Insikt i en bastu

Igår ställde jag mig på löpbandet. Det får nog räknas som en första gång faktiskt för förra gången jag ställde mig på ett löpband hann jag bara springa i 20 sekunder innan det slängde av mig – en upplevelse jag fortfarande har ärr efter.

I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.

Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.

Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.

Efter bastubesöket gick jag och köpte nya löparskor för utomhusbruk. Löpbandet får klara sig utan mig.