Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?