men jag stod emot och fick napp på tredje försöket.
Danskvällen gick fint och för att utnyttja flowet bokade jag in mig på en till tangokurs på lördagen som skulle ta upp en typ av steg jag gärna vill lära mig. Bara för att på lördagen få veta - att den blivit inställd. Gjorde en sista kraftansträngning och bokade in tangoträning på kvällen, dansade i 4,5 timmar och rasade i säng klockan 2.
I Esther och Jerry Hicks bok Be så ska du få om attraktionslagen finns en manual som man kan ta till för att ta sig ur negativa känslolägen. Läser idag att besvikelse ligger på nivå 12 av 22 där Lycka/Visshet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning ligger på nivå 1 och Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet ligger på nivå 22. En av övningarna de rekommenderar för att ta sig uppför känsloskalan från besvikelse kallas Omsvängning. Den går ut på att man helt enkelt koncentrerar sig på vad man vill ska hända istället för att fokusera på att det som man INTE vill ska hända precis har hänt. Det låter enkelt men så där vansinnigt lätt är det inte. Försöker nu ändå ladda luftballongflygningen med positiv förväntan och se fram emot en härlig vårhelg i sommarhuset!
En del människor kan borsta av sig en besvikelse med en axelryckning och stega iväg åt ett annat håll med fokus på något nytt. Själv är jag tyvärr inte sådan. Nej se det går inte, ty jag är en ältare av stora mått. Det innebär att min spontana reaktion är att åka hem, lägga mig under en filt och antingen stirra in i TV-skärmen och tycka synd om mig själv, eller göra vad som helst annat - och tycka synd om mig själv.
Den här helgen fick jag goda chanser att öva mig på att ta mig ur besvikelser. Min planerade helg med efterlängtad flygning med luftballong på fredagen och en vistelse ute i ett sommarhus med en vän, blev en helt annan. Det började med att sommarhusvistelsen blev inställd. Besvikelsen grävde ett hål i magen på mig. Men jag ansträngde mig och försökte att istället rikta uppmärksamheten på ballongfärden. Varpå den också blev inställd. Hålet i magen ekade lite. Bestämde mig för att ta tillfället i akt och istället gå på tangokurs på fredagen men för det krävdes en danspartner. Efter två nej hägrade soffan ("kom då, ja men så kom, titta vad mysigt det är här i självömkanshörnet!"), men jag stod emot och fick napp på tredje försöket.
Danskvällen gick fint och för att utnyttja flowet bokade jag in mig på en till tangokurs på lördagen som skulle ta upp en typ av steg jag gärna vill lära mig. Bara för att på lördagen få veta - att den blivit inställd. Gjorde en sista kraftansträngning och bokade in tangoträning på kvällen, dansade i 4,5 timmar och rasade i säng klockan 2.
I Esther och Jerry Hicks bok Be så ska du få om attraktionslagen finns en manual som man kan ta till för att ta sig ur negativa känslolägen. Läser idag att besvikelse ligger på nivå 12 av 22 där Lycka/Visshet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning ligger på nivå 1 och Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet ligger på nivå 22. En av övningarna de rekommenderar för att ta sig uppför känsloskalan från besvikelse kallas Omsvängning. Den går ut på att man helt enkelt koncentrerar sig på vad man vill ska hända istället för att fokusera på att det som man INTE vill ska hända precis har hänt. Det låter enkelt men så där vansinnigt lätt är det inte. Försöker nu ändå ladda luftballongflygningen med positiv förväntan och se fram emot en härlig vårhelg i sommarhuset!
tisdag 14 september 2010
Morgonsidor
För några veckor sedan lade jag mig till med en ny morgonrutin. Att skriva morgonsidor. Jag gjorde det för något år sedan när jag läste Julia Camerons bok Öka din kreativitet - den artistiska vägen men slutade efter ett tag. Boken innehåller övningar som ska följas under ett visst antal veckor och har varit föremål för en hel drös med studiecirklar. Poängen är att man ska öva i att släppa lös sin kreativitet, hitta flödet och den inre rösten, istället för att lägga för mycket värderingar i det man gör eller ta in så mycket utifrån att det egna liksom drunknar.
En av övningarna gick ut på att under en vecka läsa så lite som möjligt. Att begränsa intrycken genom att undvika TV, radio, tidningar, dator, böcker. Det är svårt men faktum är att jag märkte skillnad bara genom att förändra mina fritidsvanor. Myllret i huvudet lugnade ner sig och jag mindes plötsligt mina drömmar mycket bättre.
Att skriva morgonsidor består i att varje morgon fylla 3 fulla A4-sidor det första man gör när man vaknar. Inte om något särskilt utan bara varje liten tanke som dyker upp i huvudet. Är det blankt får man skriva det...tänker ingenting, tänker ingenting, tills det dyker upp något. Och det gör det.
Just nu skriver jag morgonsidorna för att jag är nyfiken. Nyfiken på vad jag egentligen tänker. Mycket av självhjälpslitteraturen, inklusive den om attraktionslagen, säger att kan man styra det man ägnar sina tankar åt så kan man styra sitt liv. Därför är det alltså bra att som ett första steg upptäcka vad det egentligen är man tänker på. Det är lätt att tro att man vet vad man ägnar mest tid åt att tänka på, men när man börjar skriva kan man upptäcka att det rör sig en hel massa annat i huvudet. Skriver man ner varje liten tanke utan någon värdering får man också fatt i små infall som vart och ett för sig kanske inte betyder något, men som i längden kan visa på ett mönster.
Man ska helst inte läsa sina sidor förrän efter några månader men jag undrar jag om jag kommer lyckas läsa något av det jag plitat ner. I nyvaket tillstånd har man inte direkt den prydligaste handstilen. Dessutom misstänker jag att det mest står "är trött", haha!
Lilou Mace har intervjuat en som använt sig av Julia Camerons tekniker och gick från otillfredsställd anställd till inspirerad entreprenör...här är intervjun.
En av övningarna gick ut på att under en vecka läsa så lite som möjligt. Att begränsa intrycken genom att undvika TV, radio, tidningar, dator, böcker. Det är svårt men faktum är att jag märkte skillnad bara genom att förändra mina fritidsvanor. Myllret i huvudet lugnade ner sig och jag mindes plötsligt mina drömmar mycket bättre.
Att skriva morgonsidor består i att varje morgon fylla 3 fulla A4-sidor det första man gör när man vaknar. Inte om något särskilt utan bara varje liten tanke som dyker upp i huvudet. Är det blankt får man skriva det...tänker ingenting, tänker ingenting, tills det dyker upp något. Och det gör det.
Just nu skriver jag morgonsidorna för att jag är nyfiken. Nyfiken på vad jag egentligen tänker. Mycket av självhjälpslitteraturen, inklusive den om attraktionslagen, säger att kan man styra det man ägnar sina tankar åt så kan man styra sitt liv. Därför är det alltså bra att som ett första steg upptäcka vad det egentligen är man tänker på. Det är lätt att tro att man vet vad man ägnar mest tid åt att tänka på, men när man börjar skriva kan man upptäcka att det rör sig en hel massa annat i huvudet. Skriver man ner varje liten tanke utan någon värdering får man också fatt i små infall som vart och ett för sig kanske inte betyder något, men som i längden kan visa på ett mönster.
Man ska helst inte läsa sina sidor förrän efter några månader men jag undrar jag om jag kommer lyckas läsa något av det jag plitat ner. I nyvaket tillstånd har man inte direkt den prydligaste handstilen. Dessutom misstänker jag att det mest står "är trött", haha!
Lilou Mace har intervjuat en som använt sig av Julia Camerons tekniker och gick från otillfredsställd anställd till inspirerad entreprenör...här är intervjun.
torsdag 9 september 2010
Dag 40 Kloka ord på vägen
Har varit i Malmö i två dagar på en konferens som avslutades med en inspirerande föreläsning av "Löparlarsson" om utmaningar. Han har i nästan hela sitt liv ägnat sig åt väldigt konditionskrävande turism, som han kallar det själv. Sprungit 100 km, rott över hav och annat smått och gott som kräver inte bara kondition och uthållighet utan även en god portion motivation.
Han menade dock att de största utmaningarna i hans liv inte alls har haft något med dessa sysslor att göra. Det har istället handlat om helt andra situationer där utmaningen inneburit en risk. Han delade med sig av två korta punktslistor som kan vara bra att hålla i huvudet.
För att klara en utmaning behöver man:
Han pratade också om tre hinder som kan få oss att misslyckas med att ens anta några utmaningar:
Utmaningar finns, som Rune sade, överallt. Det kan som bekant vara en utmaning bara att komma ur sängen vissa dagar. Men så länge man vet vart man ska, vill nå dit, tror på att man kan klara det och vågar ta risken, så vinner man något, även de gånger man kanske inte kom precis dit man ville. Jag har ju märkt att det går att öva sig i att våga anta utmaningar, men det betyder inte alltid att det blir lättare när man plötsligt står inför ytterligare en...
Han menade dock att de största utmaningarna i hans liv inte alls har haft något med dessa sysslor att göra. Det har istället handlat om helt andra situationer där utmaningen inneburit en risk. Han delade med sig av två korta punktslistor som kan vara bra att hålla i huvudet.
För att klara en utmaning behöver man:
- veta vad slutMÅLET är
- verkligen VILJA nå målet
- TRO på att man kan klara det
- vara villig att JOBBA FÖR DET, alltså ta risker
Han pratade också om tre hinder som kan få oss att misslyckas med att ens anta några utmaningar:
- Offermentalitet
- Nånannanism
- Allt kommer alltid vara likadant/Jag kan inte påverka min framtid
Utmaningar finns, som Rune sade, överallt. Det kan som bekant vara en utmaning bara att komma ur sängen vissa dagar. Men så länge man vet vart man ska, vill nå dit, tror på att man kan klara det och vågar ta risken, så vinner man något, även de gånger man kanske inte kom precis dit man ville. Jag har ju märkt att det går att öva sig i att våga anta utmaningar, men det betyder inte alltid att det blir lättare när man plötsligt står inför ytterligare en...
söndag 1 augusti 2010
Dag 1 av 100 dagar om energi!
De senaste ett och ett halvt åren har jag levt mitt liv i 100-dagarsperioder. Det började vid nyår 2009 när jag hittade Cocreating our reality, en community som utmanar vem som helst att under hundra dagar ta 100 % ansvar för sitt liv och sätta attraktionslagen på prov. Dit hittade jag via Lilou Mace, den fransyska som tillsammans med två amerikanska vänner startade communitien och som med videoinlägg berättat om hur hon nått sina mål under sina många säsonger av hundra dagar. Förra våren var hon i början av en säsong när hon plötsligt förlorade jobbet. Hon bestämde sig för att skriva en bok om säsongen under säsongen, och det blev boken I lost my job and I liked it!
Det som är bra med den här utmaningen är att man blir mer uppmärksam på hur man använder sin tid om man vill uppnå vissa konkreta mål. Ett år blir lätt för långt för att man ska orka hålla motivationen uppe och en månad går tvärtom väldigt fort förbi. Hundra dagar är tillräckligt länge för att kunna åstadkomma något och tillräckligt kort för att hålla koncentrationen uppe.
Just nu har jag inga jättekonkreta mål men de kommer säkert att dyka upp på vägen. Vad jag vet är att jag vill fokusera på energi. Så det här är mitt uppdrag för säsongen:
– ta reda på vad/vem/vilken aktivitet som ger energi
– ta reda på vad som ger mig mer energi än den som förbrukas i själva aktiviteten
– ta reda på vad som dränerar mig på energi och vad jag kan göra för att undvika det
– mer specifikt reda ut vad som kan ge mig mer energi på arbetstid eftersom den mesta energi jag får nu nästan uteslutande kommer från min fritid.
Några av de här sakerna är jag redan på spåren men jag vill fokusera mer på dem under den här perioden med målet att hitta fram till vad det egentligen är jag vill ägna mig åt här i livet. Jag inbillar mig att när man är på rätt spår så märker man det i mer energi och kreativitet – flow helt enkelt, på det stora hela:-)
Laddar för säsongen med ett lindy hop-klipp som alltid får mig att tokle, och glädje det är energi mina vänner. Joråsatt...
Det som är bra med den här utmaningen är att man blir mer uppmärksam på hur man använder sin tid om man vill uppnå vissa konkreta mål. Ett år blir lätt för långt för att man ska orka hålla motivationen uppe och en månad går tvärtom väldigt fort förbi. Hundra dagar är tillräckligt länge för att kunna åstadkomma något och tillräckligt kort för att hålla koncentrationen uppe.
Just nu har jag inga jättekonkreta mål men de kommer säkert att dyka upp på vägen. Vad jag vet är att jag vill fokusera på energi. Så det här är mitt uppdrag för säsongen:
– ta reda på vad/vem/vilken aktivitet som ger energi
– ta reda på vad som ger mig mer energi än den som förbrukas i själva aktiviteten
– ta reda på vad som dränerar mig på energi och vad jag kan göra för att undvika det
– mer specifikt reda ut vad som kan ge mig mer energi på arbetstid eftersom den mesta energi jag får nu nästan uteslutande kommer från min fritid.
Några av de här sakerna är jag redan på spåren men jag vill fokusera mer på dem under den här perioden med målet att hitta fram till vad det egentligen är jag vill ägna mig åt här i livet. Jag inbillar mig att när man är på rätt spår så märker man det i mer energi och kreativitet – flow helt enkelt, på det stora hela:-)
Laddar för säsongen med ett lindy hop-klipp som alltid får mig att tokle, och glädje det är energi mina vänner. Joråsatt...
måndag 12 juli 2010
En dröm slår in!
För en dryg vecka sedan befann jag mig i ett julivarmt Paris och i en allt desperatare jakt på en plats med fungerande luftkonditionering hamnade jag i Louvrens två våning stora museishop. En dryg timme senare traskar jag ut ur butiken, svettig och 3000 kronor fattigare men lyckligt tryckande ett med rött papper inslaget paket mot bröstet.
Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.
Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.
I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.
Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.
Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.
PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.
Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.
Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.
I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.
Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.
Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.
PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)