Det är bra när det rör på sig

När jag var hos mormor senast och berättade om hur jag försökte kicka igång mitt kärleksliv (eg. sexliv...) så sade hon att "det är bra när det rör på sig". Det tänkte jag på igår kväll när jag såg på tv-programmet Skavlan som då hade besök av bland andra Barbara Ehrenreich med anledning av hennes bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande och Nando Parrado, en av de män som överlevde en flygkrasch i Anderna 1972 bland annat genom att äta sina vänner.

Ehrenreich menar att positivt tänkande som utesluter kritiska och ifrågasättande röster är farligt. Jag håller med om att det är en avart av positivt tänkande och jag ser fram emot att läsa boken som jag redan har i min "att läsa"-hög, trots att jag förstått av olika blogginlägg att hennes argument inte är helt vattentäta. Parrado berättade hur han och en vän överlevde en lång marsch över Anderna utan något som talade för att de skulle lyckas. Han sade att när de stod där och såg ut över kilometer efter kilometer av bara berg och snö så tittade de på varandra och konstaterade "vi kommer att dö, men låt oss gå så länge vi lever och låt oss dö tillsammans". Han sade att det som drev honom var att komma hem till sin far som i kraschen förlorat både sin fru och sin dotter, han ville komma hem för att trösta med att åtminstone han, sonen, hade överlevt.

Ehrenreich lyssnade på berättelsen och sade, "jag beundrar det du berättar, det handlar inte om att ni såg framför er hur ni satt och tog en öl på en varm bar, det handlar inte om positivt tänkande, det handlar om makalöst existentiellt mod". Jag kan förstå vad hon menar men samtidigt tycker jag att Parrado trots sin fullt realistiska dom över företaget ändå säger att han hade målbilden klar för sig. Det kanske inte var en öl på en bar, men det var att leverera ett budskap till sin far.

Att arbeta med positivt tänkande handlar inte om att se målbilden för sig och sedan sätta sig ner och vänta på att den bara ska hända av sig själv. Nej, man måste rikta sin energi mot målet, precis som Parrado och hans vän gjorde. Man måste sätta sig i rörelse. Inte koncentrera sig på HUR man kommer att nå målet, men aktivera sig så att man får något att hända. Det är bra när det rör på sig som sagt för utan rörelse kan inget förändras. Det går inte att ändra riktning medan man står still. Det jag själv har svårast att acceptera är att detta innebär att man därmed också måste riskera att gå åt fel håll.