Det är ju självklart, så logiskt, så det är ju inget att fundera över. Egentligen. Men nu när jag har börjat tänka på det märker jag att jag ganska ofta avsäger mig ansvaret och förväntar mig att någon annan, ödet eller slumpen ska ordna upp en situation. Jag märker det framför allt när jag börjar klaga. För i de allra flesta fall har jag ju ett val. Har jag ont - gå till läkaren, är det något som inte funkar på jobbet - ta upp det med någon som har mandat att förändra, har jag ingen pojkvän - börja dejta, irriterar jag mig på det grå - färga, har jag tråkigt - jamen gör något då för sjutton! Förmodligen är det svårt att ta ansvaret för att man inte alltid är ärlig mot sig själv angående vad som egentligen är problemet. Det är liksom alltid lättare att skylla på chefen, på åldern, på vad som helst annat än att inse att det bara är man själv som kan åstadkomma en förändring.
Häromdagen såg jag en intervju med Michael Losier (tyvärr med hemskt skorrande ljud) som har skrivit en bästsäljare om attraktionslagen. Han menar att vi måste vara mer själviska och tycker att selfish borde betyda self care. Han preciserar det här med att ta ansvar till 100 % och säger att det handlar om att ta 100% ansvar för sitt eget välmående. Det tycker jag är ett bra förtydligande.
Idag kan jag konstatera att jag inte tog det ansvaret. Jag stoppade i mig en rejäl bit prinsesstårta, trots att jag vet att jag inte mår bra av vare sig grädden eller vetemjölet. Mår alltså just nu inte superbra. Jag säger visserligen inte att det är någon annans fel att jag mår som jag gör, men det känns samtidigt inte som om jag verkligen tog 100 % ansvar för mitt eget välmående. Nåväl. Room for improvement. Den var i alla fall väldigt god den där tårtbiten, så just i det ögonblick jag åt den mådde jag strålande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar