Nej, jag är inte okej!

Jag är ingen risktagare. Det här med att inget är ett misslyckande utan bara tillfällen att lära sig saker har jag oerhört svårt att ta till mig, i synnerhet när det gäller mitt privatliv. Att vara konstruktiv och se det positiva i en oväntad situation är betydligt lättare i arbetet där beslut är mindre känslosmittade. Att styra om en tanke är en sak, att styra om en känsla är som att försöka vända en finlandsfärja i en småbåtshamn.

Under årets sommarsemester har jag hittills tagit flera risker (i betydelsen göra sådant jag inte gjort förut) som fallit ut väldigt väl, men den absolut mest krävande risken ledde till ett misslyckande av rang. Kämpar med att försöka få ut någon annan lärdom av det hela än att jag borde sluta ta risker, och förhoppningsvis kommer mina nyvunna kunskaper snart att slå mig med häpnad. Än så länge smakar det bara illa.

För vad gör man, när man är mer eller mindre fast hos en värd som efter en dags oväntat intensivt uppvaktande plötsligt tvärtom får en att känna sig som en fläck i hans hem och tillvaro? När fly inte är ett alternativ och genomlida dagen inte är något man vill ägna dyrbar semester åt. När klarspråk inte borde krävas i en relation som är två dagar gammal. Låtsas som ingenting? Säga "good morning", "do you want more tea", "leaving for a walk", "yeah I'm okey", "see you!". Kämpa emot impulsen att undra vad JAG gjorde för fel och klappa mig på axeln för att jag tog en risk överhuvudtaget.

Orkar inte med ett till misslyckande på relationstråden just nu så jag har bestämt mig för att känna mig modig istället. Och för att misstro en man utan skor i hallen.

Men usch, så stökigt!